Frostnupna rosor

Socialdemokratiska partikongresser är av tradition mer sociala än demokratiska. De liturgiska inslagen binder deltagarna samman. Med varandra, förstås, men också med partihistorien och tidigare generationers kämpar. De röda fanorna. Det unisona sjungandet av »Internationalen«. Ledarens tal. Parentationen över avlidna. Hyllningarna från utländska delegationer. För yngre ombud kan det vara första gången de höjer rösten i ett nationellt sammanhang; ett slags konfirmation. Man talar för sin bygd, sin fackförening, sin SSU-klubb.

Allt detta adderar till känslan av högtid och förstärker den kollektiva identiteten. Det finns något betryggande rituellt också i det virtuosa svingandet av ordförandeklubban. Inte minst när beslutsläget är oklart och den folkrörelsedemokratiska urformeln klingar ut i lokalen: »Votering är begärd och ska verkställas«.

Att kongressen är en sällanhändelse bidrar också till den laddade stämningen. Ordinarie kongresser äger rum endast året före val och är alltså lika glest förekommande som amerikanska presidentval. Vissa arbetarkommuner kan ha snickrat i flera år på sin motion. Om att begränsa övertidsuttag. Eller förhindra exkluderande design när det offentliga rummet görs om i våra stadskärnor. För att ta några ur årets hög.

Formen är alltså otvetydigt demokratisk. Även den lediga och otvungna stilen – beträffande sådant som klädkoder och retorisk »lägstanivå« – understryker det egalitära draget. Men mycket av detta är sken. Den formellt demokratiska strukturen döljer ett effektivt maktmaskineri präglat av toppstyrning och hårda nypor.

Det är i alla fall den bild som framträder, när en samling erfarna socialdemokrater inför kongressen får frågan vart Det gamla partiet är på väg. Och vilka frågor det måste vässa sina svar på.

Inte bara för att behålla regeringsmakten, utan också för att vara relevant i en ny tid präglad av globalisering, ökade klyftor, samt accelererande folklig misstro mot traditionella eliter.

Hallelujah! Dåvarande partisekreterare Carin Jämtin och statsminister Stefan Löfven på avslutningsdagen av den förra S-kongressen 2015 i Västerås. (Foto: Henrik Montgomery/TT)

Kongressens funktion är att förnya kontraktet mellan partiledning och medlemmar, säger den socialdemokratiske statsvetaren Stig-Björn Ljunggren:

– Den stora storyn blir alltid att partiledningen får som den vill. Fast gärna med lite klädsamt pisk i en fråga, för att rädda det demokratiska skimret.

För egen del funderar Stig-Björn Ljunggren på att denna gång i första hand åka till kongressfesten, som brukar vara en munter tillställning.

– Det var där journalistlegendaren Dieter Strand skaffade de flesta av sina politiska scoop. Han såg till att vara nykter bland alla festglada ombud, vilka pratade alltmer fritt och ohämmat i takt med stigande promille.

Där kan Ljunggren eventuellt springa på Ursula Berge, socialdemokratisk idé-debattör och samhällspolitisk chef på Akademikerförbundet:

– Jag har försökt bläddra igenom motionerna men blev alldeles matt. Där finns en massa politisk vilja, men inget ledarskap som kan kanalisera den. Det mesta inom rörelsen går lite på kryckor. Sedan lång tid tillbaka backar man in i alla frågor, säger Ursula Berge.

Den starka tilltron till statlig intervention är tydlig i många av motionerna. Civilsamhälleliga perspektiv är frånvarande, liksom den statsskepticism som traditionellt tillhört liberaler och konservativa men som efter 1970-talets stagflation och 1980-talets frihetsvindar också kom att påverka socialdemokratin på djupet. 1980- och 1990-talen innebar verkligen en lång reträtt från gamla positioner. Skatter sänktes, välfärden avmonopoliserades, och man anslöt sig till den fria rörlighetens EU.

En som hejade på den utvecklingen är Widar Andersson, socialdemokratisk riksdagsman på 1990-talet. I dag är han debattlysten chefredaktör för Folkbladet.

