Från tydlighet till otydlighet

Det finns inga som är så goda förlorare som folkpartister. Det finns rentav studier på saken. Moderater och sossar, de kan skylla på att väljarna är okunniga, oroliga och ouppfostrade. Folkpartister däremot, de brukar säga som det är: Väljarna har uppfattat vår politik och de ville inte ha den.

Eller så sa i alla fall folkpartister förr.

I den här valrörelsen tyckte de att de hade så roligt. Frågan är om det någonsin gått att hitta så många glada folkpartister på ett och samma torgmöte. En kunde ösa på med Nato. En annan tredje pappamånad. En tredje tjata om betyg för fyragluttare. Alla fick prata om sin favoritfråga.

Och inte nog med det. Valrörelsen handlade ju om just de där frågorna. Väljarna tyckte skolan var det viktigaste politikområdet. Gudrun Schyman bjöd upp Birgitta Ohlsson till feministisk showdans. Rysskräcken var större än på länge. Jämför det med till exempel miljöpartisterna – ingen brydde sig om klimatet.

Det borde ha gått bra för folkpartiet i valet 2014. Fast det gjorde det inte. Det visade sig vara lite som den där festen när alla haft jätteroligt för att de fått prata om precis det de ville, men ingen efteråt kommer ihåg vad de andra sagt.

Och sedan baksmällan: 5,4 procent.

Störst förlust av alla partier relativt mot förra valet.

Det blev bara värre ju mer man undersökte väljarströmmarna: De folkpartistiska kärnväljarna finns knappt längre. De gamla kärnväljarna i radhusen har droppat av. Av 1,6 procents tapp gick 0,7 till sverigedemokraterna. De som valde att rösta på folkpartiet bestämde sig sent. De som valde att sluta rösta på folkpartiet bestämde sig tidigt.

I flytten från regeringskvarteren till riksdagen föll dessutom centrala delar av partiledarens stab bort. Partikassan sinade. Folk fick kicken och startade podcasts. Det var ett elände alltihop.

Det som brukar hända i ett sådant parti är att olyckskorparna börjar kraxa. Jan Björklund måste bort. Den sången hördes också – och hörs, vilket väl är begripligt – men för många folkpartister verkar behovet vara en ännu större förändring.

Inför valet 2002 revolutionerade Lars Leijonborg folkpartiet med en idé: man skulle vara tydliga. Bort med seminarieövningarna, in med provokationen. Partisekreteraren Johan Jakobsson introducerade 80-20-modellen. Den gick ut på att leta upp förslag som gick hem hos 80 procent av väljarkåren, men som retade 20 procent till vansinne – helst de 20 procent som hade plattformar att skrika på. De rotade fram en gammal idé som stack lagom många ledarskribenter i ögonen: språktest för invandrare som ville bli svenska medborgare. Partiets röstsiffror sköt i höjden.

En dataintrångsskandal senare leddes partiet av Jan Björklund, Leijonborgs kumpan som byggt merparten av sin karriär på samma strategi i skolpolitiken: tidiga betyg, mer läxor och ett stort nummer om att lärare ska få beslagta mobiltelefoner. Björklund var en del av det jakobssonska och leijonborgska imperiet och därmed naturlig arvtagare. Han gjorde samma analys att folkpartiets historiska problem varit otydligheten och att lösningen hette kravliberalism och profilering. Detta, tillsammans med ett annat framgångskoncept – alliansen – gjorde så småningom folkpartiet till ett enfrågeparti. Folkpartiet ägnade sig åt skolan, inte mycket mer.

I valet 2010 gick det sådär. Man var, som man sa, stolta men inte nöjda. Det man var stolta över var att valresultatet inte var lika uselt som hos kristdemokraterna och centerpartisterna. Det man inte var nöjda med var allt annat. Ändå fortsatte partiet på samma väg. Eftervalsanalysen efterlyste helt enkelt en andra fråga att profilera sig i. Socialpolitik, kanske. Tydlighetslinjen låg fast.

Vad är egentligen tydlighet? Det kan man fråga sig om man står i valstugan för ett parti vars profil är mer jämställdhet, Natomedlemskap, återinförd värnplikt och betyg från fjärde klass. Var folkpartiet tydligt i valet 2014?

I sin eftervalsanalys gör partiet nu plötsligt helt om.

Enfrågetaktiken har nått vägs ände, slår gruppen som letts av skåningen Mats Persson fast. Vad partiet behöver är ett sammanhängande budskap. En helhet. På förslagslistan står ett idéprogram. Folkpartiet ska in i väljarnas förstafrågor. De ska bry sig om ekonomisk politik och välfärd igen, och på det sättet bygga något nytt. Sakfrågorna ska knytas upp på ett helhetsbudskap: En liberalism!

