Fosterförälderns dilemma

En glad unge. Lekande med en rosa lerklump framför kameror, inte ett ont anandes om att framtiden ligger i myndigheternas händer. Haddile, två år med franskt medborgarskap, har varit bosatt i Skåne hela sitt liv, och hamnade som spädbarn i ett familjehem i skånska Broby.

Men för att öka möjligheterna för en återförening med flickans biologiska mamma ville Migrationsverket utvisa henne till Frankrike. Resultatet: en stormande mediekår, upprörda känslor och stelbenta paragrafryttare.

Den som i veckan lyckats slita blicken från det utvisningshotade lilla barnet i händelsernas centrum såg också två förtvivlade fosterföräldrar, vars enda möjlighet att hindra utvisningen var att vända sig till pressen.

För andra fosterföräldrar i samma belägenhet, men utan en lika säljande berättelse, är läget ofta ännu mer komplicerat. Fosterföräldrar saknar juridisk status, de har ingen möjlighet att föra barnets talan i domstol och de har inte heller de andra rättigheter som tillkommer vårdnadshavare.

– Familjehem omfattas inte av familjerätten och fosterföräldrar har därför en svag rättslig ställning, säger Titti Mattson, som är professor i social rätt.

I det sociala skyddsnätets Sverige betraktas familjehem som en privat aktör som utför ett offentligt uppdrag åt socialnämnden i en kommun. Familjehem ska arbeta efter principerna »kontinuitet, flexibilitet och närhet«. Det innebär att man ska ge barnet en trygg omvårdnad och uppfostran, men man ska också underlätta kontakten mellan barnet och dess biologiska föräldrar.

En fosterförälder måste dessutom vara beredd på att uppdraget när som helst kan ta slut. Blodsbanden är viktiga och i uttrycket »det bästa för barnet« finns en underförstådd målsättning att barnet ska återförenas med sina biologiska föräldrar om det är möjligt. Men i detta ligger också en risk att det skapas en obalans mellan de biologiska föräldrarnas rätt till sina barn och barnens bästa – eftersom de inte alltid sammanfaller.

Ann-Sofi Bergman, som har forskat i fosterbarnens historia, menar att omsorg i familjehem alltid varit mer eller mindre tidsbestämt.

– Återföreningsprincipen i socialtjänstlagen har haft en historiskt stark ställning. Den tillkom efter att utredningar på 70- och 80-talet visat att fosterbarn, där de biologiska banden klippts, saknade sitt ursprung.

Å andra sidan säger Titti Mattson att återförening med de biologiska föräldrarna måste vägas mot kontinuitet i vårdnaden.

– När man sätter barn i fokus måste man även beakta en kontinuitet och barns rätt att slippa ryckas upp. Här har en utveckling skett, och det är mer vanligt i dag att ta med detta i bedömningen.

Det finns emellertid vissa möjligheter att stärka fosterförälderns ställning. Enligt socialtjänstlagen ska man efter tre år överväga en överföring av vårdnaden av barnet till familjehemmet, vilket kan ses som en mildare form av adoption.

Verklig adoption är en annan möjlighet. Bland annat har barnombudsmannen talat för att man borde göra adoption lättare i fall där barn placerats i späd ålder och anknytningen till fosterföräldrarna är stark.

Under hösten har socialdepartementet lagt fram propositionen »Stärkt stöd och skydd för barn och unga«. Där föreslås en ny utbildning för familjehemmen och att ett kontrakt upprättas mellan socialnämnd och familjehem. Det skulle på sikt kunna stärka både barnens och fosterföräldrarnas ställning.