Vid den uppmärksammade presskonferensen den nionde mars lade sig försvars-minister Sten Tolgfors vinn om att grundligt förklara hur svensk vapenexport fungerar och hur den kontrolleras. Likt en pedagogisk mellanstadielärare visade han ett antal powerpoints och berättade om de myndigheter och organ som är involverade när företag som Saab, Bofors och Hägglunds säljer vapen utomlands.

Speciellt tydlig var Tolgfors när han pratade om riksdagens kontroll av vapen-exporten. Inspektionen för strategiska produkter, ISP, kontrollerar om köparländerna respekterar eller kränker de mänskliga rättigheterna, förklarade ministern. Han påpekade också att de folkvalda i riksdagen, genom Exportkontrollrådet, EKR, är med och godkänner vapenexporten.

För lyssnaren kunde det framstå som att de folkvalda har goda möjligheter att stoppa vapenexport till icke demokratiska stater. Men försvarsministern valde medvetet att hoppa över de delar av vapenexporten där riksdagen saknar kontroll och insyn.

Framför allt undvek han att nämna exporten av försvarsrelaterade konsulttjänster. När ett företag säljer kunskap om hur man tillverkar krigsmateriel utomlands kontrolleras det varken av ISP eller av EKR.

Denna lucka i lagen gör det tillåtet för försvarsindustrin att sälja avancerad kunskap om vapentillverkning även till länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna. I praktiken förhindrar den inte ens tjänste-export till länder där det finns ett vapen-embargo. Så länge försäljningen inte är kopplad till export av fysiska produkter som kanoner, pansarvagnar eller stridsflygplan är det i princip grönt ljus.

För att sälja en missil krävs alltså tillstånd vilket innebär granskning. Men om samma företag i stället säljer kunskapen att bygga samma missiler krävs ingen kontroll. I teorin skulle därmed ett privat företag eller till och med en myndighet kunna sälja tjänster inom vapenområdet till länder som Kina och Israel – länder som det i dag inte är tillåtet att exportera försvarsmateriel till.

Denna distinktion märks tydligt i ett av de dokument som publicerades i samband med »Ekots« avslöjande om vapenfabriken i Saudiarabien. I dokumentet, som är utfärdat av ISP, finns en lista över vilka delar av projektet »Simoom« som kräver myndighetens kontroll. På tre sidor gör myndigheten en genomgång av projektets olika delar, och vilka företag som ska leverera tjänsterna. Av dokumentet framgår det att bara några enstaka delar ska kontrolleras av ISP.

Rena konsulttjänster, som att hjälpa ett land att bygga en anläggning för att hantera krutmassa och nitroglycerin, behöver alltså inte ens komma till de folkvaldas kännedom. Frågan är om något ärende om ren tjänsteexport överhuvudtaget har hamnat på EKR:s bord.

Miljöpartisten Lars Ångström, som under många år var ledamot av EKR, kan inte -erinra sig att rådet någonsin behövt ta ställning till ärenden som rör tjänsteexport. Han trodde att dessa affärer hanterades av ISP och förvånas över att inte heller de har haft någon kontroll.

– Det kan ju handla om jättemycket pengar och vara helt avgörande för om någon stat ska kunna sätta ihop något själv, konstaterar Lars Ångström.

Även folkpartisten Allan Widman, som är medlem av förvarsutskottet, anser att den oreglerade tjänstexporten borde stoppas.

– Det är naturligtvis lika illa att stå till tjänst med kompetens som med vapen. Jag tror att vi har funderat för lite på denna fråga. För mig är det naturligt att den ska omfattas av samma regler som hårdvaruexporten, säger han.

Allan Widman anser att svenska försvarspolitiker inte riktigt har förstått vidden av den okontrollerade tjänstexporten.

Försvarsindustrins tjänsteexport är i dag en stor och snabbt växande bransch. Ofta handlar det om att bygga upp avancerade it-baserade försvarssystem där olika sensorer och vapen kopplas samman. Men det kan också, som i fallet med Saudiarabien, handla om att bygga en relativt enkel fabrik för att reparera ett äldre robotsystem.

Lars Ajaxon, strategichef på vapenindustrins intresseorganisation SOFF, uppskattar att tjänsteexporten i dag uppgår till 10–25 procent av Sveriges totala vapenexport. Men han påpekar att det inte finns några undersökningar som har gjorts av detta. Om dessa siffror stämmer handlar det om en årlig försäljning på mellan 1,4 och 3,5 miljarder kronor om året.

Även Gunnar Hult, professor i militär-teknik på Försvarshögskolan, anser att tjänsteexporten är »big business« för Sverige och att det finns en stor efterfrågan på svensk kunskap om vapenteknik utomlands. Detta var något som han tydligt såg i sitt förra jobb som ansvarig för forskning och teknikutveckling på FMV.

– Jag fick en förfrågan från ett land i höstas. De vill köpa tjänsten att bygga upp ett eget FMV och ett FOI. Det var en massiv tjänsteupphandling som de ville ha, säger han.

Stora delar av kunnandet inom svensk vapenindustri kan alltså exporteras vart som helst, utan myndighetskontroll. Den nuvarande lagstiftningen är från 1990--talet och helt inriktad på export av färdiga vapen och licenstillverkning av vapen.

