Gränslös kandidat

Hon fäller orden uttryckslöst. Rakt upp och ner. Partiledarvalet är misslyckat.

– Vi började inte prata om politik, utan vi började prata om vad vi kunde få ihop för förslag. De är duktiga personer allihop, men vi har inte haft en analys av partiets uppgift och jag tycker vi skulle ha börjat med det.

Det är i augusti 1999 och moderaterna har just utsett Bo Lundgren till ordförande. Anna Kinberg är sur. Hon har suttit i valberedningen, men inte fått stöd för sina idéer. I slutskedet skriver hon ett särskilt yttrande, klagar på »processens slutenhet«, vad det nu lönar. Nu står hon framför en tv-kamera – svart klänning och solglasögon uppe i pannan, nyss har partivännerna applåderat i kongressalen – och säger som det är:

Att det hade behövts en radikal förändring.

Det framstår nästan ironiskt i dag, det där rådet att analysera uppgiften innan man bestämmer sig för personen. Vem är Anna Kinberg Batra? Mer än den i skrivande stund enda kandidaten till att ta över efter Fredrik Reinfeldt? Vad vill hon? Ingen i partiet har egentligen något svar. De säger bara att hon väl varit mer förknippad med mygel och spektakulära utspel än sakpolitik. Vilket är sant.

Hon kommer in från Djursholm just när muren har fallit och har politiken i blodet – mamma och morfar aktiva folkpartister – och går med i moderata studentförbundet. Hon pluggar på Handelshögskolan. Engagerar sig i kåren. Svarar på brev i Calle Bildts regeringskansli. Och hamnar i ungdomsförbundet. Michael Storåkers – framtida reklamguru – är ordförande i Stockholm. De är några och tjugo och jävligt smarta och bor i en huvudstad och hatar facket. Världen ny och skön. Har man bara pengar – vilket man har – pyntar man för tv-reklam i MTV och bildar ett nätverk och dricker skattefri öl med libertarianerna. Alltid i opposition!

Anna drar ner till Bryssel som sakkunnig åt Staffan Burenstam Linder efter det första EU-valet, och tar sedan över Stockholmsdistriktet 1996. När Thomas Idergaard blir ordförande i ungdomsförbundet förlorar hon striden om vice ordförandeposten, men blir ändå frontperson. Stockholm och den frihetliga halvcirkeln runt huvudstaden – Östergötland, Sörmland, Uppsala – styr. Idergaard städar efter företrädaren Fredrik Reinfeldt – formar bilden av Reinfeldt som maktkåt galning – och tar vid där Ulf Kristersson slutade. Politikens former ska brytas.

Därför lägger man 360 000 på en personvalskampanj och råkar säga något om lantisar. Om man nu inte startar en byrå. Som säljer något till något it-företag som fått cash. Man ska hänga på Timbro och ha en hemsida, för det är nytt. I sin andra personvalskampanj – 2002 – har Anna Kinberg en rosa sajt med bultande hjärtan i bakgrunden och texten: »Vill du veta mer om mina sex fantasier?«. Läsaren utlovas en nakenbild på riksdagskandidaten. Ett klick bort.

Klart att det fanns sakpolitik.

Anna Kinberg ville att Stockholm skulle vara en frizon från arbetsrätten. Att krogar skulle få ha öppet hur länge som helst. Att homosexuella skulle få gifta sig och adoptera, att skatterna skulle halveras. Den moderna konservatism som Fredrik Reinfeldt formulerade under de här åren stod i kontrast till Anna Kinberg, men exakt vad hon tyckte är svårt att se spår av.

Hon återkommer till riksdagen 2006. Sitter i EU-nämnden och säger intet ont om Reinfeldts och Borgs förnyelse. Inte ens till vänner. Och blir gruppledare. Och där är vi nu. Moderaterna är på god väg att välja personen Anna Kinberg Batra utan att ha en aning om vad hon innerst inne tycker att partiets uppgift är.