Han har sedan länge tröttnat på kongressernas symboltyngda utanverk:

– De här mastodontkongresserna vart fjärde år borde ha avskaffats för länge sedan. De kommer från en svunnen tid då S var det eviga maktpartiet och de veckolånga kongresserna var ett slags halvöppna förhandlingar mellan regeringspartiet, kommunpartiet och LO-partiet; det slags partikongresser som utanför den demokratiska västvärlden hölls i Kina och Sovjet. Den tiden är som bekant förbi sedan länge.

Det vi kan kalla »det demokratiska underskottet« inom socialdemokratin ska vi återvända till. Men först något om vilka frågor som kommer att hamna i fokus på kongressen. Arbetsmarknaden är en het kandidat. Till exempel hyvling, fenomenet att arbetsgivaren »hyvlar bort« timmar och därmed lön för den anställde. Ett annat missnöje som kommer att adresseras: lönedumpad och oreglerad konkurrens från utländsk arbetskraft. Och hur ska man reagera på ekonomernas krav på lägre lägstalöner, för att hjälpa integrationen på traven?

– Men mest debatt gissar jag att det kommer att bli om de tillfälliga uppehållstillstånden och anhöriginvandringen, säger Ursula Berge:

– Många motionärer vill se en liberalisering där, för att öka motivationen att lära sig svenska och uppdatera sina yrkeskunskaper. Mot detta står en Anders Ygeman/Morgan Johansson-linje som handlar om ordning och reda. Men den rimmar i mina ögon ganska illa med traditionella socialdemokratiska idéer om öppenhet och inkludering. Även tiggeriet, som ju partiledningen har signalerat att man vill lagstifta bort, ska ses inom den ramen.

Kongressmaskineriet är väl utprovat för att hantera oenighet. Det mäktiga redaktionsutskottet tas till om det kniper. Där sker textuell bearbetning av lagda förslag. Ibland med syftet att få fram brett accepterade kompromisser. Och ibland med det för partiledningen ännu viktigare ändamålet att få bort skrivningar där kongressen »tycker fel«. Alltså om den är på väg att anta alltför revolutionära eller ekonomiskt oansvariga förslag.

Formuleringar urvattnas och skarpa avgöranden hänskjuts till en diffus framtid. Därigenom kan potentiellt besvärliga frågor desarmeras. Utskottets betydelse understryks av att centralgestalter som partiledare, LO-ordförande och partisekreterare brukar ingå.

I migrationsfrågan är det därför ingen djärv gissning, att kongressen kommer att befästa Ygeman/Johansson-linjen. Fast kryddad med till intet förpliktigande formuleringar som att reglerna kan mjukas upp »när utvecklingen så tillåter« (Förslagsvis den avlägsna dag då EU har en solidarisk och trovärdig migrationspolitik på plats.)

Vinsterna i välfärden, då?

– De har nog kallnat lite i debatten, delvis för att det är en oerhört komplicerad fråga utan ideologiskt enkelt svar, säger Ursula Berge.

Hon får medhåll av en annan fackligt kopplad S-tänkare, Marika Lindgren Åsbrink, som är föräldraledig, men efter sommaren ska leda LO:s stora jämlikhetsutredning. Tidigare har hon arbetat vid
S-märkta tankesmedjor och i Stefan Löfvens stab.

– Välfärdsvinsterna är redan ganska genomarbetade i partiet. Det togs kongressbeslut 2013 om vinstbegränsningar och att kommunerna ska få avgöra om friskolor får starta. Samtidigt finns en medvetenhet om det parlamentariska läget. Alltför långtgående förslag kommer att röstas ner av Alliansen och Sverigedemokraterna. De partierna vill å sin sida inte förknippas med avarter och missbruk. Det här är egentligen en utmärkt fråga för ett kompromissinriktat och reformistiskt parti. I stället för att ta till storsläggan, skruvar man på de krav som kan ställas på de företag som emottar skattemedel.

Frågan har en intressant politisk logik. Stefan Löfven kan gå partivänstern till mötes, utan att nämnvärt skrämma bort mittenväljare. Dessa är ju inte dummare än att de vet att de rödgröna inte kan få ett vinstförbud genom riksdagen. Ibland skramlar tomma tunnor inte bara mest – utan också bäst.

