Flyktingkris utan slut

Hösten 2015 valde över 110 000 asylsökande att ta sig till Sverige.

Landets humana och generösa flyktingpolitik var en sedan länge välkänd magnet. De under en kort tid genomsläppliga gränserna in i EU och mellan EU-länder underlättade resan. Det som beskrevs som en flyktingchock var i själva verket kulmen på en utveckling som pågått i flera år.

Från 2012 syntes det tydligt i statistiken. Från en »normal« nivå på 25 000 asylsökande steg siffran till 44 000, året därpå till 54 000 för att 2014 nå 81 000, nästan lika många personer som ett rekordår under Balkankriget. När 2015 summeras hade 163 000 anlänt.

I förra veckan kom den tredje och hittills mest omfattande utvärderingen av vad som hände hösten 2015 (»Att ta emot människor på flykt«, SOU 2017:12).

Utredaren, Gudrun Antemar, lagman och chef för Stockholms tingsrätt, stod bredvid en sammanbiten inrikesminister Anders Ygeman och var måttligt, eller om man så vill, välavägt kritisk.

Hon sa att Sverige har en bra förvaltning som tillsammans med civilsamhället lyckades ta emot de människor som kom och att det bara var en natt som Migrationsverket inte klarade av att ge alla tak över huvudet. Detta trots att det till exempel under vecka 46 kom över 10 000 asylsökande.

Men Gudrun Antemar levererade också kritik.

Regeringen borde ha sett till att Migrationsverket prioriterat registreringar av asylsökande framför att jaga bostäder. Det kunde någon annan aktör ha gjort. Registrering är viktigt anser utredaren. Till exempel befann sig ett okänt antal ensamkommande barn i landet utan att myndigheterna kände till det.

En annan, och kanske allvarligare, kritik handlar om Regeringskansliets oförmåga att tolka, analysera och ta till sig informationen om en växande flyktingkris i Europa.

Året före »flyktingchocken« hade varit exceptionellt med 81 000 asylsökande. Den 12 augusti 2014 berörde Fredrik Reinfeldt det som höll på att hända när han höll sitt sommartal och vädjade till svenskarna om att öppna sina hjärtan.

Det sensationella talet följdes i ringa utsträckning upp i medier, debatt och valrörelse. Ökningen av antalet asylsökande fortsatte men under våren 2015 såg Migrationsverket en nedgång och i sin prognos sänkte man den väntade årssiffran till 74 000. Här blir utredaren kritisk:

– Under sensommaren 2015 fanns information om att juliprognosen var för lågt satt. Men informationen spreds inte inom Regeringskansliet.

Kanske fanns det där – och i samhället i övrigt – en sifferresistens?

Den 6 september 2015 sa Stefan Löfven inför 15 000 personer på Medborgarplatsen i Stockholm att hans Europa »inte bygger murar«.

En och en halv månad senare, den 23 oktober, skärpte regeringen och Alliansen gemensamt migrationspolitiken. Och ytterligare en månad senare skruvades den åt ännu hårdare av den röd-gröna regeringen.

Trots de yttre och inre gränskontroller som fortfarande gäller kom under 2016 cirka 30 000 asylsökande till Sverige. Det är en hög siffra jämfört med de flesta åren på 1990- och 00-talen.

30 000 asylsökande förefaller vara det nya normala trots att Sverige nu har in ordnat sig i den europeiska normalitet som signalerar »kom inte hit«.

Flyktingkrisen kastar skuggor fram mot valet i september 2018. Då kommer den definitiva utvärderingen.