”Glöm inte hjälpens syfte”

Det är krig i Europa igen. Människor flyr från hus och hem. En skoningslös despot raserar livet för helt oskyldiga civila bara två timmars flygresa bort från vår trygga värld. Hur kan det hända? Vi i västvärlden har haft det så oerhört bra under så lång tid att författaren Francis Fukuyama efter Berlinmurens fall öppet förklarade att den västerländska civilisationen vunnit och att detta var historiens slut. Inga mer kontroverser skulle komma och absolut inte krig.

Vi har agerat i enlighet med det och nu står vi inför enorma utmaningar. Det mänskliga lidande som följer av kriget i Ukraina är ofattbart. Sannolikt kommer det behövas mycket psykiatrisk hjälp till många av de som flyr. Inte i första hand professionell sådan, vilket ju handlar om medicinering och regelrätt psykoterapi, utan mänskligt stöd och praktisk hjälp med vardagen.

Mycket av det jag har debatterat genom åren kring hur vi hanterar motgångar har handlat om faran med att psykiatrisera normala beteenden och reaktioner. Det är en form av hospitalisering som kan tyckas empatisk och god, men som, menar jag, riskerar att leda till motsatt effekt än den man önskar uppnå. I vardagen möter alla människor motgångar och svårigheter, vissa mer än andra. Men när orsaken till problemen ligger utanför personen själv är oftast psykiatrin hjälplös. Det finns undantag från det, vi är trots allt påverkbara av vår omgivning, men alltför mycket av det som ingår i livet har tack vare en i grunden välvillig inställning och ett minskat stigma inför psykiska problem, kommit att bli behandlat som psykiatri. Därför ser vi att var tionde svensk i dag tar antidepressiv medicin, trots att endast en bråkdel av dem sannolikt har god effekt av sin behandling.

Likadant förhåller det sig, menar jag, med vårt omhändertagande av trauman. Det kan synas vara empatiskt och gott att verkligen grotta ner sig i andra människors olycka. Om man inte gör det riskerar man att uppfattas som känslokall och hård, men syftet med omhändertagande måste vara att medmänniskor ska kunna må bättre och att de ska bättre kunna hantera sitt kommande liv. Självklart måste man vara inkännande och ge uttryck för att en traumatiserad människa har det svårt. Ingen vill ta emot hjälp från någon som beter sig alltför rationellt, när hela ens värld gått i kras. Men fokus för all behandling handlar ju i första hand om att kunna leva vidare ett drägligt, eller förhoppningsvis riktigt bra, liv. Därför får man aldrig glömma vad målet med hjälpen syftar till.

De som brinner för att ta hand om alla flyende från Ukraina gör just nu ett fantastiskt jobb. Här och nu behövs värme och omtänksamhet. Men glöm inte bort det långsiktiga målet. Att normalisera tillvaron så långt som möjligt. I det arbetet ligger krav på återgång till en vanlig tillvaro. Då bör man vara försiktig med att älta de uppenbara trauman som alla dessa människor varit med om och inte befästa dem i en offerroll, utan att behandla dem som vuxna människor. Precis som vi måste göra med alla de personer som har svårigheter av allehanda slag där psykiatrisk medicin eller specifik psykoterapi inte tillför något extra.

Det är empatiskt att stödja men ännu mer empatiskt att inte skapa större trauman i sin vilja att stödja.

***

Läs även: Alice Teodorescu Måwe: Schulman kanske kommer förstå - när det är för sent

Läs även: Johan Hakelius: Kriget och jag, jag och kriget

Läs även: Alice Teodorescu: Lyxen av långvarig fred har gjort svensken naiv

Läs även: Rysslandsexpert: Putin är inte galen

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.