Flykten från ansvaret

Det ryckte i den tunna huden under ögonen, de mörka ringarna skiftade i rött. Vitorna blev blankare. I inre ögonvrån samlades vätska.

Tills för några minuter sedan hade Sten Tolgfors varit försvarsminister. Han hade just skyllt på familjen, på mediedrevet. Nu stod han bakom repet i Rosenbads presscenter.

Överläppen var spänd och torr. Darrade.

Han slutade på egen begäran. Hade tänkt på det ett tag. Som det brukar låta.

I den här stunden fick avslöjandet från Sveriges Radios Ekoredaktion långt större proportioner. Under tre veckor hade Saudiaffären toppat nyheterna. Hemliga handlingar hade läckt. En svensk myndighet skulle hjälpa en av världens hårdaste diktaturer att bygga en vapenfabrik.

Nu utvecklades det till en regeringskris.

En minister har avgått. En myndighetschef har kallats till riksdagens försvarsutskott för att svara på frågor. Åklagarmyndigheten för säkerhetsbrott leder Säpo i en utredning om trolöshet mot huvudman på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI. Konstitutionsutskottet ska ta reda på vad regeringen egentligen visste.

Allt går tillbaka till ett avtal som varit offentligt sedan det signerades 2005. Vars detaljerade skrivningar tydligt visar vad det hela tiden handlade om. Med en motpart i kungariket Saudiarabien som från början visste vad den ville ha.

Sakförhållanden som i dag ingen – vare sig ministrar eller myndighetschefer – vill ta ansvar för.

Det togs en bild under vice försvarsminister prins Khaled bin Sultan bin Abdul-Aziz Sauds Sverigebesök i november 2005.

Prins Khaled och Sveriges försvarsminister Leni Björklund poserade tillsammans. Han i röd palestinasjal. Hon i rött läppstift. Båda med »jag blir fotograferad«-leendet.

Under statsbesöket hann prins Khaled med ett studiebesök på flygflottiljen F7 i Såtenäs. Han diskuterade flygövervakningssystemet Erieye med Saab och Ericsson. Han träffade kungen.

Men den officiella anledningen till mötet var ett MoU-avtal som skulle skrivas under. Det var då bilden, som har visats många gånger sedan dess, togs.

MoU står för memorandum of understanding. På svenska säger man samarbetsavtal. Att bryta ett sådant ger vanligtvis inga juridiska konsekvenser, men kan komplicera relationer.

Det var inte okontroversiellt att skriva under ett försvarssamarbete med ett land som Saudiarabien. Både Leni Björklund och prins Khaled fick svara på frågor i svensk press.

– Överenskommelsen syftar till att vi ska lära känna varandra bättre inom försvarssektorn och undersöka var vi kan samarbeta närmare, sa försvarsminister Björklund.

Prins Khaled var mer specifik. För honom handlade det inte om att lära känna någon, han visste vad han ville ha.

– Det handlar inte bara om att köpa vapen. Det handlar om ett komplett samarbete där vi kan utbyta kunskaper om militär träning och vidareutbildning på vissa områden. Det handlar också om en viss typ av forskning, utbyte av underrättelser och samarbete i medicinska frågor, sa han till Svenska Dagbladet.

I sig är ett samarbetsavtal inte något konstigt. Sådana har Sverige med många länder, även på försvarsområdet. Det konstiga med det här avtalet är de många exakta formuleringarna.

Andra innehåller mest artighetsfraser om att länderna önskar upprätthålla goda relationer och utbyta erfarenheter om gemensamma vapensystem.

Avtalet med Saudiarabien är annorlunda. Många områden listas. Stridsledning, elektronisk krigföring, signalspaning, skydd och sanering av massförstörelsevapen, säkerhetsspaning och utbildning. Bland annat.

Dessutom står det att »Vardera parten skall främja att industrin i dess land utformar gemensamma projekt för sammansättning eller produktion av militär utrustning i den andra partens land.«

I efterhand är det lätt att läsa vapenfabrik mellan de raderna.

Avtalet är annorlunda också för att Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, nämns direkt med namn. Myndigheten, som forskar om industri och säkerhet, ska enligt avtalet »utforska möjligheterna att upprätta ett partnerskapsprogram« med saudierna.