Om man nu inte – och det är kanske just det man ska – fördjupar sig i en grej hon sa i ett av alla bråken runt sekelskiftet.

Den gången gällde det Lundgrens efterträdare. Och partiet hade smygfilmade rasister i valstugor att gräla om.

– Även riksdagsgruppen har olösta konflikter när det gäller integration, sa hon då.

Det är som om historien spelar ett spratt. Underifrån ställs nu en enda fråga: Vad gör vi med sverigedemokraterna?

Många berättar samma historia. Om Per Nilsson, partikansliets opinionschef, som åkt ut till dem och dragit sina siffor och förklarat att det inte var sverigedemokraterna som orsakade fiaskot. Och hur utskälld han blivit. Det skrattar de åt.

Två länsförbund har nominerat Anna Kinberg Batra – Västerbotten och Östergötland – men det räcker med att ett förbund för fram en annan kandidat för att matchen ska vara igång igen. I det ljuset är det enklare att förstå varför alla pratat om det där gamla uttalandet om stockholmare och lantisar. Innebörden, översatt till 2014 års politiska miljö, är ju att moderater är smartare än sverigedemokrater. Vi kosmopoliter i dynamiska tillväxtområden har förstått det här bättre än ni inskränkta människor ute i busken. Det är om detta frågetecknen handlar.

»Med Anna Kinberg Batra vid rodret kommer det också bli svårt, för att inte säga omöjligt, att göra den omprövning av politiken, särskilt i migrationsfrågan, som är nödvändig«, skrev Nya Wermlands Tidningen i veckan.

Klättrat länge. Distriktsordförande för Muf i Stockholm, ledamot i Muf:s förbundsstyrelse, ledamot i en rad riksdagsutskott – Anna Kinberg Batras moderata karriär är lång. Efter valet 2010 utsåg Fredrik Reinfeld henne till moderaternas nya gruppledare i riksdagen.

Det intressanta är att just på det området finns något att säga om Anna Kinberg Batra. Och hennes parti.

I mars 1997 utkom moderaterna med en 180 sidor tjock bok titulerad »Land för hoppfulla«. Det var ett slags manifest som beskrev globaliseringens effekter och drog upp linjerna för hur moderaterna kunde förhålla sig till den. Per Unckel ledde gruppen som skrev, Ulf Kristersson höll i pennan. I dag tycks texten förvånansvärt framsynt, men mottagandet då var ungefär som när moderaternas avlönade twittrare nuförtiden säger något om Stefan Löfven.

»Land för hoppfulla« kölhalades av socialdemokraterna.

Manifestet ansågs nämligen stå för en mer restriktiv invandringspolitik. Vilket man internt i moderaterna tyckte var obegripligt. Under tryck från ungdomsförbundet hade ju partiet liberaliserat sin politik och slog nu första gången fast att öppna gränser var grundprincipen. Stängda gränser tyckte man skadade den ekonomiska tillväxten. Man beskrev också – ganska öppet – misstron mot invandrare i det svenska samhället och ansåg den i hög grad bero på att många fastnade i bidragsberoende, varför man ville skilja på flyktingar och på invandrare. Där kriterierna för de förra snävades in, och reglerna för de senare försågs med ett tak.

Anna Kinberg och Thomas Idergaard skrev emellertid en reservation i boken. De ansåg att den logiska slutsatsen var att det inte behövdes några tak alls för invandringen. Eventuell begränsning av migranterna skulle lösa sig själv, på marknaden och i det civila samhället. Och med tiden kom deras argument om generösare regler att bli allt starkare i partiet.

Det går en närmast rät linje från »Land för hoppfulla« till den migrationspolitiska uppgörelse moderaterna gjorde med miljöpartiet förra mandatperioden. Och till flyktingkostnadsutspelet i Fredrik Reinfeldts sommartal i år.

Efteråt är flera saker märkliga.

