Göran Hägg

För nyblivna litteraturstudenter brukade Göran Häggs översikter över litteraturhistorien – åtminstone för några år sedan – finnas med på listan med frivillig referenslitteratur. Ibland ackompanjerade av några varnande ord från någon litteraturprofessor med en mer försiktig läggning än författaren själv, typ: »De handlar egentligen inte lika mycket om litteraturhistorien som de handlar om Göran Hägg.«

Men de var roligare att läsa än de obligatoriska luntorna; drastiska och frejdigt värderande på ett sätt som man inte hade sett inom akademin på flera generationer. Han älskade att agera smakdomare.

Han hade ingenting emot att sticka ut hakan, Göran Hägg. I många år satt han med i nyhetspanelen i »Gomorron Sverige«. En höstmorgon för ett par år sedan handlade frågorna om hur Barack Obama efter ett svenskt statsbesök vinkats av på Arlanda av enbart kvinnliga ministrar. »Det visar hur enormt betydelselöst det här besöket var«, kommenterade Göran Hägg. Vilket förstås utlöste ett offentligt ramaskri. Att Göran Hägg försvarade sig med att han tyckte illa om att feminismen skulle tas som gisslan i en symbolpolitik där ingenting ändå betydde någonting hjälpte inte alls. Han, som kallade sig retorikexpert, borde ha kunnat uttrycka sig mindre klumpigt, blev den naturliga invändningen från hans kritiker.

Göran Hägg växte upp i de då nybyggda hyreshusen i Tallkrogen i södra Stockholm som son till en kamrer och en fritidspedagog, ett barn av de svenska välfärdsår som han senare nostalgiskt skulle blicka tillbaka på. Han var ett ensambarn som tyckte om att läsa och var intresserad av det mesta utom teknik och sport. Som barn hade han drömt om att bli arkitekt eller fältherre, men när det verkligen var dags att välja visste han inte riktigt längre. »Återstod att bli lärare, så gick det som det gick«, kommenterade han i en TT-intervju långt senare.

Han blev lärare på arbetsmarknadsutbildningen, och inspirerad av det började han senare skriva satiriska romaner om byråkrati. Han doktorerade i litteraturvetenskap med en avhandling om svensk essäistik 1890–1930 och började skriva litteraturkritik i Aftonbladet och – några år senare – även i Månadsjournalen.

En serie kulturartiklar om litterära stilgrepp på Finanstidningens kultursidor växte ut och blev en bok: »Författarskolan«. Efter det blev det allt färre romaner och allt fler populära fackböcker. Han begränsade sig inte särskilt mycket, utan rörde sig brett över humaniora- och samhällsfälten: skrev böcker om Stagnelius och om förmögna klaner, om monarkin och påvar, om retorik förstås, om svenskarnas förhållande till Gud, om Mussolini och, nu senast, den italienske poeten, krigaren och diktatorn Gabriele D’Annunzio. Han blev en folkkär folkbildare med sin säregna blandning av tvärsäkerhet, energi, bildning och humor. »Hur skulle du beskriva dig själv?« frågade förlaget Wahlström & Widstrand en gång, till en författarpresentation. Göran Hägg svarade helt kort: »Något över medellängd.«

2007 vann han »På spåret« tillsammans med sångerskan Caroline af Ugglas. Det han själv mindes efteråt var att han satte Monte Carlo redan på tiopoängsnivån i finalen efter att de rullat ut från en station som Göran Hägg besökt bara några veckor tidigare.

Troligtvis hade det att göra med någon av hans många Italienresor. Han hade själv ett hus i Marina di Pisa i Toscana som han bodde i tidvis. Då blev hans gester ännu yvigare än här hemma.

»I Italien byter jag språk, gestikulerar och är så högljudd att mina italienska grannar undrar om alla svenskar är så högljudda. De kallar mig ›Giorgio‹. Ingen italienare kan uttala »Göran«, berättade han för TT.

I den där författarpresentationen från förlaget berättade han också att han ogillade rasister och reformpedagoger men gillade att titta på gamla filmer på video, såga ner träd, dricka öl med gamla vänner och säga saker som man annars inte kan säga offentligt. Och att läsa förstås.

Och att arbeta, får man nog tillägga. När han fick upp spåret för något som intresserade honom gick han inte att stoppa.