Och nu, när den politiska skandalen briserat, riktas blickarna mot det ursprungliga avtalet. Varför är det så märkligt detaljerat och långtgående? Det kan inte ens de som varit inblandade på FOI förklara.

– Det är tiotusenkronorsfrågan. Det är det vi alla gått omkring och funderat på sedan dess, säger en källa på FOI.

Och kanske en viktigare fråga. Varför har det uppstått så mycket problem och hemlighetsmakeri med något som av allt att döma borde ha varit uppe på bordet från början?

Under Kalla kriget växte vapenindustrin sig stor och mäktig. Den skulle säkerställa Sveriges neutralitet. För att hålla styckkostnaden nere tillverkades även vapen för export. Under 1950-talet började den internationella vapenhandeln att blomstra. När kalla kriget tog slut och Sverige inte längre upplevde något militärt hot var försvarsutgifterna omotiverat höga. De svenska lagren var överfulla med vapen som hade bäst före-datum. Industrin som omsatte miljoner fortsatte att fylla på.

1995 bestämde socialdemokraterna att försvaret skulle gå på en ordentlig diet. Kostnaderna skulle minskas med 10 procent, eller 4 miljarder, till 2001. För försvarsmaterielindustrin såg framtiden plötsligt mörk ut. Regeringen lovade i sin proposition att kompensera industrin genom att »aktivt stärka försvarsindustrins möjligheter att samarbeta med utländska företag«.

För Ericsson Microwave Systems gick det skapligt, åtminstone till en början. De hade en storsäljare i Erieye, ett radarövervakningssystem som fästs som en balk på taket av flygplan och som kan läsa av sin omgivning inom en räckvidd på 45 mil.

1997 gick den första utländska affären med Erieye igenom, till Brasilien som skulle spana efter knark i Amazonas. Ett par år senare tecknades avtal med Grekland och Mexiko, men efter det blev det svårare.

Regeringen upprepade sitt löfte 2001 att de aktivt måste stödja industrins exportansträngningar, samtidigt som de minskade sina anslag till försvaret med ytterligare tre miljarder kronor. Försvarsmaterielsindustrin behövde få pengar någon annanstans ifrån.

Sverige och Saudiarabien hade uppvaktat varandra under en tid före det stora MoU:et. Kung Abdullah bin Abd al-Aziz Al Saud var fortfarande Saudiarabiens kronprins när han besökte Sverige sommaren 2001. På Arlanda stod statsminister Göran Persson i mörk kostym och kronprinsessan Victoria i syrenlila dräkt för att hälsa kronprinsen välkommen. Oljepengarna gjorde Saudiarabien till en eftertraktad handelspartner.

Svenska och saudiska flaggor vajade bredvid varandra och den blå junihimlen speglade sig i hedersvaktens glänsande bajonetter. Kronprinsen fick husera på Haga slott.

Under tre dagar träffade kronprinsen toppskiktet inom det svenska näringslivet, höll möten med Göran Persson och lunchade med kungen på Drottningholm.

Det ska ha varit ett lyckat statsbesök. Ett par år senare dök Saudiarabien för första gången dök upp i diskussionen som potentiell köpare av Erieye.

Att exportera försvarsmateriel till landet var lika kontroversiellt då som nu. Men trots regler om att mottagarländer inte får kränka mänskliga rättigheter gav tillståndsmyndigheten ISP sitt preliminära godkännande. Rykten talade om att affären var värd 20 miljarder kronor. Det var pengar som den krisande försvarsindustrin gärna ville åt. Men försäljningen blev inte av. Vad som stoppade processen är oklart. En så stor affär med ett land som Saudiarabien var definitivt politiskt magstark. Ett MoU skulle göra det enklare att få myndigheternas godkännande.

Året därpå fortsatte politikerna att jämna ut marken. Då åkte kronprinsessan Victoria och ministern för internationell ekonomi och finansmarknad, Gunnar Lund, till Saudiarabien tillsammans med svenska företag. Besöket ledde till att länderna skrev under ett första, mer allmänt MoU, som inte handlade om försvarssamarbete.