En osedvanligt lugn resa är alltså att vänta för partiledningen, trots opinionssiffror långt under valresultatet. För detta talar en mängd faktorer:

• Partivänstern är något tilltufsad efter turbulensen under Håkan Juholt. Och någon partihöger att tala om finns inte längre. (Stig-Björn Ljunggren: »Socialdemokratin har inte längre någon Klas Eklund, som lyfter fram individualistiska och frihetliga perspektiv.«)
• Regeringen levererar såväl tillväxt som sjunkande arbetslöshet.
• Tiderna är så turbulenta och oron för samhällets grundfunktioner så stor, att det blir naturligt för fotfolket att sitta någorlunda still i båten och låta kaptenen göra sitt jobb.
• En blick ut över Europa visar att läget  faktiskt kunde vara ännu värre.

»Enda sättet att motverka högerpopulismen är att skapa skillnad i folks vardag. Inte hålla på med symbolpolitik. Jag talar om konkreta saker som fler bostäder och fler anställda i välfärden.« Marika Lindgren Åsbrink, tidigare Stefan Löfvens stab. (Foto: Jannie Flodman)

Nyligen gjorde Socialdemokraterna fiasko i Holland. Faktum är att sedan finanskrisen har EU:s socialdemokrater förlorat i tre fjärdedelar av genomförda val. Det gick på tvärs mot mångas förhoppningar om att den finanskapitalistiska härdsmältan borgade för en socialdemokratisk renässans. Socialdemokratins raison d’être är ju att balansera marknaden och mildra dess verkningar, när den är alltför destruktiv eller ojämlikhetsskapande.

För 15–20 år sedan såg det faktiskt ut som om man hittat en vinnande formel. En tredje väg där socialdemokratin byggde nya koalitioner djupt in i en hårt arbetande medelklass med förgrundsgestalter som Gerhard Schröder, Tony Blair, Bill Clinton. Och Göran Persson här hemma. Men när människor började oroa sig mer över  globaliseringens konsekvenser, vände de sig åt andra håll.

– Det är svårt att tala i generella termer om europeisk socialdemokrati, säger Stig-Björn Ljunggren:

– Du har partierna med traditionella mål och traditionella medel, som Frankrike och Grekland. Du har dem som bytt medel men behållit målen, typ Sverige. Och så Tony Blairs New Labour, som bytte både mål och medel. Om vi tittar på Sverige specifikt, är ett stort problem att socialdemokratin är inte längre har några »strategiska agenter«.

Här menar Ljunggren skarpa hjärnor som av två tre problem kan baka ihop en ny möjlighet. Kanslihushögern på 1980-talet är ett exempel. Staten behövde spara pengar, samtidigt som medelklassen ställde högre krav på svängrum och pluralism. Denna kombination öppnade för de avregleringar som sedan skulle komma.

– På samma vis hade socialdemokratin kunnat ta fasta på den EU-kritik som finns i de egna leden och plussat ihop den med den ökande oron för invandringen som Sverigedemokraterna slog mynt av. Om man hade skällt hårdare på EU för bristande solidaritet, hade man kunnat täta gränserna tidigare utan att framstå som främlingsfientlig. Och slippa göra det i panik som hösten 2015. Men socialdemokratin har inga Pär Nuder längre.

Socialdemokratiske debattören och författaren Göran Greider, chefredaktör för Dala-Demokraten, anser att det finns en sociologisk huvudförklaring till socialdemokratins tillbakagång.

– Basen ser inte ut som i det gamla industrisamhället. Arbetarklassen är i och för sig lika stor, men den är utspridd på ett helt annat sätt, vilket gör social organisering svårare. Detta leder till en ideologisk försvagning som i sin tur återverkar på känslan av social splittring. Det uppstår en ond spiral som motverkar kollektiv handling.

Han pekar också på andra processer som driver på i samma riktning.

– I och med att välfärdsproduktionen till stor del flyttats från det offentliga till det privata, urholkas idén att vi alla hör ihop i ett samhälle, vinnare som förlorare. Hur löser jag problemet att mitt barn går i en dålig förskola? Genom att politiskt verka för en förbättring – eller byta dagis? Det är som om vi sakta men säkert stänger horisonten för vad som är möjligt att formulera politiskt och kollektivt. Det ena vänstern måste göra är att retoriskt återta det systemkritiska politiska språket. Det andra är att helt enkelt bedriva annan politik. Till exempel finns det ju ett stort utrymme för keynesianism i dag, genom låga räntor och goda statsfinanser. Vi skulle kunna anställa en massa fler människor i offentlig sektor och bygga bostäder och infrastruktur.

