Föränderliga familjen

Den första april erkänns en ny familjeform i Sverige. Från och med då börjar den nya lag att gälla som tillåter kvinnor att på egen hand skaffa barn med hjälp av landstinget, bekostat av staten. Det var i januari som riksdagen fattade beslutet. Alla partier röstade ja utom kristdemokraterna, som la ned sina röster, och sverigedemokraterna, som röstade nej.

Beslutet kan tyckas vara litet, men är historiskt på många sätt. I startgroparna står uppskattningsvis 2000 kvinnor som vill uppfylla sin dröm om familjen. De kan redan nu påbörja en utredning för att se om de är lämpliga föräldrar och i april kan de starta sin behandling.

Tidigare har förutsättningen för all så kallad fertilitetsvård varit att man är två potentiella föräldrar, men nu finns alltså ett undantag från den regeln. Statens förhållningssätt till familjen de senaste hundra åren är en föränderlig historia.

Lite förenklat kan man säga att den handlar om synen på biologi och om synen på pappan.

De biologiska banden har gått från svaga till kompromisslösa. Tidigt 1900-tal var det till exempel möjligt för den som hade för många munnar att mätta, att placera ett barn hos en rikare faster eller hos barnlöst finfolk utan större åthävor. Inseminationsverksamhet har också pågått ända sedan 1920-talet inom sjukvården, helt informellt. Engagerade läkare ordnade fram fungerande spermier, ingen annan behövde bli inblandad i saken.

Det viktigaste i familjefrågor av den här karaktären ansågs vara frihet från staten, som inte skulle lägga sig i sängkammarfrågor.

Betydelsen av biologi förstärktes, delvis i takt med att vi genom forskning fick reda på mer om genetik men också som en följd av att kontrollen av barnafödandet ökade. Det blev lättare att göra abort, liksom det blev enklare för fler att skaffa barn med hjälp av fertilitetsteknik.

Sedan 1985 finns en lag som säger att alla donatorer måste vara öppna, varje barn har rätt att i vuxen ålder ta reda på sin donators identitet. 2005 fick homosexuella rätt att skaffa barn och inseminera. Två föräldrar, oavsett kön, blev det avgörande.

Så har statens syn på vem som är en godkänd förälder blivit alltmer liberal, från att precisera mamma och pappa, till två vuxna, till – i dag – en vuxen.

I början av förra seklet fanns många ensamstående mammor, vilket var en stor sorg och ofta präglade ett utsatt liv. Fäderna tog inget ansvar, och behövde heller inte göra det.

Vi börjar detta sekel med en ny boom för ensamstående mödrar, som valt sin situation alldeles frivilligt.

Beslutet om den nya lagändringen tog stöd i den forskning som finns på området. Den är relativt sparsmakad, knappt några svenska resultat finns att tillgå, men den är å andra sidan i stort sett entydig: barn till frivilligt ensamstående mödrar klarar sig bra.

Pionjären. Från april i år ges ensamstående kvinnor möjlighet till assisterad befuktning i Sverige. Men idén är inte ny. Elise Ottesen-Jensen, grundaren av Riskförbundet för sexuell upplysning, RFSU, skrev redan 1933 i boken »Människor i nöd« om hur hon ledde en kvinna som ville ha barn, men inte såg någon möjlighet att leva med en man, till en tysk kvinnoläkare specialiserad på konstgjord befruktning. Foto: Ulf Stråhle 

Tyngst på området är Susan Golombok, professor i familjeforskning vid universitetet i Cambridge. Hon har följt ett 40-tal familjer med frivilligt ensamstående mödrar under hela barnens uppväxt och jämfört dem med traditionella kärnfamiljer.

Golomboks forskning är flitigt citerad och refererad, främst för att hon är den första som i större skala kan visa hur barn som vuxit upp med frivilligt ensamstående mödrar klarar sig i jämförelse med barn i familjer där föräldrarna har separerat och barnen lever med bara sin mamma. Barnen med ofrivilligt ensamstående mödrar lider enligt annan forskning ökad risk för att hoppa av skolan, hamna i arbetslöshet, få psykiska problem och bli tonårsgravida.

I Golomboks studiegrupp – de frivilligt ensamstående – finns inga sådana resultat. Den skiljer sig tvärt om väldigt lite från den barngrupp som växer upp i kärnfamiljer. Barnen med bara en frivilligt ensamstående mamma upplever i lägre grad depression, oro och ilska, de dricker mindre alkohol och har bättre självkänsla. De skillnader som Golombok finner är alltså i huvudsak till mamma-familjernas fördel.

Hon skriver: »Familjebandens kvalitet spelar större roll än familjens utformning. Detta konstaterande leder inte till slutsatsen att fäder är oviktiga för barnens psykologiska utveckling. Det finns tvärt om flera bevis på motsatsen. Däremot verkar det som om barn kan frodas i en mängd olika familjeformer och att en närvarande pappa inte är nödvändig för att barnet ska fungera bra.