Närmandet mot det kapitalstarka landet var tydligt. Behovet av nya kunder blev samtidigt alltmer trängande för industrin.

Vid den årliga Folk och Försvar-konferensen i Sälen i januari 2005 gick de hårt åt Leni Björklund.

Saab hade varslat 1 400 personer under 2003 och 2004 på grund av de minskade beställningarna från det svenska försvaret och brist på stora internationella projekt. Ericsson Microwave Systems, som tillverkade Erieye, hade varslat 500 personer, en femtedel av sin arbetskraft. Vd:n Erik Löwenadler hade krävt bättre möjligheter för långsiktiga internationella avtal.

– Vi har haft ganska täta kontakter med försvarshögkvarteret, Försvarets materielverk och departementen och fått klart för oss att det dröjer en eller två månader ytterligare innan vi ser med större tydlighet vart det tar vägen, sa han till Göteborgs-Posten.

I efterhand framstår tajmingen närmast osannolik. I april 2005 beslutade regeringen att underteckna även ett militärt MoU med Saudiarabien.

Leni Björklund blev KU-anmäld för avtalet. Folkpartisterna bakom anmälan, Birgitta Ohlsson och Allan Widman, hade olika motiv. Hon sitt människorättspatos. Han drömmen om Nato, vilket skulle göra en svensk vapenindustri onödig. I anmälan skrev de att MoU-avtalet kunde strida mot krigsmateriellagstiftningen och principerna för svensk utrikespolitik.

Det gjorde det inte, konstaterade konstitutionsutskottet. Det var försvarsministerns tredje KU-anmälan, vilket tidningarna gjorde stora rubriker på, och det sägs i efterhand att hon personligen tog illa vid sig av den.

Någon debatt om själva detaljerna i avtalet blev det däremot inte, trots att de var synliga för alla. Man kan fråga sig hur många politiker som var insatta i vad avtalet egentligen innebar. Vilka i regeringen var det som drev på?

Leni Björklund var förvånansvärt tyst med tanke på att det var hon som hade skrivit på avtalet. När det ställdes frågor i riksdagen om försvarssamarbetet med Saudiarabien var det oftast utrikesminister Laila Freivalds som försvarade det.

Statsminister Göran Persson redogjorde också för den nya relationen i talarstolen.

– När det sedan gäller vapenexport är vi inne på ett fält som är utomordentligt laddat, höll jag på att säga, för att använda ett felaktigt uttryck, eller minerat. Vi får vara mycket försiktiga, sa statsministern i en debatt.

Utåt såg det ut som att socialdemokraterna var eniga om att avtalet både var bra och helt opoblematiskt. Men enligt Fokus källor var enigheten inte alls så total som det då verkade.

Internt var man kritiska mot avtalets detaljrikedom och från flera håll kom klagomål över att det inte var förankrat.

Men minnena om hur diskussionerna lät under den här tiden är suddiga. Tjänstemännen som arbetade på UD, statsrådsberedningen och försvarsdepartementet har glömt, säger de i dag. Eller så tog de aldrig del av några diskussioner, förklarar de.

Bland de få som säger sig komma ihåg, är minnesbilderna helt olika.

Från utrikesdepartementet vittnas det om att MoU:t drevs igenom bakom ryggen på UD:s politiska ledning. Som ska ha blivit rasande när det redan färdigförhandlade avtalet dök upp.

Från försvarsdepartementet sägs det att det är otänkbart att det skulle ha gått till på det viset. Ingen i den politiska ledningen från den tiden vill berätta hur det gick till. Eller så har de glömt, säger de.

Detta var överhuvudtaget en tuff tid för socialdemokraterna och särskilt för berörda departement. Tsunamin låg som en blöt filt över hela 2005, och hade redan ansträngt relationerna mellan försvarsdepartementet och UD.

Men även regeringstoppens förhållande till det egna partiet prövades med anledning av avtalet. Riksdagsgruppen och utrikesutskottet var arga över att de inte fått se det långtgående avtalet förrän det var klart.