Greider talar om ett tappat självförtroende med rötter i misslyckandet med löntagarfonderna och den ekonomiska demokratin. Han hämtar ett exempel från kongressen i Västerås 2001.

– Det var kort efter den 11 september och det var som om världen hade krympt; det skulle nu dansas efter bara en pipa. Det var då portalparagrafen togs bort ur partiprogrammet: »I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning, lägges i hela folkets händer.« Man upphörde i ett slag att vara radikal och blev ett socialliberalt parti som andra.

Widar Andersson minns också borttagandet av portalparagrafen – men som ett ljust minne. Det var ett bra beslut efter en bra diskussion:

– Socialdemokrati är en egen konstart som är något annat än höger och vänster. Det är i grunden ett praktiskt förhållningssätt till tillvarons realiteter. Och det har gått väldigt bra för det mesta. Dikeskörningarna kommer när vänstern – som kickades ut 1917 – ändå får prägla partiet. Så var det med löntagarfonderna. Och så kan det bli nu med välfärdsföretag och vinster och skatter. Det vore onödigt och dumt om det blev så.

»Det ena vänstern måste göra är att retoriskt återta det systemkritiska politiska språket. Det andra är att helt enkelt bedriva annan politik.« Göran Greider, chefredaktör Dalademokraten och socialdemokratisk debattör. (Foto: Lotta Törnroth)

Marika Lindgren Åsbrink menar att socialdemokratin inte på länge kunnat ge sociala svar på ekonomiska utmaningar. Det har hänt något i ekonomin, men detta »något« har inte fått en genomarbetad analys.

– Svaren måste hittas i en förståelse av globalisering och internationalisering, och att det inte räcker med nationella lösningar. Men här finns flera problem. Dels är det de facto svårare att komma överens när man är flera som ska vara med och bestämma. Dels finns det så många aspekter av globalisering. Kanske man på vissa områden måste ta något steg tillbaka? Går det att se över internationella handelsavtal? Finns det mer utrymme för nationellt självbestämmande. Det gängse budskapet är att globaliseringen och frihandeln gör att den totala kakan växer. Och teoretiskt kan man ju kompensera förlorarna. Men i praktiken är det inte så lätt; fördelningskonflikter uppstår.

Hon menar att högerpopulismen inte ska ses som en irrationell kraft utan en begriplig missnöjesyttring.

– Ett dilemma man inte har velat prata högt om, är att välfärdsbygget vilar på nationalstaten. Man betalar in för att få något. Resurserna är begränsade, därför måste invandringen vara reglerad. Detta är en objektiv beskrivning av situationen, inget att moralisera över. Ett bra socialdemokratiskt svar är då förstås att höja utbildningsnivån hos dem som kommer. Men räcker det? Enda sättet att motverka högerpopulismen är att skapa skillnad i folks vardag. Inte hålla på med symbolpolitik. Jag talar om konkreta saker som fler bostäder och fler anställda i välfärden. När en till personal anställs i mina barns förskola märks det ju tydligt. Det måste finnas ett mellanläge mellan krona-för-krona och total brist på ekonomiskt ansvar. Men Sossarna har haft dåligt självförtroende ända sedan jag blev politiskt medveten för flera decennier sedan.

Som om läget inte vore dystert nog för socialdemokratin, talar de väljardemografiska trenderna emot partiet på lång sikt. Toivo Sjörén, opinionschef på Sifo:

– Bland kvinnliga pensionärer har man bortåt 40 procent. Men ju längre ner i åldersgrupperna, desto svagare stöd för Socialdemokraterna. Bland de yngsta är man nere på runt 20 procent. En annan långsiktig trend är att klassröstningen minskar, vilket i princip bör missgynna ett klassorienterat parti som Socialdemokraterna. Och som lök på laxen har man ju fått en viktig konkurrent om arbetarväljarna. Bland LO:s medlemmar röstar 30 procent på Sverigedemokraterna. Och de verkar svårare att vinna tillbaka än det var att förlora dem.

Fast kortsiktigt ser det ljusare ut.

