Inrikes

Grön gubbe

Text: Karin Eriksson & Torbjörn Nilsson

Publicerad 2011-05-20

Bild: scanpix

Strax efter klockan fyra på lördag eftermiddag sätter miljöpartiets kongress i Karlstad punkt för en halvårslång strid mellan Åsa Romson och Mikaela Valtersson om vem som ska få efterträda Maria Wetterstrand.

Det är då den verkliga kampen börjar.

Kampen för att synas och höras bredvid Gustav Fridolin.

Språkrörens historia är en historia av personmotsättningar, kupper, förnedrande omröstningar och överraskande avhopp, toppat med lite gruppterapi. Gång på gång har kvinnliga språkrör hamnat i skymundan av sina manliga kolleger.

Ragnhild Pohanka var först ut, bakom Per Gahrton, 1984. Han rikskänd politiker med ett förflutet i folkpartiet, hon doldisen från Dalarna. Till och med på pressträffar hemma i Falun vände sig reportrarna gång på gång till hennes manliga kollega.

– Men Per Gahrton var bara tyst. Han tvingade mig att svara. Han tyckte att jag skulle ta detta på hemmaplan, säger Pohanka i dag.

Gahrton efterträddes av Birger Schlaug, som skulle ingå i partitoppen i flera omgångar. Schlaug hade svårt för att samarbeta med »den spontana urkraften« Eva Goës. Efteråt har han berättat att de inte var ovänner, men nästan plågsamt olika. När han försökte få partiet att välja mellan dem, svarade kongressen med att välja om båda två.

Inte blev det lättare 1988, när partiet kom in i riksdagen och språkrören skulle hållas utanför. Personerna i toppen avlöste varandra i rask takt, terapeut kallades in, partiet åkte ut. År 1992 kom Schlaug tillbaka som språkrör, nu med Marianne Samuelsson. Hon hade svårt att matcha honom medialt och riksdagsgruppen blev bekymrad. Schlaug kände sig påhoppad. Efter ett seminarium om mansdominansen tvingades han åka till sjukhus med panikångest.

År 1996 ville han hoppa igen. »Jag skulle på något sätt känna skam för att jag var man, och råkade vara ganska bra på det som jag höll på med«, skriver han på sin blogg.

Många av språkrören från de stormiga åren har lämnat partiet, men älskar paradoxalt nog fortfarande språkrörsmodellen.

Först när Lotta Hedström fick Matz Hammarström vid sin sida år 2000 fick partiet och språkrören nog. Krisvåren 2002 skulle systemet avskaffas. Två ledare skulle bli en. Det saknades bara ett namn.

Åsa Domeij sa nej. Visst kunde hon tänka sig att finnas med i partitoppen, men överst fick någon annan stå, någon som inte var i färd med att bilda familj. Så valberedningen sökte brett – till och med Fridolin som då var språkrör för Grön ungdom fanns med på listan – och fastnade för veteranen Claes Roxbergh. Men han hade svagt stöd i partiet.

Timmarna före kongressen kom beskedet att Roxbergh ville träda tillbaka till förmån för kommunalrådet från Kalix, Peter Eriksson. Och Eriksson ställde upp oavsett om han blev ensamt språkrör eller i duo.

De flesta ombud ville avskaffa språkrörssystemet, men majoriteten var för liten för att ändra stadgarna. Och många tyckte att Eriksson var för makthungrig. Så de utsåg Wetterstrand till hans jämlike.

Resten är politisk historia. Paret som lyckades. Partiet som gjorde succé.

Framgångssagan har fått politiker i andra partier att snegla avundsjukt på systemet med dubbla ledare. Både centerpartister och socialdemokrater har nuddat vid tanken. De mest seriösa diskussionerna förs i vänsterpartiet, där partiledarämnet Jonas Sjöstedt öppnat för ett dubbelkommando med en man och en kvinna.

Och i miljöpartiet är det som om språkrörsproblemen aldrig har existerat.

– Bara för att Peter och Maria har skött detta väldigt bra, kan man inte säga att modellen är oproblematisk. Folk har bara glömt. Jag ser en fara för framtiden, säger Claes Roxberg i dag.