Nu brukade visserligen inte samarbetsavtalen stämmas av med riksdagsgruppen, men med ett sådant land tyckte utrikespolitikerna att de hade rätt att veta. De skulle behöva försvara detta.

– Jag har än i dag inte fått ett bra svar på varför det här skulle vara så långtgående, säger Urban Ahlin, numera socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson.

Trots bristen på svar, finns ändå några slutsatser att dra. Att regeringsledningen och försvarsdepartementet höll korten ytterst nära kroppen när det gällde MoU-avtalet. Att det fanns kritik på både UD, i riksdagen och från folkpartiet.

Ingen av dem som ledde processen med avtalet på statsrådsberedningen och departementet vill i dag kliva fram och redogöra för den.

Två som borde veta men inte pratar är Leni Björklund själv och hennes chef, dåvarande statsminister Göran Persson.

För att komma in på FOI:s huvudkontor i Kista i Stockholm måste man ta sig förbi både vakter och säkerhetsspärr. Tar man till vänster i stället kommer man direkt till de mindre hemliga utbildningslokalerna. Då behöver man inte passera några säkerhetsspärrar.

Där, i en mindre lokal som är döpt efter planeten Mars, höll FOI sitt första möte med Saudiarabien i februari 2007. Från Saudiarabien deltog general Nasser Alshay, en chef på saudiska försvarsdepartementet och en universitetsprofessor.

Mötet leddes av FOI:s generaldirektör Madelene Sandström och hennes nära medarbetare Dick Sträng. De båda skulle komma att spela centrala roller i det avslöjande som ledde till försvarsministerns avgång fem år senare, men det visste man inte då.

Besöket varade i fem dagar och de åkte mellan Kista, Södertälje och Linköping för att lyssna på allt de olika FOI-forskarna kunde göra. Den långa raden presentationer bröts bara av lunch och schemalagda kafferaster.

Men redan första dagen, innan delegationen hade hunnit lämna konferenslokalen Mars i Kista, var general Nasser irriterad. Programmet var alldeles för brett. Den saudiska delegationen visste, enligt källorna, redan vad den ville ha.

Den ville ha FOI:s kunskap till att bygga en fabrik för att renovera och modifiera pansarvärnsvapen. Exakt vilka har inte bekräftats, men både det svenska vapensystemet Bill och det franska Hot har nämnts i olika medier.

Det var inte bara det breda upplägget som irriterade general Nasser. På eftermiddagen höll Saab en presentation. Nasser gillade inte försvarsindustrin. Han hade en känsla av att de försökte sälja på honom mer än han ville ha.

– Nasser var intresserad av en utökad kunskapsuppbyggnad i Saudi. Saab ville sälja vapen. Det blev ett pinsamt möte. Saab kunde inte svara för sig alls, säger Dick Sträng i dag.

Saudierna och svenskarna fortsatte att ha möten i båda länderna. Källorna berättar om parallelldiskussioner. Vapenfabriken förhandlades inte vid de officiella, protokollförda sammanträdena, som brukade hållas på ett konferenscentrum i Riyadh. De detaljerade diskussionerna fördes i stället i korridorernas soffgrupper och i mindre konferensrum med bara ett fåtal närvarande.

– Jag kunde läsa mellan raderna att det pågick någon slags verksamhet mellan vissa av svenskarna och vissa av saudierna. Jag antar att det var den här vapenfabriken som diskuterades, men jag har inga bevis för det, säger en källa i MoU-delegationen.

Hemliga möten på de hemligstämplade mötena alltså. En annan deltagare bekräftar bilden. Men det ska inte ha varit svenskarna som ville hemlighålla fabriken i det läget, enligt FOI.

– Det var saudierna som ville ha det så. General Nasser som ledde arbetet i Saudi avskydde korruption, och ville hålla saken hemlig för att minska riskerna för det, säger Dick Sträng.

Saudiarabien ställde krav. De ville vara en hemlig kund och de ville bara samarbeta med FOI. Den svenska industrin skulle delta i projektet, men det var viktigt för saudierna att det skulle ledas av myndigheten. De litade inte på industrin.