– Traditionellt gynnas de rödgröna när välfärdsfrågor kommer på dagordningen, som sjukvård och äldreomsorg, och de är på uppgång. Den stora raketen är förstås lag och ordning som var en icke-fråga för några år sedan men nu är den viktigaste. Traditionellt är det en högerfråga, men där har Socialdemokraterna gjort insteg. Omvänt sjunker ekonomin på väljarnas uppmärksamhetshorisont, och det är dubbelt goda nyheter för Socialdemokraterna. Dels antyder det att man tycker regeringen gör ett bra jobb där, dels är det traditionellt en stark fråga för Moderaterna.

Statsvetaren Karl Loxbo forskar om socialdemokratin och dess välfärdspolitik. Han säger att det folkrörelsedemokratiska inslaget alltid har varit starkt överdrivet.

– Ta hur det gick till på 1950-talet när man skulle ha nytt pensionssystem. Många av de egna väljarna uppfattade ATP som för dyrt, och det var inte speciellt gynnsamt för den egna basen. Men partiledningen körde enveten propaganda och extra val och fick till slut igenom det med hjälp av en nedlagd röst av en folkpartist. Partikulturen under 1950- och 60-talen hade tydligt auktoritära inslag. »Vi förväntar oss att aktivistkadern kommer den och den tiden och knackar dörr«. För den som inte är maximalt lojal, är det inte kul. Toleransen för opposition från de egna leden var liten från partiledningens sida … Från 1990-talet, med tv-sända kongresser, och nu när människor har access till egna bloggar minskar möjligheten till toppstyrning.

Att man var så sen på bollen i migrationsfrågan, kan det förklaras med toppstyrning och brist på interndemokrati?

– Delvis kanske. Partiet befann sig i intern kris efter Göran Persson och släppte fram unga storstadsaktivister i frågan. Men glöm inte att man satt fast i ett djävulusiskt dilemma. Partiet är ju en intressekoalition, och det är inte lätt att få ihop så disparata grupper som invandrarna, grabbarna på bruket och progressiva storstadsbor. GAL/TAN-skalan skär rakt igenom socialdemokratin.

GAL står för Grön, Alternativ, Liberal. TAN för Traditionell, Auktoritär, Nationell.

– Det är klart att det var ett genuint dilemma att väga ihop dessa grupper. Det finns också forskning som visar att de toleranta/progressiva umgås och nätverkar etniskt homogent, det vill säga de har inte eventuella problem inpå knuten. Den socialdemokratiska koalitionen hade alltså att härbärgera inte bara skilda intressen utan också skilda verklighetsbilder. Att få ihop ett gångbart narrativ blir då svårt, förstås. Det var lättare när man var mer oförblommerat auktoritär. Genom uteslutningar och kommunistjakt på arbetsplatser och uteslutning av liberala fackaktiva kunde man upprätthålla en kollektiv identifikation och stark centralstyrning. Det fungerar inte lika väl i dagens mer individualistiska samhälle.

Ursula Berge håller med om att öppenhet inte är partiets starka sida:

– Det finns en slutenhet i rörelsen. Och kappvändarpolitik och räddhågsenhet över huvud taget. Konflikter begravs i redaktionsutskottet. En annan aspekt av det är att partiet varit dåligt genom åren på att bejaka kunskap. Man får absolut inte säga att man är disputerad. Intellektuella ses med misstänksamhet. I stället härskar en superpragmatism. Stäng Öresundsbron för att lugna opinionen, typ.

Socialdemokratiska debattören Lotta Gröning – som har skrivit doktorsavhandling om rörelsens väg till makten – bor i det gamla gruvsamhället Norberg i Bergslagen, det vill säga i socialdemokratisk kärnbygd. Hon är inte nådig i sin kritik av partiets demokratiska och kunskapssökande processer.

– Partiet var tidigare en bred koalition, med en politik för bönder, en för företagare, en för arbetare et cetera. Teknik och rationalitet fanns i centrum och man var i framkant. I dag har man ingenting. Vilken är partiets syn på skolan, på digitaliseringen? Den folkliga förankringen har gått förlorad, makten är viktigare än medlemmarna. Visst har partiet alltid präglats av toppstyre, men folkhemsbygget var ändå genuint förankrat i de folkliga leden. Nu finns ingen nyfikenhet och inga tentakler ut i samhället. Och inte heller någon respekt för att man får tycka olika. Titta på debattklimatet, det går ju nästan inte att säga någonting. Direkt utmålas man som nazist, rasist, islamist, vänsterextremist. Vi har en politisk kris. Demokratin fungerar dåligt.

