Fördel Hillary

Det var inte många delegater som stod på spel. Det var inte heller någon stor seger för Hillary Clinton. När hon i lördags tog hem 53 procent av rösterna i den lilla delstaten Nevada tog det henne bara en pytteliten bit närmare demokraternas nominering.

Av de 2 383 delegater som krävs för att vinna kom hon hem från Nevada med 19 stycken. Bernie Sanders fick 15.

Ändå var lördagens val en viktig indikation på Clintonkampanjens styrka. För i obduktionen av vallokalsundersökningarna fick statistikerna svar på en viktig fråga.

I den första delstat där väljarkollektivet i princip inte bara bestod av vita människor stod det klart att Hillary Clinton har ett väldigt starkt stöd i den svarta delen av befolkningen.

Hon vann gruppen med 76 procent mot Sanders 22 – blott marginellt mindre än de 83 procent som Barack Obama tog hem för åtta år sedan.

Det bådar gott inför de kommande valen. Redan på lördag röstar South Carolina; vid primärvalen 2008 utgjorde svarta väljare 55 procent av den demokratiska väljarkåren där, och just demografin i delstaten är huvudförklaringen till att Clinton leder med 25 procentenheter i opinionsundersökningarna.

Inför »Supertisdagen« den 1 mars – då ett dussin delstater röstar – ser Clinton också ut att ha en bekväm ledning. Inte minst på grund av demografin i sydstater som Virginia, Georgia, Tennessee och Arkansas. 

Clintondynastin har långa band med de svarta väljarna i USA. Författaren och nobelpristagaren Toni Morrison kallade en gång Bill Clinton för landets förste svarte president. Och när Barack Obama – som ju var svart på riktigt – ställde upp i valet 2008, tog det lång tid innan svarta politiker och väljare stödde honom i stället för Hillary Clinton.

Bernie Sanders är inte omedveten om att hans bas av unga, vita liberaler är lite för tunn för att vinna med. I söndags delade han därför scen i South Carolina med Benjamin Jealous, före detta ledare för medborgarrättsrörelsen NAACP, och skådespelaren Danny Glover. Glover är mest känd för sin roll i »Dödligt vapen«-filmerna. Men han har också en lång historia som medborgarrättsaktivist.

Frågan är dock om två svarta kändisar räcker för att riva den demografiska brandvägg som Clintonkampanjen byggt upp.

Det som ger Sandersfansen hopp är att kampanjen tidigare lyckats med att få över andra väljargrupper som tidigare stödde Clinton. För bara några veckor sedan tydde allt på att Nevadas latinoväljare skulle rösta på Clinton med stor marginal. När rösterna räknats såg det ut att vara ganska jämnt; båda sidor hävdade att de vunnit latinogruppen.

Problemet är att det är bråttom. På tisdag delas sammanlagt 1 004 delegater ut. Därefter följer flera folkrika stater, som Michigan, Florida och Ohio. Vid mitten av mars kommer 1 928 delegater att ha fördelats mellan Clinton och Sanders. En ledning då blir svår att ta igen. Inte minst eftersom demokraterna – till skillnad från republikanerna – tvingar delstaterna att fördela sina delegater någorlunda proportionellt.

Så trots att Clinton nästa vecka lär vara en bit från de 2 382 delegater som krävs för att knipa nomineringen, kan det vara så gott som omöjligt för Sanders att komma ikapp.

Som om Clintons försprång inte vore nog har hon dessutom en stor ledning bland de så kallade »superdelegaterna«. De består av partitioppar, valda företrädare och partiveteraner och de får rösta på vem de vill. Hittills har 451 av dem gått ut med sitt stöd för Clinton, mot bara 19 för Sanders.

Superdelegaterna instiftades 1982, efter att demokraterna fått storstryk i valen 1972 och 1980. Syftet var att undvika bråkiga konvent, men också att partiet skulle ha större möjlighet att nominera valbara presidentkandidater. Man kan tänka sig att en självutnämnd socialist, som Bernie Sanders, var en av typerna de hade i åtanke.

Problemet med superdelegaterna är att de kan ändra sig. Det gjorde de 2008, då de vandrade i en strid ström från Hillary Clinton till Barack Obama i takt med att han vann allt fler delstater.

I år är den risken betydligt mindre.