Frizonen i Rosenbad

Jo, nog vore det bättre om utrikesministern hade tackat nej till Kommunals lägenhetskontrakt där på Pridefestivalen 2014. Det tillstod Stefan Löfven i Agendas partiledardebatt förra helgen.

– Då hade jag kunnat stå här och prata politik.

Men han sa också:

– Det finns inget formellt fel, vad jag vet.

Statsministerns uttalande sätter fingret på något. För att något ska vara formellt fel måste det ju bryta mot en lag, en regel eller en kod.

I tisdags inledde Riksenheten mot korruption en förundersökning för att ta reda på om brott har begåtts när Margot Wallström slöt hyresavtal med Kommunal förra året.

Vid det här laget är de flesta fakta välkända: Kontraktet, som är undertecknat av Wallström och en kanslist på fackförbundet Kommunal, tecknades när Wallström varit utrikesminister i ett halvår. Det innehåller en överenskommelse om att hon inte har rätt att förlänga kontraktet om hennes anställning avslutas. Upprördheten ökade av att Kommunal inte släppt några lägenheter till den kommunala bostadsförmedlingen på 16 år.

Det juristerna har att grubbla över är den femte paragrafen i brottsbalkens tionde kapitel, där det slås fast att den som tagit emot en »otillbörlig förmån för utövningen av anställningen eller uppdraget« ska dömas till böter eller fängelse upp till två år.

Åklagaren ska alltså ställa sig frågorna: Är ett hyreskontraktet en förmån? Och finns det en koppling till Margot Wallströms tjänst?

Thorsten Cars är en av Sveriges främsta experter på mutbrottslagstiftning. Han menar att den första frågan är lätt att svara på. Huruvida något är en förmån avgörs ur mottagarens perspektiv. Att få tillgång till ett hyreskontrakt är då en solklar förmån.

Men för att avgöra om det finns en koppling till Margot Wallströms tjänst måste man höra hur utrikesministern och fackordföranden förklarar överenskommelsen.

– Som statsråd står man ju kollektivt bakom regeringens politik, och en utrikesminister med internationella kontakter kan gynna ett fackförbund. Men det kan finnas omständigheter som gör att förmånen inte säkert kan kopplas till tjänsten.

Typexemplet på en sådan omständighet är vänskap. På så vis friades exempelvis det socialdemokratiska kommunalrådet Ilmar Reepalu från mutanklagelser när han bjudits på en safariresa till Sydafrika av it-företagaren Dan Olofsson år 2004. Visserligen kan det bli svårt för Margot Wallström att hävda att hon är kompis med ett fackförbund, men principen finns kvar – finns det en relation som gör att det är brukligt att man får gåvor, så kan juristerna inte vara säkra på att förmånen kan kopplas till tjänsten.

– Det är inte snutet ur näsan att detta är mutbrott, säger Thorsten Cars.

Så långt lagen. Som bekant fungerar straffrätt så att man hellre friar än fäller. Det är svårt att bli fälld för mutbrott. Samtidigt är förväntan på en politiker att hon inte över huvud taget ska utsätta sig för misstanken om att ha tagit emot en muta eller ha satt sig i beroendeställning. Många av de debattörer som just nu hävdar att Margot Wallström har gjort fel hävdar inte att hon begått ett lagbrott, men att hon ändå har gjort ett etiskt fel. Finns det då några andra formella regler, några etiska riktlinjer, som utrikesministern kan ha brutit emot?

Här råder det viss skillnad på politiker och politiker. Enligt Bengt Nordqvist, chefsjurist på regeringskansliet, finns det bara två regler som gäller särskilt för statsråd. Det första är regeringsformens förbud mot skadliga bisysslor. Det andra är en frivillig överenskommelse inom regeringen om att man ska redovisa vilka värdepapper man har. Det finns ingen sådan överenskommelse om att redogöra för hur man hyr sitt boende.

Och där ligger frågan faktiskt på bordet just nu. Under årens lopp har det förekommit flera riksdagsmotioner om etiska riktlinjer för politiker – förslag som har avslagits.

Men 2012 hände något nytt.

Europarådets organ mot korruption, Greco, undersökte då Sveriges arbete mot korruption i domstolsväsendet och riksdagen. De var inte helt nöjda. Greco återgav bland annat intervjuer med riksdagsledamöter att man hade diskuterat att införa en gemensam kod, men »känt att det var onödigt« – bland annat med hänvisning till att partierna skötte detta själva. Det höll inte organet med om. Det finns, menade de, en risk att problem behandlas reaktivt, först efter att de uppmärksammats i medierna. Greco rekommenderade en uppförandekod för riksdagsledamöter.

Ett sådant förslag har nu förberetts och väntas antas av riksdagsstyrelsen i juni. Till koden, som omfattar många fler områden än mottagande av förmåner, knyts bland annat ett register för vilka gåvor man fått i egenskap av riksdagsledamot. Vad gäller just förmåner som kan misstänkas vara olämpliga säger koden inte så mycket mer än vad som står i lagen, trots att författarna konstaterar att mutbrottslagen är otydlig. Man radar dock upp några exempel på förmåner som är otillbörliga. Bland dem finns betalda semesterresor och rätt att använda fordon eller fritidsbostad för privat bruk. Hyreskontrakt finns däremot inte med bland exemplen.

Förslaget är på vissa punkter försiktigare än vad Greco rekommenderat. Men framför allt skiljer sig Sverige från strängare EU-länder när det kommer till sanktioner för den som bryter mot den etiska koden. I Frankrike har man exempelvis ett system där man för vissa brott mot uppförandekoden kan dömas till böter eller till och med stängas av från sin plats.

Enligt gruppens förslag ska den svenska riksdagen i stället använda sig av den mjukaste metoden i registret – »name and shame«. Den riksdagsledamot som bryter mot den koden ska alltså straffas genom att talmannen säger detta i riksdagen.

Robin Travis är chef för Riksdagens utredningstjänsts juridiska och statvetenskapliga sektion och har varit sekreterare i gruppen, som bestått av riksdagsledamöter. Han förklarar att valet av påföljd gjordes med tanke på Sveriges goda förutsättningar för att reda ut sådana affärer genom mediernas belysning. Han återger resonemanget i gruppen såhär:

– Får man sitt namn uppläst i kammaren, så kommer det att rapporteras. Det är straff nog i Sverige.

Med andra ord är mediestormen mot Wallström inte något att sucka över för svenska politiker. Det är precis det renhållningssystem som de själva har valt.