År 2008 började samarbetet få problem. Sveriges Radio har i sitt avslöjande presenterat det så här: FOI hade fastnat i en situation de inte riktigt kunde hantera. De kände press från alla håll. Saudiarabien ville komma i gång med vapenfabriken. Men FOI såg det som att de skulle gå utanför sina befogenheter om de skulle samordna bygget.

Samtidigt var försvarsdepartementet och regeringen stressade för att de inte ville bryta några överenskommelser med Saudi. Industrin började se oljeguldet förvandlas till sand.

Idén om ett bulvanföretag ska ha kommit i en taxi i Riyadh under ett av MoU-delegationens besök. Enligt Madelene Sandström var det Saabs representant som presenterade idén. Ett privat företag kunde samordna bygget av farbriken. FOI-medarbetare skulle stå bakom företaget och myndigheten skulle vara kvar som konsult. Då skulle saudierna få som de ville; fortsatt samarbete med FOI. Samtidigt skulle de inte gå utanför sina ramar. Och politikerna kunde hållas längre ifrån projektet.

I den låsta situationen som uppstått lät det säkert som en bekväm lösning.

Förslaget fick fäste. En månad senare, i juni 2008, diskuterades vapenfabriken på ett möte på FOI:s huvudkontor i Kista med bland andra general Nasser och försvarsdepartementets tjänsteman Cecilia Looström. Ett mejl från henne som läckt till »Ekot« beskriver tydligt vad som hände. I mejlets mötesreferat förespråkas att FOI borde ta in utomstående företag i samarbetet om vapenfabriken för att det skulle gå smidigare. Då behövde inte beslutet dras genom regeringen, vilket skulle kunna orsaka problem, resonerade mejlet.

Det skickades till Andreas Ekman Duse på ISP, Torgny Carlsson på FOI och tjänstemännen Dag Juhlin Dannfelt på utrikesdepartementet och Johan Raeder på försvarsdepartementet.

I mejlet går det att läsa om planer på en tredje part, det som senare blev ett bulvanföretag. I de diskussionerna deltog tjänstemän på försvars- och utrikesdepartementen och den myndighet som är grindvakten för den svenska vapenexporten.
Det är det här som är det uppenbara felet: bulvanföretaget som ska hjälpa till att mörka fabriken.

Men vad själva problemet egentligen var, är svårt att förstå. Enligt MoU:et från 2005 borde det inte vara något som helst problem vare sig att samarbeta med FOI eller att lära ut vapenkonstruktion. Dessutom verkar det ha varit en vapenfabrik som saudierna hela tiden ansåg att de hade avtalat med regeringen. Man kan fråga sig om FOI:s ledning inte omgående borde ha insett den egentliga innebörden bakom formuleringarna i avtalet. Det framstår i dag som besynnerligt att de inte protesterat tidigare.

Varför FOI nu valde att stiga in i en juridisk gråzon, och starta ett företag, är en fråga som det fortfarande inte finns något tydligt svar på. En annan fråga är varför tjänstemän på försvarsdepartementet drev på konstruktionen.

Fokus källor redogör för flera möjliga terorier:

Den enklaste är att regeringen själv plötsligt hade insett att det skulle se dåligt ut om en myndighet ledde arbetet med att bygga vapenfabrik i en diktatur. Det är en sak att exportera, en annan att lära någon att göra egna vapen.

Det finns folkpartister som tror att hela saken beror på dem. Deras motstånd mot vapenexport skulle kunna leda till konflikter inom regeringen och en debatt om frågan som ingen politiker vill ta i. Därför skulle myndigheten hålla frågan så långt från politikerna som möjligt.

Dick Strängs analys är att det handlar om okunniga tjänstemän på försvarsdepartementet.

– Hade det varit UD som hanterat frågan, hade den bara drivits igenom utan allt detta strul. SSTI hade aldrig kommit på fråga och allt hade redan varit färdigbyggt, säger han i dag till Fokus.

Dick Sträng blev vd i bulvanföretaget. Den 19 december 2008 registrerade han Swedish Security Technology and Innovation AB, SSTI. Bolaget stod tecknat i Hägersten.