Hon säger att det förvisso var lättare fram till och med 1960-talet, då det tycktes finnas nästan oändligt med reformpengar

– Som Kjell-Olof Feldt sagt en gång: om två elever slogs, då anställde man en skolpsykolog  … På sikt oroar jag mig faktiskt över legitimiteten för hela systemet. Hur länge accepterar vi högskattesamhället när inte ens kärnfunktioner som polis och sjukvård fungerar? I hela Värmland finns inte en nattöppen polisstation. Och jag har hört pensionärer säga att de spyr på de 170 kronor extra i månaden de får nu. Den folkliga bitterheten är enorm på stora håll i landet. Varför vann Donald Trump? Han stod för hopp, liksom Sverigedemokraterna i Sverige. Medan de etablerade partierna säger ungefär: Trust us. Varför ska de göra det?

Lotta Gröning tar Stefan Löfvens beramade Sverigeresa nyligen som exempel på demokratisk potemkinkuliss.

– Den där »landsbygdssafarin«, det var som en eriksgata. Han damp ner och pratade med några funktionärer. Vilket delvis beror på att vi inte är en folkrörelse längre. Här på landsbygden kan man vara hög
företrädare efter tre månaders medlemskap. Och titta på kongressen. Det är inte många ombud som är icke-professionella politiker.

Nå, nu samlas de, ombuden. I kongressvärmen, med mer eller mindre likasinnade. Risken för tunnelseende stor. Marika Lindgren Åsbrink skickar med en önskan: glöm inte väljarna.

– Under perioden 2006–2010 gjorde vi ett politiskt vägval. Vi skulle prata med villaägaren i Nacka. De traditionella grupperna har vi, trodde vi. Men de gick till Sverigedemokraterna. Ingen väljare kan tas för given. Högerpopulismen drivs av ekonomiska frågor och känslan av att man hamnat på efterkälken. Det kan inte »uppfostras bort.« Det som vi socialdemokrater ännu inte förstått, är att vi uppfattas som sterila med en oroväckande övertro på experter och att på att folk är dumma. Det är ett teknokratiskt perspektiv. Vi måste ut i verkligheten, skita ner oss. Och tala med folk utan det mediala filtret.

»Den folkliga förankringen har gått förlorad, makten är viktigare än medlemmarna. Visst har partiet alltid präglats av toppstyre, men folkhemsbygget var ändå genuint förankrat i de folkliga leden.« Lotta Gröning, socialdemokratisk debattör. (Foto: Fredrik Sandberg/TT)

En detalj i kongressens högtidliga former är värd att lägga till: de röda fanorna kommer inte att vara de enda. Också den blågula flaggan kommer att vara på plats. En visuell påminnelse om något som mycket tidigt blev en central del av såväl den socialdemokratiska självbilden, som det socialdemokratiska projektet: att man var ett parti för hela folket. Inte bara för arbetarklassen.

Man sysslade med folkhemsbygge, inte klasskamp. Med ansvarstagande, inte intressepolitik.

Mot den bakgrunden är höga ideal om den perfekta folkrörelsedemokratin givetvis ouppnåeliga. För hur överens man än kan bli under en knapp veckas kongressande, måste man ju sedan ut i verkligheten och, som Marika Lindgren Åsbrink säger, skita ner sig. Och förhandla och fatta obekväma beslut och bygga allianser, en del oheliga  …  Det kräver ett relativt öppet mandat för partiledningen. Det kan krocka med vissa demokratiska principer.

Men som Otto von Bismarck – för övrigt den förste välfärdsstatsreformatorn – påstås ha sagt: »Folk mår bäst av att inte veta hur korvar och lagar kommer till«.

På den kongress 1969 där Olof Palme valdes till ordförande, sa han från talarstolen att »en partiordförandes första uppgift är att kunna lyssna till rörelsen«.

Det kanske är vackert, så? Kanske inte alltid göra som rörelsen säger. Men i alla fall lyssna på den.