På vissa sätt är förutsättningarna betydligt bättre än för nio år sedan. Organisationen är både starkare och smidigare. De båda huvudkandidaterna till den kvinnliga språkrörsposten – den miljöpolitiska talespersonen Åsa Romson och den ekonomisk-politiska talespersonen Mikaela Valtersson – är erfarna politiker som länge haft kontakt med journalister.

Samtidigt har det länge varit tydligt att inbjudan till kongressen i Karlstad gäller »Gustav Fridolin plus one«.

Vem som ska bli manligt rör stod klart förra året, när Fridolin röstades in i partistyrelsen av 193 av de 198 närvarande ombuden. Och efter att han lanserat sig själv i Expressen i december som en ny Zlatan – »jag vill bli forward i det gröna laget« – fanns inga reella motkandidater.

När valberedningen samlades till ett avgörande tredagarsinternat i Uppsala i slutet av mars var frågan, enligt Fokus källor, vilken kvinna som kunde komplettera Fridolin. Vilka är hans brister? Vem täcker bäst upp för dem? Den typ av frågor partier med solitära partiledare ställer när de ska rekrytera politiska tjänstemän till sin stora ledare – inte en jämlike.

Väljer kongressen Romson, som valberedningen föreslår, blir det utifrån den manliga normen Fridolin. Han får vara generalisten, hon får täcka upp hans kunskapsluckor i miljöfrågor.

Om ombuden i stället utser Valtersson, får de gröna ett kvinnligt språkrör som ifrågasatts öppet innan hon ens hunnit börja. Som alltid i personstrider förekommer baktal och negativa kampanjer, och Valtersson har varit den främsta måltavlan.

Samtidigt som Fridolin redan ger segerintervjuer försvagas de båda kvinnliga kandidaterna.

Gustav Fridolin är prövad i språkrörssystemet och kan därför utvärderas. I ungdomsförbundet hade han först Sofie Löfstedt vid sin sida, sedan Zaida Catalán. Löfstedt nådde inte alls ut och gick sedan vidare till att hantera partiets interna medlemsregister. Catalán har satt större avtryck externt, men när hon har försökt ta sig vidare i partiet har det tagit stopp.

Fridolins framgång beror på skicklighet och kunskap. Men hur mycket fixstjärna klarar ett parti som pratar vackert om maktdelning av? Det är, säger partikamrater, inte lyhördheten som är Fridolins starkaste sida. Han är van att köra i 180.

Under vintern och våren har Fridolin – utan att vara vald och mitt under kvinnlig språkrörsstrid – börjat staka ut miljöpartiets framtida kurs: Skrota kravet på generell arbetstidsförkortning! Inget rödgrönt samarbete som i valet 2010! Vi ska vara mitten i politiken, som Karl Staaff!

Det var inte bara ekonomiska talespersonen Mikaela Valtersson som kommenterade regeringens vårbudget, utan också Gustav Fridolin presenterad av TT som »kommande språkrör«. Och i veckan meddelande han via Reuters att miljöpartiet vill diskutera med regeringen om att sälja SBAB. Å ena sidan är det kanske bra för ombuden att veta vad han har för åsikter, å andra sidan borde det kanske ringa en varningssignal hos partikamraterna.

Nästan alla som Fokus har talat med är eniga om att Romson och Valtersson har likartad politisk profil. På det sättet spelar det ingen större roll vem som får språkrörsposten. Det som kommer att spela roll i framtiden är hur bra deras åsikter kan synkas med Fridolins. Och han har redan lämnat sina förhandlingsbud – i offentligheten.

Vilket i sin tur kan leda till problem också för Fridolin. Det är inte okontroversiellt att agera som en partiledare i miljöpartiet. Många gröna har fortfarande starka förväntningar på att folket i toppen ska vara talespersoner. Inget annat.

Tidigare språkröret Lotta Hedström:

– Det finns inget stöd i stadgarna för ett tydligt ledarskap. Där är hela miljöpartiets hållning problematisk. Många lever fortfarande kvar i den delvis sympatiska, delvis orealistiska drömmen om den anarkistiska organisationen.

Arbetstiden rör inte ens ett helgon utan att det blir protester från småpåvar, kardinaler och gamla språkrör.