Förbifart med nio liv

Folk glömmer, sa Göran Persson till Annika Billström.

Hon ska ha varit blankögd och förbannad, Stockholms socialdemokratiska finansborgarråd, när hon för ganska exakt tolv år sedan kördes över av sin statsminister.

Annika Billström hade gått över bron från Stadshuset till Rosenbad och visats in i Nuderska rummet. Där berättade Persson för henne att det skulle bli trängselskatter i Stockholm. Det hade han lovat miljöpartiet i förhandlingarna efter valet. Att Billström lovat väljarna att det inte skulle bli några trängselskatter kunde inte hjälpas.

Folket glömde inte. Billström försvagades och förlorade nästa val, trots att stockholmarna samtidigt röstade ja till att behålla trängselskatterna.

Händelseförloppet har blivit en del av modern politisk historia, ett exempel av många på hur rikspolitik och Stockholmspolitik ständigt vävs in i varandra.

Därför var det inte så konstigt att miljöpartiets plan för att få igenom sin kanske viktigaste fråga i valet 2014 gick ut på att spela ut de olika politiska nivåerna mot varandra.

Det var så de skulle stoppa Förbifart Stockholm.

Den planerade motorvägen väster om Stockholm – Förbifarten – brukar kallas för det största infrastrukturprojektet i svensk historia. Vägen har planerats och ritats om i decennier, hunnit ha tre namn och har dödförklarats och återuppstått otaliga gånger.

Efter åtta år vid makten i Stockholms stadshus, landstinget och i regeringen lyckades moderaterna till sist sätta spaden i jorden i valrörelsens slutskede.

Men det var ingen garant för att bygget skulle fortsätta. Årets mest spridda valaffisch – »Bye bye Förbifarten« – handlade just om motorvägen. Moderaternas budskap var att vägen var hotad om de rödgröna tog över.

Vilket den onekligen var. »Förbifarten kommer inte att byggas«, upprepade miljöpartiets Daniel Helldén så fort han fick frågan. Lika envetet svarade socialdemokraternas Karin Wanngård att vägen redan hade börjat byggas.

Valresultatet skulle helt enkelt få avgöra frågan. Inför valet var miljöpartisternas analys att det viktigaste var att miljöpartiet, vänsterpartiet och Feministiskt initiativ – som alla vill skrota vägen – tillsammans blev större än socialdemokraterna i Stockholms stad. Denna »majoritet inom majoriteten« skulle kunna pressa s-gruppen i Stadshuset.

Valet gick som alla trodde. De fyra rödgrönrosa partierna fick sin majoritet: 53 mandat av 101. Och socialdemokraterna fick bara 24 mandat av de där 53.

Men en annan rösträkning ställde till det. Och det var inte den som pågick i riksdagsvalet, där de tre partierna misslyckades med att nå egen majoritet.

För lika viktigt som ett maktskifte i riksdagen, var ett maktskifte i landstinget. Miljöpartisternas strategi hade hela tiden gått ut på att »komma åt pengarna«, alltså de dryga 70 miljoner kronor som varje månad tickar in från trängselskatterna i Stockholm. Genom att låta riksdagen ge regionen bestämmanderätt över pengarna skulle allt förändras.

För i Stockholm hade miljöpartiet delvis fått in socialdemokraterna i sin fålla. Vid flera tillfällen hade Stefan Löfven lovat att stödja sina »lokala företrädare«. Dessa lokala företrädare hade i sin tur sagt att finansieringslösningen för Förbifarten skulle göras om. Anledningen var att även socialdemokraterna tyckte att det var orimligt att en så stor del av pengarna skulle gå till ett enda projekt.

Så kom resultatet från landstingsvalet. Den borgerliga alliansen hade klamrat sig fast vid makten med fyra mandats övervikt mot de rödgröna. Delvis beroende på att Fi hade missat landstingsspärren med 0,4 procentenheters marginal.

I måndags eftermiddag satt Karin Wanngård, Daniel Helldén och vänsterpartiets Ann-Margarethe Livh i ett rum i Stadshuset.

Mötet var planerat sedan före valdagen, och skulle egentligen ha varit en viktig kugge i det regeringsbygge som socialdemokraterna och miljöpartiet samtidigt höll på med i en annan del av staden. En av de mest engagerade i kampen om Förbifarten har varit språkröret Åsa Romson. Hon har varit med på demonstrationer och tagit upp det i tv-debatter. Partiets riksdagskansli har dessutom begärt ut handlingar för att få veta om regeringen kan stoppa Förbifarten utan att fråga riksdagen.

Men på grund av resultatet i landstingsvalet hade miljöpartiets förhoppningar kraftigt sänkts när politikerna gick in i förhandlingsrummet. Hela morgonen hade gått ut på att analysera vad »avbräcket« innebar.

Fokus verkar nu flyttas till en annan fråga där Stockholmspolitiken och rikspolitiken överlappar: kampen om Bromma flygplats. De tre partier som vill stänga den (v, mp och Fi) ger analysen att parterna är närmare varandra i den frågan eftersom socialdemokraterna också vill lägga ner flygplatsen – fast på längre sikt. Socialdemokrater i Stadshuset säger också att det finns möjligheter för en kompromiss. Även om flygplatsen inte läggs ner kan det bli aktuellt med begränsningar av den tunga flygtrafiken.

En detalj som  talar för att en överenskommelse mellan partierna mynnar ut i att Bromma stängs – och Förbifarten byggs – är hur den gångna valrörelsen utvecklades. De borgerliga partierna valde att fokusera på just Förbifarten och Bromma. Och även om väljarna rankade frågorna väldigt lågt fick det andra frågor att försvinna. Socialdemokraterna gjorde också ett historiskt dåligt val i Stockholm och tappade ett mandat i Stadshuset.

En ofärdig förbifart och en öppen flygplats garanterar att kampanjen återupptas om fyra år.

Fakta | Förbifart Stockholm

• En drygt 21 km lång ny sträckning för E4 väster om Stockholm, varav drygt 18 km i tunnel. Tanken är att binda samman de norra och södra delarna av länet samt avlasta Essingeleden och innerstaden.

• Byggtiden sägs bli cirka tio år.

• Kostnaden beräknas till knappt 28 miljarder kr (2009 års prisnivå).

• Väggbygget finansieras till cirka 80 procent via trängselskatt och 20 procent från staten.

• Kritiken mot förbifarten har bland annat riktat in sig på att den leder till ökad bilism och därmed ökad miljöpåverkan och skador på kulturmiljön.

Källor: Trafikverket, Naturvårdsverket

Läs mer:
21 kilometer, 40 år och 61 miljarder