Flyttplaner i mittens rike

I serien underhållande komparativa studier slog Carl B Hamilton, flitig folkpartist, eventuellt ett rekord förra veckan. Sedan SOM-institutet i en ny mätning konstaterat att stödet för euron är rekordlågt bland svenskarna – bara nio procent vill gå med i valutasamarbetet – jämförde Hamilton sitt partis position med britternas 1940.

»Our finest hour«, beskrev Winston Churchill läget då, när öfolket ensamma stod emot nazisterna. Hamilton anförde nu: Detta är folkpartiets finaste timme. Nu när alla andra har vikit ner sig om Europasamarbetet.

Hur unionen står sig är, för övrigt, viktigt i en annan fråga där folkpartiet har hamnat på kant med regeringen, alltså moderaterna. Försvaret. I försvarsberedningen håller man som bäst på att diskutera ett eventuellt behov av det som Fredrik Reinfeldt i veckan aviserade – ökade försvarsanslag – och det som sipprar ut från beredningen handlar lika mycket om demografi och EU:s framtid som den uppvaknande ryska björn folkpartiet föredrar som hotbild.

Det rör på sig, såväl i unionsopinionen som i allianssamarbetet.

Jonas Hinnfors, statsvetarprofessor vid Göteborgs universitet, påpekade efter förra söndagens partiledardebatt i SVT att Jan Björklund vid ett par tillfällen hållit med eller rentav lovordat Stefan Löfven. För den som följt liberalernas utveckling det senaste året var Björklunds beröm ingen överraskning. Kravliberalismen, definierad som hård symbolpolitik och med tonvikt på sådant som kriminalpolitik, har fått ge vika för en socialliberal renässans, där man betonar behovet av en starkare eller mer generös sjukförsäkring och a-kassa. Uppgörelsen med det leijonborgska arvet har drivits på av ungdomsförbundet. Stockholmsdistriktet har uppmanat partiet att lämna alliansen. Även i partiet sprider sig den nya stämningen. Att kalla rörelsen för vänstersväng är att göra det lite för lätt för sig. Det finns en riktning mot mjuka frågor och en mot hård ekonomisk politik – samtidigt.

Ska man ge sig på att sammanfatta läget är kanske två ord rimligast: Bengt Westerberg. Mannen som nya jämställdhetsministern Maria Arnholm prisade i ett bejublat feministiskt anförande under partiets kommundagar i mars. Han som efter sin aktiva tid berättat om besvikelsen att han aldrig lyckades bilda regering med socialdemokraterna.

Det är detta, det sista, som ligger i vågskålen.

Håller folkpartiet på att bereda väg för en alternativ regeringskoalition om alliansen misslyckas i nästa val? En som består av socialdemokrater, folkpartister och miljöpartister, och som tillkommer i förhandlingar först efter valet?

Kanske.

Miljöpartisterna vill nog hellre regera med centerpartiet. Det är åtminstone det de säger mellan skål och vägg. Gustav Fridolin – läraren – har kanske inte lust att göra upp med utbildningsministern om skolan. Men lyssnar man på socialdemokrater, särskilt om de har tagit ett par glas på en kongressfest, då gäller inget annat än Det Nya Folkpartiet. Varje liten signal om vänsterrörelse hos liberalerna kan Stefan Löfvens strateger tala om i timmar.

Uppenbarligen gör folkpartiet saker som – medvetet eller inte – skapar möjlighet att gå över blockgränsen. Jan Björklund håller på att skaffa sitt parti ett utrymme för en ny koalition efter valet. Ett ledarbyte då, till Maria Arnholm eller Birgitta Ohlsson, skulle ytterligare utöka det utrymmet. Hela saken landar alltså i ett rörigt spel där saker kan avgöras internt i det parti som har vanan att intrigera mest av alla.

Det är nämligen inte bara folkpartisterna vurm för Europa som är konstant utan också deras kärlek till politiskt spel. Inför Maramömötet pratade allianspolitiker av alla färger om de ljusblå liberalernas reflex att svika samarbetet.

Återstår att se om ett förverkligande av den instinkten i historieböckerna kommer att beskrivas som folkpartiets »finest hour«.