Förlorad kontroll
Bild: Scanpix
Alla lyckade företag liknar varandra. De misslyckade företagen är misslyckade på sitt särskilda sätt. Sådant är tillståndet i den statliga företagsfamiljen vintern 2013.
Telia Sonera, SAS och Vattenfall – alla har de skapat svarta rubriker på sistone. Men av helt olika skäl.
Teleoperatören Telia Sonera tvingas byta vd efter skumma affärer i Uzbekistan.
Tidigare kassakon Vattenfall brottas med sviterna efter köpet av holländska Nuon.
Och så SAS. Flygbolaget som efter olika miljardlån till sist tvingas ta tag i sina kostnader men vars generösa ledningsbonusar hotar sparpaketet.
Tre olycksbarn. Som egentligen bara har en sak gemensam. Sin ägare.
Svenska staten har ägt företag sedan 1800-talet. SJ, Vattenfall och Telia härstammar alla från affärsdrivande verk. Första gången staten tog över ett aktiebolag var 1907. Då köpte staten hälften av aktierna i gruvföretaget LKAB.
Anledningen till ägandet har ständigt förändrats. Vissa företag satt på naturliga monopol – som Vattenfallsstyrelsen och Statens Järnvägar – medan intågen i banksektorn har skett under ekonomiska kriser på 1930-talet och 1990-talet.
Argumenten bakom statligt ägande har därför skiftat genom åren. Om man ska tro det dominerande regeringspartiet handlar det nu om att gemensamt ägda företag »verkar under långsiktiga villkor vilket gör att samhällsnyttan står över kortsiktiga motiv«.
Så skrev Anna Kinberg Batra, moderaternas gruppledare i riksdagen, och finansmarknadsminister Peter Norman i en rapport som presenterades före jul.
Det var det sista steget i en omsvängning i partiets syn på gemensamt ägande. Efter flera decennier som principiella motståndare slipade moderaterna tillsammans med alliansen ner sin politik och nöjde sig med att sätta upp sex företag på säljlistan inför valet 2006.
Det har varit en lång resa för moderaterna. Det var trots allt inte länge sedan som partimedlemmarna tillbad Milton Friedman – ekonomen som konstaterade att staten skulle få slut på sand om den ägde Sahara.
Paradoxalt nog kommer omsvängningen när staten som ägare är mer ifrågasatt än någonsin.
I en serie artiklar har Svenska Dagbladet kastat nytt ljus på Vattenfalls köp av holländska Nuon. Bland annat har tidningen presenterat dokument som visar att näringsdepartementets tjänstemän avrådde sin chef, förre centerledaren och näringsministern Maud Olofsson, från affären. Priset var för högt.
Att tjänstemännen hade rätt vet vi nu. Vattenfall har tvingats till nedskrivningar på över 15 miljarder kronor.
När Maud Olofsson fick frågan varför hon inte hade ingripit mot Nuonaffären svarade hon att det helt enkelt inte gick.
»Hade jag sagt nej hade jag behövt byta ut hela styrelsen«, sa hon till Svenska Dagbladet.
Haveriet i Vattenfall, panikneddragningarna i SAS och Telia Soneras mutaffär är inte de enda fallen då statens passiva ägarpolitik har skapat problem. Intressekonflikter mellan företagens och politikernas intressen är ett av huvudargumenten bakom det förslag som Ägarutredningen för ett år sedan lämnade till regeringen. Utredaren Hans Dalborg ville då att styrningen skulle tas bort från regeringskansliet.
»Det finns«, skriver utredarna, »en grundläggande skillnad mellan politisk och företagsekonomisk rationalitet.«
För att komma bort från det problemet ville Ägarutredningen skapa två fristående bolag. Ett för de vinstmaximerande företagen, som gruvföretaget LKAB. Och ett för de samhällsnyttiga, som Dramaten och Samhall.
Konstruktionen är inte helt olik den som finns mellan Radiotjänst och public serviceföretagen SVT och SR. Och den skulle fylla en liknande funktion: att göra företagen oberoende av politiska nycker. Tanken var också att bolaget som stod bakom de statliga företagen skulle ha en professionell styrelse.
Enligt uppgifter till Fokus är de ledande på finansdepartementet positiva till förslaget och vill genomföra det. Men bland annat det parlamentariska läget gör att ett färdigt förslag har dragit ut på tiden.
Utredningen är stundtals plågsamt specifik. Av de 58 statliga bolagen föreslås 28 hamna i den vinstmaximerande delen. Men vilka de företagen ska vara får politikerna bestämma. Det är som upplagt för strid. Flera företag, som till exempel SJ, befinner sig i gränszonen mellan allmännyttigt och vinstdrivande. Var man placerar tågoperatören beror till stor del på vilket politiskt parti man tillhör.
Vattenfall är ännu känsligare. Så sent som 2004 beslutade till exempel socialdemokraternas kongress att bolaget skulle ha »Europas lägsta elpriser«.
Klart är att Ägarutredningens tidsplan redan är körd. Den nya ordningen kommer inte att vara på plats i år, som utredarna ville. Men vinterns turer i de statliga företagen gör att jordmånen har förbättrats för en reform.
Det är också i det ljuset man ska tolka moderaternas senaste utspel. Rapporten om det gemensamma ägandet – med den folkhemsdoftande titeln »Trygga tillsammans« – ser på ytan ut som en innehållsfattig produkt. Men halvvägs in i rapporten, som få verkar ha läst, ger författarna ett helhjärtat stöd till tanken på en reform.
»För att garantera ett långsiktigt ansvarsfullt ägande bör ägandefunktionen flyttas ut från regeringskansliet.«
Mycket talar alltså för att två nya företag snart tar över styrningen från regeringskansliet och politikerna. Det vinstmaximerande företaget – i utredningen prosaiskt döpt till Förvaltningsbolag 1 – blir då ett av världens största holdingbolag med tillgångar i portföljen på flera hundra miljarder kronor.
Samtidigt bjuds världens forskare i företagsekonomi på ett storskaligt, kontrollerat experiment. Gör en ägarförändring att bolagen utvecklas bättre? Ett första steg för portföljbolagen är att inte generera en skandal varannan månad.