– Medvetenheten har generellt sett varit dålig. För många är det obekant hur stor andelen tjänsteexport är av den sammanlagda exporten, säger folkpartiets Allan Widman.

Ändå har kunskapen funnits – åtminstone hos försvarspolitikerna. I den stora försvarsutredningen Krut, som startade 2003, finns det ett helt avsnitt som handlar om att reglera tjänsteexporten. Men den insikten fick varken den socialdemokratiska regeringen eller den efterföljande borgerliga att lyfta på ögonbrynen.

Först i år, genom en ny EU-lag, kommer Sverige att tvingas kontrollera tjänste-exporten till en del. ISP håller som bäst på att förbereda sig inför lagändringen den 1 juni.

– Det vi kommer att kontrollera är vad som i lagtexten kallat tekniskt bistånd. Det handlar om utveckling, produktion och användning av krigsmateriel. Det kan till exempel vara ritningar eller olika former av konsultstöd, säger ISP:s ställföreträdande generalsekreterare Jan Erik Löfgren.

Den nya lagen gäller dock bara för -affärsavtal som har tecknats efter den första juni. Alla pågående affärer får fortsätta, även om de är tecknade med länder eller företag som Sverige inte får sälja vapen till.

Enligt Jan Erik Löfgren går det i dag inte att säga hur mycket av tjänsteexporten som faktiskt kommer att stoppas när lagen träder i kraft. Det beror på att denna verksamhet tidigare helt har legat utanför myndighetens kontroll.

– Vi kommer att se det först när ansökningarna börjar komma in, säger Jan Erik Löfgren.

Förutom den privatägda försvarsindustrin kommer den statliga tjänste-exporten inom FOI och Försvarets materielverk att påverkas, tror Jan Erik Löfgren. Bara FOI har i dag årliga intäkter från tjänsteexport på 13 miljoner kronor. Hur mycket av denna verksamhet som kan komma att stoppas på grund av lagändringen går i dag inte att säga.

Fler hemliga avtal

Planerna på en vapenfabrik i Saudiarabien skedde inom ramen för ett så kallat MoU-avtal som den socialdemokratiska regeringen tecknade 2005. Avtalet kan ses som en del av regeringens försök att hjälpa den svenska försvarsindustrin att exportera vapen till nya länder. Men avtalet innebar alltså ingen form av tillstånd, det är bara en politisk viljeyttring.

Som Fokus visar i artikeln intill hade man, om det bara gällt rena konsulttjänster, inte ens behövt förlita sig på några tillstånd. Men i fallet Saudiarabien, där det även fanns materiel som skulle exporteras behövdes formella tillstånd och därmed en bredare uppbackning.

Avtalen är däremot en fingervisning om till vilka länder vi också exporterar just tjänster. Utöver avtalet med Saudiarabien har Sverige tecknat mer än 30 MoU-avtal och antalet växer. Utöver MoU-avtalen har Sverige också en rad andra avtal som har militär betydelse. Många av dessa är helt okända, däribland flera av FOI:s egna avtal. Fokus har begärt ut en lista över dessa men den har hemligstämplats.

Några av FOI:s avtal är dock kända. Björn Hagelin, som har varit forskare på FOA (en föregångare till FOI) och på fredsforskningsinstitutet Sipri, har gjort en genomgång av de olika avtalen som innehåller militärt samarbete.

Vissa av dessa avtal innehåller förmodligen kontroversiella delar. Han pekar framför allt på avtalet med Indien.

– Det är klart att indierna kan hävda att de behöver detta samarbete för sin terroristbekämpning. Samtidigt har Indien inre konflikter och detta samarbete skulle kunna användas inrikespolitiskt, säger han.

I sina genomgångar av avtalen har Björn Hagelin även funnit militära delar i samarbetet med Kina. Detta är dock inget som framgår av den korta text om avtalet som ligger på UD:s hemsida.

– Med Kina visade det sig att FOI hade ett samarbete om att upptäcka biologiska stridsmedel, säger Björn Hagelin.

Enligt Björn Hagelin är det försvars-industrin som driver på för att Sverige ska öppna upp för nya militära samarbetsavtal.

– Exportföretagen är vinstdrivande och pressar regeringen att tillåta internationell konkurrens på lika villkor som konkurrenterna, säger han.

Vilka länder exporterar Sverige försvarstjänster till?

Nedan de länder, utanför EU, som Sverige dels har militära samarbetsavtal med, dels de som ISP godkänt för export av materiel – samt tre andra med vilka vi har ekonomisk och industriella samarbetsavtal.

Icke EU-länder som ISP godkändt som mottagare av vapenexport:

Australien
Bahrain
Indien
Island
Japan
Kanada
Malaysia
Norge
Sydafrika
USA

Avtal om allmänt tekniskt och industriellt samarbete:

Ecuador
Israel
Kina

Icke EU-länder med vilka svenska staten har militära samarbetsavtal:

Australien
USA
Chile
Kanada
Brasilien
Sydafrika
Indien
Malaysia
Saudi-arabien
Schweiz
Singapore*
Sydkorea
Ukraina

* Avtal om »ömsesidigt skydd av sekretessbelagd information inom försvarsområdet«.

Källa: ISP oktober 2011, UD, källor till Fokus