Förgiftat

Alexander Litvinenko ligger bakåtlutad mot ett berg av kuddar i sjuksängen. Det grå håret har fallit av, hyn är blekgrå och vaxliknande. Det är inte bara färgen på sjukhusrocken som leder tankarna till en giftgrön substans.

Den 43-årige före detta ryske spionen insjuknade den 1 november. Symptomen tydde på en allvarlig förgiftning, och läkarna förmodade att han fått i sig tallium. Men det kan också vara en annan, okänd substans.

Litvinenko var löjtnant i den ryska säkerhetstjänsten FSB, det gamla KGB, och hans avhopp till väst väckte ont blod i Ryssland. Han har dessutom gjort sig känd som en kritiker av Putins politik, och hävdat att det var Ryssland som låg bakom ett attentat mot ett bostadshus 1999, som blev förevändningen för ett nytt Tjetjenienkrig. Den aktuella dagen träffade Litvinenko först två ryssar på ett hotell, och gick sen till en sushirestaurang där en italiensk kontakt överlämnade uppgifter som påstås knyta FSB till mordet på journalisten Anna Politkovskaja.

Giftmord i politiskt syfte är inget nytt. Redan i antikens Rom mördade kejsarinnan Agrippina sin make (och farbror) Claudius med gift, och i renässansens Rom tog syskonen och oäkta påvebarnen Cesare och Lucrezia Borgia kål på sina vedersakare med arsenik. Även i Sverige ska den avsatte kung Erik XIV ha blivit förgiftad av arsenik i ärtsoppan under sin fångenskap på Örbyhus slott 1577.

Tallium är ett betydligt senare gift. Det upptäcktes i mitten på 1800-talet. Namnet kommer av den ljusgröna färg som uppstår när salterna antänds i en bunsenbrännare. Thallos betyder grönt skott på grekiska. Och tallium är också det ämne som ger grönt i fyrverkerier.

I början visste man inte mycket om dess dödlighet, och läkare använde oförsiktigt tallium för att behandla hudsjukdomar hos barn. Men det användes också som ingrediens i råttgift.

Det är deckardrottningen Agatha Christie som ibland beskylls för att ha dragit potentiella giftmördares uppmärksamhet till tallium genom sin deckare »The Pale Horse« (»Den gula hästen«) från 1952.

Christie var utbildad sjuksköterska och visste att grundämnet dödar även i mycket små doser, och att det behändigt nog är lukt- och smaklöst och lätt att blanda ner i te eller mat. En dödlig dos för en vuxen person är cirka 800 milligram, inte mer än en kvarts tesked.

Offren drabbas precis som Litvinenko av störningar i nervsystemet, av kräkning­ar, skakningar och håravfall. Det kan bli svårt att se och röra sig.

Kanske är det därför som skrupelfria regimer har blivit så förtjusta i tallium. År 1981 försökte östtyska hemliga polisen Stasi mörda avhopparen Wolfgang Welsch med talliumspetsade hamburgare när han var på semester i Israel.

Det fanns också en plan att mörda Nelson Mandela med giftet. En dag före frigivningen ur fängelset på Robben Island i Sydafrika 1990 skulle han ges tallium i sin medicin på order av apartheidregimen. Men planen fullföljdes inte. Även i Saddam Husseins Irak fanns en fäbless för talliummord. Ett dussintal regimkritiker kan ha drabbats, som Salwa Bahrani, en känd shiamuslim, som 1980 åt förgiftad yoghurt och genomled en plågsam dödskamp.

Ett annat känt attentat drabbade den bulgariske dissidenten Georgi Markov. Han mördades 1978 i London med en pil doppad i gift som avlossades från ett paraply. Men då var substansen ricin.

Trots kalla krigets slut var giftbägarna inte uttömda. I spåren av Sovjets kollaps har flera uppmärksammade fall inträffat. För tre år sen dog journalisten och dumaledamoten Jurij Sjtjekotjichin efter en mystisk hudåkomma. Och inför presidentvalet i Ukraina 2004 förgiftades Viktor Jusjtjenko med dioxin.

Nu anklagar förre chefen för KGB:s spioneri i Storbritannien, Oleg Gordievskij, Kreml för att ligga bakom förgiftningen av Litvinenko.

– Naturligtvis är detta arrangerat av staten, säger han till The Times.

I Moskva säger man att Gordievskijs beskyllningar är rent struntprat. Men med händelsen tycks åter en kall vind dra genom Europa.