Forskaren: »Lämmeltåg är inte en myt«

Allt var upplagt för ett riktigt bra lämmelår. Under 2018 ökade populationerna i fjällen och forskarna hoppades på ett toppår. Kanske rent av lika bra som 2011 och 1970, eller något av de andra fåtal år då lämmelpopulationen exploderat.

Spänningen var därför stor när Naturvårdsverket och Statens lantbruksuniversitet (SLU) genomförde sina årliga mätningar i början av juli.

När fältveckan summerades hade bara några enstaka fjällämlar påträffats i testområdena.

Ännu en gång hade den skygga lilla gnagaren gäckat oss.

Likadant var det 2015.

– Det var en fruktansvärt sen snösmältning och väldigt besvärligt det året. Lämmelpopulationen var på väg uppåt, precis som i år, men lämlarna kraschade redan på våren, säger Anders Angerbjörn, professor i zoologi vid Stockholms universitet.

Han har i decennier varit ledande i kampen för en livskraftig stam fjällrävar i den svenska fjällkedjan. Fjällräven är helt specialiserad på fjällämmel och kan under ett bra lämmelår få ett tiotal ungar, ibland mer.

– Fjällrävarna ser gnagaråren och anpassar sig efter det, säger Anders Angerbjörn.

De är inte ensamma. Ugglor, örnar, liksom fjällvråk och falkarter frodas under de goda lämmelåren. Artens betydelse för fjällens ekosystem kan knappast överskattas.

– Alla fjällrovdjuren är beroende av lämlar. Fjällugglan är minst lika specialiserad på lämlar som fjällräven, de häckar inte ens om det inte finns lämlar. Redan i mars sitter de på de första tinade jordkullarna och spanar efter lämlar.

Betydelsen för naturen är självfallet en förklaring till att fjällämmeln är ett av de mest mytomspunna djuren i svensk natur.

Men dess udda beteende, och den färggranna pälsen, är sannolikt minst lika viktigt. Ett lämmelår förändrar fjällen. Det rasslar och prasslar överallt. Under några månader kan det finnas 100 till 200 lämlar per hektar. En del av dem beter sig snudd på aggressivt, fräser och gnisslar tänder.

Året efter är det helt tomt på lämlar.

Svängningarna har i alla tider fascinerat människorna som lever i fjälltrakterna. Det är ingen slump att den mest älskade barnbokskaraktären som lever i fjällen, Plupp, är bästa vän med en lämmel.

Myterna om gnagaren är många. En del är sanna, andra inte.

Förr i världen sas det att lämlarna gav sig ut på vandring österut, för att några år senare komma tillbaka västerifrån, från Norge, efter att ha gått och simmat ett helt varv runt jorden. Andra hävdade bestämt att lämlarna lämnade fjällen i ett långt organiserat tåg som slutade med att de dränkte sig i Bottenviken.

I fjällandskapen finns berättelser om hur den fattiga, och hårt prövade befolkningen under nödåren på 1800-talet kokade soppa på lämlar.

Att lämlar dränker sig kollektivt är av allt att döma inte sant. Fjällämmeln är en god simmare som ofta tar sig över vattendrag. Däremot är djuren stressade under lämmelåren och måhända händer det att lämlar missbedömer avståndet innan de kastar sig i vattnet.

En del menar att även lämmeltågen är en myt. Det håller inte Anders Angerbjörn med om, berättelserna genom åren i fjälltrakterna är alltför många och detaljerade för att kunna avfärdas.

I grunden handlar det om att lämlarna, precis som renarna, gör säsongsvandringar. När snön smälter vill de upp på torrare områden.

Under lämmelåren, med matbrist och trängsel, blir det beteendet än starkare.

– Jag tror att bakgrunden till massvandringarna är att den vanliga migrationslusten sätter in. Men lämlarna hittar inga platser och dessutom är de stressade, säger Anders Angerbjörn.

Läget efter årets uteblivna lämmelår är faktiskt inte helt nattsvart. Det har varit en bra sommar för övriga gnagare och det har fötts ett 60-tal fjällrävskullar, ungefär lika många som förra året.

Anders Angerbjörn berättar att hans kontakter i fjällen säger att det lokalt funnits fjällämmel.

– Det finns vissa fickor där det har sett bra ut, säger han.

Vad beror då uteblivna lämmelår på? Finska forskare pekar ut lämmelns svåraste fiender, vesslorna. De amerikanska zoologerna menar att flera faktorer samverkar, medan norska och många svenska bedömare tror på klimatförändringar.

– I år tror jag att den norska hypotesen fungerar bäst. Det blev varmt och regnade i februari–mars. Det tror jag tog loven av dem, säger Anders Angerbjörn.

När det gäller den bredare bilden är han mer försiktig. Sanningen är att kunskapen om lämmelcyklerna är begränsad, vilket beror på att det är svårt att samla in fakta om ett djur som visar sig så sällan.

– Vi vet egentligen ingenting om lämlar. Det är många som hävdar saker, men det är väldigt få som har data bakom det, säger Anders Angerbjörn.

Ta bara en sådan sak som lämmelåret 2001. Då hade lämmeln varit »borta« i 20 år, den andra långa perioden under 1900-talet där de annars fyraåriga lämmelcyklerna uteblivit.

Plötsligt prasslade det återigen i fjällen. 

– När de kom tillbaka 2001 var de helt synkrona. Det var lämmelår i Helags, Dovre, Vindelfjällen, Sarek, Padjelanta och i finska Lappland. I hela området peakade det samtidigt. Det tycker jag var fascinerande, säger Anders Angerbjörn.

Sedan dess har lämmelcyklerna följts, men det är bara 2011 som var ett riktigt klassiskt lämmelår.

En sak står klar redan nu. De som sommaren 2020 spanar efter fjällämlar gör det sannolikt förgäves.

– Nästa år blir det tomt, det blir ingenting. Och det är häftigt. Man måste se det vackra i dynamiken, tycker jag. Inte bara stirra sig blind på hur många fjällrävar som föds. Man måste ha ett längre perspektiv på det hela, säger Anders Angerbjörn.