Frälsaren

Sommarhettan dallrade och kunde nästan kännas genom rutan, den där sommaren 1994 när vi vände på dygnet och skrek oss igenom nätterna. Fotbolls-VM i USA slutade med ett svenskt brons, men aldrig har väl en tredjeplats firats så rejält. Rålambshovsparken överfylldes när laget kom hem och på storbildsskärmen rullade frisparken som redan blivit historia: i stället för direkt skott på mål lurar Håkan Milds bredsida fram till Tomas Brolin hela rumänska försvaret och hans 1–0 visar vägen till ett dramatiskt matchslut på straffar som skickar Sverige till semifinal. Tomas Brolin blir uttagen till turneringens världslag.

Samma VM blev också Henrik Larssons stora genombrott. Lika ödmjuk som Brolin och lika älskad för att kunna avgöra matcher.

Knappt tio år senare drar den då 20-årige Zlatan Ibrahimovic på sig det gulblåa landslagsstället. Innan dess hade rubrikerna redan varslat om den stöddiga killen från Rosengård med sin alldeles speciella lyskraft och teknik. Och som tar plats var han än är, mycket plats.

John Guidetti är inte heller den blyga typen och verkar inte fundera mycket på innebörden av ordet ödmjukhet. Han vet vad han vill och drar sig inte för att säga det högt. Självklart kallar han sig Superguidetti på Twitter.

Under de senaste månaderna har han öst in mål i den holländska ligan och för varje hat-trick höjs röster för att Guidetti borde vara given i landslaget.

– Han är överlägset det största råämnet vi har just nu. Med sin respektlösa framfusighet kan han ge landslagstruppen något den inte har, säger Erik Niva, fotbollsskribent på Aftonbladet och författare till »Den nya världsfotbollen« och »Livet längs linjen«.

Att jämföra John Guidetti med namn som Zlatan Ibrahimovic, Tomas Brolin och Henrik Larsson – som på olika sätt fick erkännande via entré i landslaget – är svårt, menar Erik Niva. Zlatan är ett särfall med sin enorma begåvning och Guidetti ligger längre fram än vad Henrik Larsson gjorde i samma ålder. Närmast ligger Tomas Brolin. Förutsättningarna är hyfsat lika men att dra paralleller är att ha orimligt höga förväntningar på John Guidettis eventuella landslagsdebut, med tanke på Tomas Brolins succé i VM 1994.

John Guidetti hade siktet inställt redan från början.

Pappans jobb gjorde att han bodde i ­Kenya två omgångar under uppväxten och han har berättat om hur mycket spelandet med barnen från slumkvarteren betytt för hans utveckling. Tillbaka i Sverige som tolvåring lade han all tid på Brommalaget BP. Året han fyllde 16 skrev han på kontraktet med Manchester City för att bli ungdomsproffs. Pappa Mike, som har beskrivits som extremt hårt drivande, tog tjänstledigt från sitt lärarjobb för att flytta med sonen. Själv har Guidetti sagt till DN att han »satsar så här hårt för att jag vill veta att jag verkligen gjort allt jag kunnat«. Hans drivkraft har hela tiden varit att ta sig vidare, inte nöja sig.

– Det absolut viktigaste för att ta sig in i landslaget är inställningen. Förutom Zlatan, som med sin otroliga bollbegåvning och kreativitet har en särställning, har alla andra tagit sig dit tack vare mental styrka, uppoffringar och orädsla för de stora sammanhangen, säger Erik Niva.

John Guidettis utveckling beskriver Niva som ett undantag. I en internationell jämförelse slår svenska fotbollsspelare annars igenom klart senare. Att vara så långt framme som han är extremt ovanligt.

För fotbollsmagasinet Offside har John Guidetti berättat hur han tidigt bestämde sig för att satsa allt på fotbollen och att han därför prioriterade bort skolan, ja, det mesta:

– Jag vet att jag kommer missa min systers student och bröllop. Jag kommer säkert att missa mitt eget bröllop också, men så är det för jag har en dåres övertygelse.

Han lämnar inget åt slumpen. Kör extrapass efter den ordinarie träningen och delar in dygnet i 24-timmarspass som en del av hans förberedelse: kostpass (äta rätt), sovpass (vila för återhämtning) etc. Han bär särskilda återhämtningstajts mellan träningarna för att öka blodcirkulationen.

– Älskar du fotboll tillräckligt mycket så hatar du att förlora och då har man helt enkelt den där jävla viljan att vägra förlora. Jag tror det handlar om att verkligen, verkligen bry sig, sa han till samma tidning.

Hur skiljer sig då John Guidetti från hyllade spelare som Brolin, Larsson och Ibrahimovic när de stod inför sin landslagsdebut? Och vilka är likheterna?

Zlatan hade med sig tekniken och känslan med bollen och lade hårt slit ovanpå sin unicitet. Guidetti har fått lägga tekniken till den enorma träningsdosen. Henrik Larsson hade inte Guidettis träningsmängd i kroppen. Inte heller Tomas Brolin.

– Det John Guidetti har saknat i bollbegåvning har han kompenserat genom att offra allt och vara sjukligt målmedveten, säger Erik Niva.