Freivalds anklagar resebolagen

Ett par hundra meter bort planerar borgerligheten för Laila Freivalds avgång. I det guldglänsande rummet i Arvfurstens palats sitter utrikesministern tryggt tillbakalutad. Mot sig har hon massiv kritik från Katastrofkommissionen och opinionsmätningar där hälften av svenska folket kräver att hon slutar. Ändå säger hon:

– Kommissionen ger mig inte anledning att avgå, tvärtom. Kommissionen säger inte någonstans att jag borde ha insett och åtgärdat vissa brister på UD efter mina fjorton månader som departementschef. De som anser att jag borde avgå åberopar inte kommissionen. De använder samma argument som tidigare med teaterbesök och så vidare.

Det är en av svensk politiks mest drevdrabbade ministrar som slår tillbaka. En gång kastade hon in handduken för att hon köpt bostadsrätt. Nu försöker hon vända tsunamidebatten. Hon kritiserar Katastrofkommissionen för felaktiga uppgifter om UD:s insatser. Och antyder att resebolagen medvetet smet från sitt ansvar att hjälpa svenskar hem från Thailand.

– Kommissionen skulle utvärdera hela samhällets förmåga att hantera katastrofer. Men man snävade in sig på riksdag, regering och de centrala myndigheterna. Men man måste se helheten. Samhället består ju av flera delar, säger hon.

En sak är de flesta överens om i debatten efter tsunamin. Det finns ett stort tomrum mellan vad folket förväntar sig för hjälp vid kriser utomlands och vad riksdagen har bestämt att staten faktiskt ska göra.

Vid tsunamin struntade regeringen i reglerna och lovade att stå för kostnaderna att hjälpa svenskarna i nöd. Men man gjorde det först efter två dygns kaotiskt arbete och en nedvärderande attityd till katastrofens allvar. Det är det borgerligheten gör poäng av.

Men den restriktiva lagen ligger fast. Resenären och resebolagen ska ta det större ansvaret. Det är det Laila Freivalds gör poäng av. Det är därför hon tycker att kommissionen borde gått hårdare åt resebolagen.

– Jag är häpen över hur resebyråerna agerade. Resebolagen sa upp avtalen med sina resenärer och lovade i stället att betala tillbaka pengar för resorna. Varför gjorde de det? Gjorde man det för att undgå ansvaret för att ta hem sina resenärer? Eller var tanken att kostnaden skulle bli så stor att allmänheten och skattebetalarna ändå skulle gå in och betala? Jag vet inte. Men jag ställer mig frågan. Är resebolagens nivå i ansvaret rimlig?

Samtidigt kan inte Laila Freivalds fly sitt och UD:s ansvar. Hjälpen som alla svenskar har rätt till, det så kallade konsulära biståndet, har under en lång tid nedvärderats på utrikesdepartementet, visade Fokus granskning i förra veckan. Tjänstemännen som utför arbetet är få och har näst lägst löner på hela departementet. En lång rad UD-medarbetare vittnar om hur hjälpen till svenskar betraktas som andra klassens arbete och karriärförstörare.

Laila Freivalds håller också med om att det konsulära arbetet har låg status.

– Alla är inte intresserade och söker sig inte till den konsulära avdelningen. Så är det. Det är en verksamhet som uppfattas vara vid sidan om det tunga UD-arbetet. Det är inte det som lockar unga människor till UD, säger hon.

UD har under året stärkt det konsulära arbetet på flera sätt. Men Laila Freivalds säger att »man måste vara realistisk och inse« att UD inte självklart klarar en så stor katastrof som tsunamin i framtiden. Samtidigt lovar hon stora förändringar.

– Jag ser möjligheter att göra mer radikala förändringar än hittills, både i organisation och på sättet vi arbetar. Men de planerna är inte så långt komna ännu, säger hon.

Vad hon än gör lär tsunamihanteringen bli debattbränsle långt fram i valrörelsen. Laila Freivalds, som tog över efter Anna Lindh av pliktkänsla till partiet, kan bli känd som utrikesministern som gav borgerligheten biljetten till Rosenbad. Själv säger hon bara:

– Det är klart att det finns ögonblick när jag undrar varför jag gör det här och om det är det jag vill ägna mitt liv åt.