På brevpappret som tre månader senare skickades in till ISP stod visserligen SSTI:s logga med ett armborst högst upp till vänster, men i brevfoten stod besöksadressen till FOI i Kista och telefonnumret till samma ställe. Med tanke på att den som godkände SSTI:s ansökan är samme Andreas Ekman Duse som stod som mottagare på Cecilia Looströms mejl kanske ansträngningen att trycka ett eget brevpapper var onödig.

Ansökan beskrev utförligt att det skulle uppföras en fabrik för att tillverka krut, sprängämnen och driv- och verkansdelar till så kallade antitankvapen, eller pansarvärnsvapen som är det svenska ordet.

I juli 2009 fick SSTI sitt tillstånd från ISP och FOI godkänns att bedriva konsultverksamhet åt bulvanföretaget.

FOI ville inte. Så har det alltså låtit i diskussionen efteråt. Men det fanns ändå ett intresse för affären från myndighetens sida, berättar källor på FOI. Det mest klassiska av skäl låg bakom. Pengar.

Mindre än en femtedel av FOI:s verksamhet finansieras med anslag från regeringen. Resten måste de dra in på uppdrag. De största kunderna är Försvarsmakten och Försvarets materielverk.

Samma år som MoU:et skrevs under föreslog en statlig utredning att FOI skulle skäras ner med 425 miljoner, en tredjedel av verksamheten. Personalstyrkan har sedan dess krympt från 1 350 till omkring 1 000.

Saudisamarbetet skulle ge pengar till en allt fattigare myndighet.

– Att hjälpa Saudiarabien var inte något som någon på FOI tyckte var kul. Men samtidigt kände vi att vi är bara en bricka i spelet. Varför inte tjäna de pengar vi behöver, annars skulle bara någon annan göra det. Så gick resonemanget, säger en före detta anställd på FOI.

Exakt hur mycket pengar som skulle gå till FOI och hur mycket som skulle gå till industrin går inte att läsa i de handlingar som har läckt. Men hela projektet beräknades totalt uppgå till mellan 3 och 4 miljarder kronor och skulle leda till 2 000 arbeten. Det kan sättas i relation till FOI:s årsomsättning på en miljard.

Förra generaldirektören Madelene Sandström rekryterades 2003 bland annat på grund av sina goda kontakter med näringslivet. Hon gjorde det till en prestigesak att öka intäkterna från det civilia området och kom med uttalanden som att forskarna inte bara kunde ägna sin tid åt att forska, utan skulle lägga minst lika stor kraft på att sälja sin forskning.

Madelene Sandström beskrivs av Fokus källor som en ovanligt rak, till och med konfrontativ chef, som aldrig var rädd för att ta en konflikt. Det ska ha skurit sig direkt mellan henne och den försiktige Tolgfors. I efterhand har hon, till skillnad från de flesta andra i den här historien, pratat öppet om det som hände. Men också undvikit att tala om vad hennes egen myndighet skulle få ut av projektet. Hon har inte heller förklarat hur hon reagerade på att FOI så tydligt förekom i MoU:t. Om fabriken var uppgjord redan från början, men inte förankrad hos henne, borde hon inte ha protesterat?

Inte heller FOI:s nuvarande generaldirektör Jan Olof Lind vill förklara. Han började med att ljuga om vad han visste i »Ekots« intervju.

Nu blev det aldrig någon fabrik. I början av 2010 slutade Dick Sträng på FOI och SSTI skulle inte längre sköta affären. Vad som exakt hände då finns inga riktiga svar på, men enligt en källa med god insyn ska det ha varit tjänstemän på försvarsdepartementet som fått kalla fötter och ville avsluta FOI:s bulvanföretag. I stället fick konsultföretaget Grontmij ta över STTI:s roll. De hade varit med genom hela processen som en underleverantör.

Projektets status är i dag oklar. Regeringen förnekar att det ska byggas någon fabrik, men en källa på ISP säger att det fortfarande pågår diskussioner.

Under hösten 2010 undertecknades ett köpeavtal med Saudiarabien om Erieye värt 4,5 miljarder. Vapensystemet hade då tagits över av Saab.