Synen på faderns roll har varit en historisk bergochdalbana. Före år 1917 behövde han över huvud taget inte ta ansvar för barn utom äktenskapet, men sedan dess har han registrerats och varit underhållsskyldig. Hans roll var vid den tiden finansiering av familjen, och fortsatte vara det under 1950-talets hemmafruepok. Under 1970- och 80-talen steg förväntningarna på mannen som närvarande förälder. Att inte ha en pappa – »att sakna fadersgestalt« – blev en term som fick förklara i stort sett allt som handlade om ungdomskriminalitet, skolkande och droger. Men det gick snabbt över.

Problematiken kom i stället att handla om frånvarande fäder, i kombination med svek och konflikter. Det var pappor som inte fungerade som påverkade sina barn negativt, snarare än att pappan i sig var ett måste för att barnet skulle ha det bra. Vilket alltså också stämmer överens med Susan Golomboks forskning.

Allt är dock inte okomplicerat i den frivilligt faderslösa familjen. En färsk svensk studie som koncentrerar sig på de mödrar som skaffat sina barn på egen hand, nyanserar bilden.

Elia Psouni, docent i psykologi, och psykologen Charlotta Svensson, båda vid Lunds universitet, har djupintervjuat ensamstående kvinnor som är gravida eller fått barn.

Deras undersökningsgrupp är liten, undersökningen kvalitativ och resultaten på så sätt svåra att säkerställa statistiskt, men de ser ett tydligt mönster som kan få praktiska konsekvenser. Den yttre verkligheten hos de kvinnor som rest utomlands för att skaffa barn på klinik innebär för det mesta hög utbildningsnivå, hög socioekonomisk status och etablerad plats på arbetsmarknaden. Psouni och Svensson har funnit en sårbarhet i samma förhållanden. Kvinnorna som tillhört normen blir avvikare först som mammor, och då utmärks de både av sin maktposition och samtidigt av sin maktlöshet. Maktlöshet inför att bli ifrågasatta, att sakna legitimitet och känna sig icke godkända.

– Dubbla positioner kan skapa en rädsla för att visa sig sårbar. Man är van vid att klara sig själv, att inte behöva be om hjälp, säger Charlotta Svensson.

Forskarna ser en fara i att mammorna profilerar sig som problemfria som en strategi för att hantera sin utsatthet, och att det därmed blir långt till att söka hjälp om man skulle behöva.

– Det kan finnas en ökad risk att drabbas av förlossningsdepression, om man har höga förväntningar på sig själv och känner stark press, säger Elia Psouni.

Hon oroar sig för att samhället inte ser svagheten hos den energiska och resursstarka grupp det handlar om, och att det därmed inte finns adekvat hjälp om familjen får problem. Dessutom menar Psouni och Svensson att acceptansen för beslutet att bli ensamstående förälder fortfarande är låg i Sverige.

I USA har donationsverksamhet varit större under en längre tid. Därifrån utgår sajten »anonymous.us«, där framför allt donatorbarn berättar anonymt om sina upplevelser.

Sajten samlar hundratals vittnesmål från arga, ledsna, förtvivlade barn som inte själva valt sin familjeform. I huvudsak kan frustrationen härledas till två moment: pengarna och anonymiteten. Den amerikanska fertilitetsindustrin är i hög grad oreglerad och omsätter omkring tre miljarder dollar årligen. En del av barnen på sajten upplever sig själva som konsumtionsvaror. Men det ojämförligt största ämnet för upprördhet är att donatorerna inte går att spåra. Över inläggen ligger en stor sorg över den förlorade pappan.

I Sverige finns inget motsvarande forum och inte heller någon formulerad kritik från donatorb
arn, trots att det enligt Socialstyrelsen finns omkring 2 000 barn som kommit till med hjälp av en registrerad donator sedan 1980-talet.

Det riksdagsbeslut som i januari ändrade lagen kan ses som ett svar på de invändningar som forskningen och barnen själva formulerat. Med ett lagligt erkännande är tanken att samhällets acceptans för frivilligt ensamstående mödrar och deras barn ska öka. Vilket i sin tur tar bort ett utanförskap och ett stigma, och gör det lättare att möta den nya familjens behov.

Lagen gör också att barn, som nu kan bli till i Sverige, garanteras information om sin donator. Liksom den förhindrar kommersialisering av verksamheten eftersom det inte är tillåtet att handla med könsceller här, bara att ta emot ersättning för den uteblivna arbetstid som ett sjukhusbesök innebär.

Framför allt refererar utredningen som ligger till grund för lagen till hur världen faktiskt ser ut. Eftersom barn ändå växer upp på andra sätt än i kärnfamiljen och många redan skaffar barn på egen hand, anser man tiden vara mogen för att jämställa ensamstående med par.

Lagen blir en slags eftergift åt verkligheten, vi har i Sverige inte speciellt långt mellan normförändring och juridisk förändring. Utredningen ger en pust av rättspositivistisk uppgivenhet: om människor prompt väljer att leva i improviserade konstellationer, så får väl samhället göra något bra av situationen.

Josefin Olevik

Josefin Oleviks är aktuell med boken »Den befriade familjen« där hon bland annat skildrar sin egen erfarenhet av att skaffa barn som ensamstående. Foto: Sofia Runarsdotter