Fredrik Reinfeldts eftermäle, till exempel. Nu låter det också som om han alltid har varit någon slags liberal principryttare i migrationsfrågor. Det finner man inte så starkt stöd för i arkiven. När han lanserade nya moderaterna hade han tagit positioner för homosexuellas rättigheter och företrädde en modernare syn på jämställdhet. Men det var inte i migrationspolitiken han tagit strid. De skarpa uttalandena där kom först efter att sverigedemokraterna tagit sig in i riksdagen 2010.

Snarare var det andra som stått upp för en mer generös migrationspolitik. Anna Kinberg Batra, till exempel. 2001 motionerade hon för en generell flyktingamnesti och för införandet av »en bortre parentes i flyktingbyråkratin«. Hon önskade mer av arbetskraftsinvandring, och hamnade 2004 i den parlamentariska utredning som skulle utreda just det, och drev där den kritik av fackens makt som nu är partilinjen.

Alltså: det finns ingenting som talar för att moderaterna under Anna Kinberg Batra skulle röra sig i riktning mot en mer restriktiv syn på migration.

Så hur ska hon tillfredsställa den opinion som nu tycks växa i partiet?

Först måste man nog reda ut vad partiet vill, vilket är ganska svårt, de aktiva på hög nivå är alla trygga i den allt mer liberala politik som förts alltsedan »Land för hoppfulla«. Å andra sidan är situationen ny. Den handlar om det maktstrategiska.

– Vi har ju en situation här i Skåne där sverigedemokraterna i vissa kommuner ligger på nästan 25 procent. Någonstans blir den här beröringsskräcken lite larvig, sa valberedningens ordförande Lars-Ingvar Ljungman till Svenska Dagbladet i veckan.

Det handlar också om reella sociala spänningar i samhället. Fungerar de moderata ledarsidorna som ventilerar får man nog säga att trycket på en diskussion om det är starkt i partiet.

Fredrik Reinfeldt har försvårat Anna Kinberg Batras läge. Den position han tog de sista åren bar ju inget av nymoderat prägel över sig. Regeln från 2003 var att man skulle se vanliga människors oro och problem, lyssna, och sedan komma med svar. Sommartalets budskap var tvärtom. Han slog dövörat till. Vilket internt har dämt upp trycket och skapat en medial situation där varje rörelse nu kommer nagelfaras.

Förr skulle Anna Kinberg Batra haft ett enkelt svar på frågan. I »Land för hoppfulla« skrev hon att den ekonomiska förutsättningen för helt öppna gränser var att välfärdsstaten krympte till närmast intet. Det är nog inte så gångbart i dag. Men faktum är att hon också hade ett annat svar, som inte handlade så mycket om migration som om integration.

I »Land för hoppfulla« lyder receptet: lägre löner, avskaffad arbetsrätt och mer av egen försörjning. Det går längre än vad partiet gjort de senaste tio åren. Och skulle innebära ett brott mot den reinfeldtska principen om att inte bråka med LO. Samtidigt är det svårt att se att en migrationsliberal partiledare kan göra så mycket annat med moderaterna 2015 än att just ta den striden. Särskilt som den opinionen också växer.

I veckan lanserade sig Rasmus Törnblom som ordförande i ungdomsförbundet. Allt talar för att han kommer få uppdraget, eftersom han tillhör den dynasti som styrt förbundet sedan Niklas Wykman tog över 2006. Hans artikel handlar om en enda sak: arbetsrätten. Turordningsreglerna skulle skrotas. Färre och inte fler beslut regleras i kollektivavtal.

»Ska nya moderaterna fortsätta kalla sig nya«, skrev han, »måste vi våga ifrågasätta en omodern arbetsmarknadslagstiftning.«

Och är det någon slutsats man ska dra av historien om Anna Kinberg Batra och invandringen är det väl att det oftast slutar med att ungdomsförbundet får rätt.