Allt detta krångel på grund av ett MoU som Leni Björklund skrev på 2005. När »Ekot« kom med sitt avslöjande den 6 mars i år var samarbetsavtalet den återkommande förklaringen till det som hade hänt. Sten Tolgfors och Ewa Björling skrev det till sitt försvar i SvD:s Brännpunkt, Allan Widman skyller allt på MoU:et på DN Debatt, och Carl Bildt upprepade ordet avtal så många gånger i »Ekots« intervju att någon klippte ihop det till en raplåt på Youtube. Men alliansen hade själv alla chanser att säga upp samarbetet 2010. Avtalet löper på fem år och förlängs automatiskt om ingen av parterna vill avsluta.

Folkpartiet och kristdemokraterna ville säga upp. Centerpartiet och moderaterna ville inte.

Eftersom konsensus inte nåddes inom alliansen fattades inget beslut. MoU:et förlängdes automatiskt i fem år. Inte heller denna gång reagerade någon på de detaljerade skrivningarna och vad de kunde få för konsekvenser. Detaljer som nu också statsminister Fredrik Reinfeldt i och med förlängningen tog fullt politiskt ansvar för.

Två regeringar har satt sina fingeravtryck på avtalet. Ändå vill ingen ta ansvar för MoU:et. När Fokus försöker nå dem som ska ha varit med när det utformades möter vi avstängda telesvar, avböjande mejl eller komplett tystnad.

Dåvarande utrikesminister Laila Freivalds man meddelar att hon inte vill prata om detta. Hans Dahlgren, som var kabinettssekreterare på UD, tillhör dem som har glömt. Göran Persson meddelar via sin arbetsgivare Pr-byrån JKL att han inte är intresserad. Hans gamla statssekreterare Lars Danielsson säger att han inte har något att tillägga, oklart till vad eftersom ingen annan har sagt något.

Leni Björklund vill inte prata. Dag Juhlin Dannfelt, då på UD, nu ambassadör i Riyadh, hänvisar via sin sekreterare till försvarsdepartementet. Håkan Juholt, som var ordförande i försvarsberedningen, ringer aldrig tillbaka. De tjänstemän som alla källor pekar ut som centrala går inte att få tag i.

En av dem, Per Anderson, skickar till slut ett mejl att han inte är tillgänglig. Johan Raeder, enligt många den verkligt drivande, jobbar precis som Anderson kvar på försvarsdepartementet, men svarar varken på mejl eller telefon. Jonas Hjelm, som sagts vara den andra med mest insyn, jobbar nu som chef på Saab. Pressekreteraren där meddelar att han inte kommenterar saker han gjort tidigare. Hans telesvar är avstängt, hans privata mobil lika så. Mejlen förblir obesvarade.

Mikael Odenberg, som tog över försvarsministerposten efter alliansens valseger 2006, säger att han inte kände till MoU:t förrän det kom ut i medierna och att Saudiarabien aldrig diskuterades under hans tid.

Inte heller av Sten Tolgfors lär vi få några svar. Han har visserligen varit snabb att skylla på MoU:t. Men de presskonferenser han hittills har hållit har inte kastat ljus på kärnfrågan i denna härva: om vapenfabriken i praktiken redan var avtalad med Saudiarabien i samband med MoU:et och vilka som i så fall bär ansvar för det.

Fotograferna och journalisterna flockades runt Sten Tolgfors när han talat klart om sin avgång den 29 mars. En halvtimme senare var det bara några få kvar i rummet. Sten Tolgfors såg sig om. Log lite.

– Tack för att ni kom. Häjdå!

Han vände sig om till vänster och började gå. Den kostymklädda ryggen försvann ut genom dörren märkt nödutgång.

I en tidigare version av den här texten stod det att tjänstemän på departement och myndigheter resonerade kring bulvanföretaget på ett möte. Ordet bulvanföretag nämns aldrig rakt ut i det mejl med mötesreferat från Cecillia Looström som har läckt till »Ekot«. Där pratas istället om en utomstående part som ska kunna genomföra projektet. En utomstående part som i ett senare skede blev ett bulvanföretag. Vilka som var drivande i projektet med vapenfabriken, eller i att skapa bulvanföretaget, saknas det fortfarande svar på.