Fridolin försvinner i förtid

När Gustav Fridolin i somras tog emot sina Fokus i hemtrakter i Rissne, norr om Stockholm, gav han möjligen en hint om vad som komma skulle. Ur fickan drog han upp nycklarna till sin tidigare arbetsplats, folkhögskolan, och tände lamporna i det anspråkslösa biblioteket. Han berättade att han på senare tid prioriterat familjen mer och tagit ett steg bakåt i partiet, för att släppa fram nya förmågor.

Om sin framtid sa han:

– Politik är ingen ball och trendig grej. Det är en livsnödvändighet för de flesta av oss. För mig är det definitivt det. Jag kommer nog att göra det under många år i mitt liv, med ett civilt jobb – sannolikt bakom och framför katedern – vid sidan av engagemanget.

Läs mer: Nu vänder vi maskrosblad (#25)

Gustav Fridolin har lett Miljöpartiet sedan 2011 och kan enligt partiets regelverk sitta som längst till år 2020. Men i onsdags meddelade han att han lämnar redan vid kongressen 2019. I en debattartikel på Aftonbladet.se skrev han:

»Jag hoppas få lite mer tid att vara den pappa och man jag vill. Jag längtar efter att undervisa igen.«

Till Ekot sa han att han valde att gå nu eftersom att han ändå är tvungen lämna mitt under mandatperioden.

Beskedet kommer bara ett par veckor efter att Fokus avslöjat intern kritik mot språkröret. I en rapport, som var tänkt som ett diskussionsunderlag för partiledningen, vände sig centralt placerade miljöpartister bland annat mot hur utbildningsministerposten använts.

»Utbildningsministerposten har gett oss stora möjligheter att göra nytta i verkligheten, men gett oss noll politisk nytta«, konstaterade en partihöjdare.

»Partiet verkar ha en otydligare profil i skolfrågorna nu än innan vi hade utbildningsministerposten«, sa en annan.

På Instagram svarade Fridolin på kritiken med att lista en lång rad förändringar på utbildningsområdet som han fått igenom i regeringen. Sedan skrev han: »Vet ni vad? Då kan man ta en och annan magsur rubrik.«

Riktigt magsurt var det på kongressen 2016. Språkrören Fridolin och Romson kritiserades då för tumultet kring bland annat tjafs om migrationspolitiken, vapenexporten till Saudiarabien samt ex-ministern Mehmet Kaplans samröre med turkiska Grå vargarna. I slutändan fick enbart Romson gå – medan Fridolin satt kvar. Det har skavt internt sedan dess. Kritikerna poängterar att båda språkrören väl borde ha gått om det var verklig förändring som skulle till. Och varför var det kvinnan som fick klä skott för misstag som även var det manliga språkrörets?

Samtidigt har en del miljöpartister sett Fridolins framtid som en icke-fråga, som på förhand är avgjord i och med rotationsprincipen. När han nu väljer att gå i förtid är partiet, enligt uppgift, splittrat. Mellan de som tycker att det är rimligt att han avgår, inte minst eftersom han lett partiet till det sämsta valresultatet på tre decennier. Och de som anser att inte enbart en person ska hållas ansvarig; det är hela partiet tillsammans som har bidragit till partiets negativa trend.

Lakoniskt sammanfattar en miljöpartist stämningen internt:

– Partiet är uppdelat i ett champagnegäng och ett gravölsgäng.

I debattartikeln skrev Gustav Fridolin så här om sitt ledarskap:

»Jag har fått leda partiet i två av våra bästa valresultat, och ett av våra sämre. Tagit Miljöpartiet in i regering, vi har uträttat mer än kanske någon gång tidigare i vår historia, och landat på fötterna. Det har inte alltid varit enkelt. Det hade varit lättare att ge upp. Jag vet en del som hade blivit glada då.«

Läs mer om MP:s kris

MP tar kurs mot mitten (#43)

Schlaug: Miljöpartiets kris handlar om regeringsfrågan (#41)

Miljöutmaningen kan pressa Löfven (#41)

Hemlig MP-rapport – nu måste något hända i partiet (#41)