Problemet är bara: Vad är den »liberala berättelse« som analysgruppen efterfrågar i Sverige 2015?

Mitt i den liberala förvirringen kom Jan Björklund i veckan med en debattartikel som fick det att låta som om det var 2002 igen. Tillsammans med ordföranden för partiets integrationspolitiska grupp dammade han av det gamla språkkravet för medborgarskap. Till det fogades två kontroversiella förslag om försörjningskrav för anhöriginvandring och en idé om tillfälliga uppehållstillstånd, som åtminstone gav sken av att vilja minska antalet flyktingar till Sverige.

Hade Jan Björklund inte läst sin egen eftervalsanalys? Han skulle ju lämna 80-20-strategin bakom sig.

Nja. Det är en sak att lägga ner enfrågestrategin. Att lämna kravliberalismen är en annan.

För eftervalsanalysen bygger ju på ett tryck underifrån, den kanaliserar en ganska vag men bred vilja att partiet borde bli mer ideologiskt. Men det den inte ger svar på är hur. Vilken liberalism som är folkpartiets.

Det var upprört på partistyrelsemötet som föregick den där debattartikeln. Varför detta fokus på språktest och krav? Vart hade alla mjuka förslag tagit vägen? De som handlade om kommunernas ansvar? Skrivningarna om att ställa krav på andra EU-länder så att fler flyktingar kan ta sig till Europa? Riktigt irriterat blev det kring förslaget om att flyktingar från långvariga krigshärdar ska få tillfälliga uppehållstillstånd de första tre åren om de inte har försörjning. Liberala ungdomsförbundet ville tvärtom se ett förslag som gick ut på att fler som i dag har tillfälliga uppehållstillstånd bör kunna få ett permanent om de skaffar jobb. Skrivningen luddades till och i den version som trycktes på DN Debatt är det inte helt tydligt vad förslaget faktiskt går ut på.

Partistyrelsemötet gav uttryck för den strid mellan frihetliga liberaler och kravliberaler som får socialdemokrater och miljöpartister att tala i tungor om hur fantastiskt folkpartiet vore om partiledaren hette Birgitta Ohlsson. Fast de misstar sig nog om vilken den stora konflikten i partiet egentligen är.

Några dagar före integrationsartikeln publicerade liberala ungdomsförbundets ordförande sin version av den nya liberala berättelsen. Linda Nordlund tog också avstamp i frågan om invandring. Men hon valde en annan väg – förhoppningen om att det finns en outnyttjad klassiskt liberal potential i integrationsfrågorna. I stället för att stänga fler människor ute från Sverige, ska arbets- och bostadsmarknad anpassas så att fler kan komma in. Avskaffad hyresregleringen, alltså, och fler låglönejobb.

Så här har liberala ungdomsförbundet låtit i generationer. Faktiskt sedan Jan Björklund själv var med. Och det är det intressanta. Den som tror att Birgitta Ohlsson skulle flytta partiet åt vänster i -arbetsmarknadsfrågor misstar sig. Striden om höger-vänster-frågan är på många sätt vunnen i partiet. Är det något som eftervalsanalysen 2014 håller fast vid, så är det att folkpartiet förblir ett borgerligt parti.

Finns det en rörelse i den yngre generationen folkpartister, är den snarare åt det frihetliga hållet, alltså högerut, och på fler områden än arbetsmarknaden.

Linda Nordlund skissar i sin artikel på ett förslag på en mer sparsmakad välfärdsstat. Även den kopplar hon till integrationen. I öppenhetens namn får man kvalificera sig till vissa välfärdstjänster genom att arbeta. För andra erbjuds en basnivå.

Det här, säger folkpartister, kan bli folkpartiets variant på det lågmälda internkrig om ordet volym som just nu pågår inom moderaterna. Vad är mest socialliberalt? Att slipa ner välfärdsstaten och avreglera arbetsmarknaden? Eller att med signalpolitik försöka minska invandringen för att behålla dagens välfärdsmodell?

Vilken frihet är viktigast? Den att röra sig över gränser eller den möjlighet till klassresor som välfärdsstaten ger?

Ett språktest är inget riktigt svar på de frågorna. Tvärtom har det mest karaktären av att vara till för att försöka gjuta olja på de interna vågorna. Frågan är så att säga om Jan Björklund verkligen släpper loss de där interna krafterna som vill något annat än enfrågepolitik, eller om han snarare blir översköljd av deras kraft.

Sådant har ju också hänt förr bland folkpartister.