Hagamannen: Mannen i huset bredvid

Per Gessles »Mazarin« brukar snurra i bilstereon. På passagerarstolen hittar polisen dessutom skivor med A-teens och Hammerfall.
Det skulle kunna vara vems bil som helst. Vanlig familjebilsmusik. Men det är Niklas Lindgrens, den misstänkte Hagamannen som nu är åtalad för tre våldtäkter, ett våldtäktsförsök samt två grova våldtäkter och mordförsök. På samma passagerarstol hittar polisen blod från hans sista överfall under Tegsbron i december 2005. Det hamnade där när hans sambo hämtade honom i Umeå samma kväll, efter överfallet.

– Jag sa att jag hade haft näsblod, förklarar Niklas Lindgren i polisförhören.

Trots avancerad teknisk bevisning, flera av de bästa poliser som Sverige har, 777 DNA-test och tydligt signalement gäckade Niklas Lindgren utredarna i sju år.

Varför? Alla letade efter fel typ av personlighet. Allt talade för att han skulle passa in i den monstruösa våldtäktsbilden. I stället var han en vanlig familjefar.

– Jag är genuint överraskad, säger Paul Johansson, chef över Rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp.

Han har jobbat med våldsbrott i 30 år och är en av Sveriges skickligaste på att utifrån brotten analysera gärningsmannen och i vilka miljöer han går att hitta. Han, tillsammans med bland andra psykiatrikern Ulf Åsgård, gjorde gärningsmannaprofilen på Hagamannen 2000, efter den brutala våldtäkten vid universitetsområdet som nästan tog livet av en då 22-årig kvinna.
Ytterligare en gärningsmannaprofil gjordes senare i Umeå men den drog liknande slutsatser.
Samtliga grundade sin sannolikhetsbedömning på andra brottsfall och erfarenheter. De kom bland annat fram till:

• Hagamannen har svårt att veta hur han ska bete sig och upplevs som burdus.

• Han har få vänner.

• Han har sannolikt trasslig uppväxt.

• Han behöver inte alltid vara aggressiv mot kvinnor.

• Antagligen arbetar personen på en mansdominerad arbetsplats eller ensam.

• Han kan också vara arbetslös.

Inte många rätt visade det sig när flerbarnspappan och bilplåtslagaren Niklas Lindgren greps.
– Vi kom inte fram till någonting som ledde till att han greps, säger Paul Johansson.

Många andra experter har stämt in i bilden att Hagamannen skulle vara en kuf och sannolikt leva i samhällets marginal.

– Det är inte så konstigt. Kunskapen om våldtäktsmän bygger på dem som åkt fast. De med normalt beteende åker sällan fast och därför vet man mindre om dem, säger Ulf Åsgård.

Vad är det då som gjort att de skickligaste trodde att Hagamannen skulle vara en sådan enstöring?

– En gärningsmannaprofil bygger på hur brotten genomförs och alla människor har ett inre liv som brukar återspegla sig i hur man lever och agerar i övrigt, säger Paul Johansson.

Hagamannens beteende var på många sätt kaotiskt och utan riskbedömning. Överfallen skedde i centrala Umeå där han när som helst kunde upptäckas. Han lämnade flera spår. Vid tre av fallen har det säkrats DNA och han har lämnat skoavtryck. Han har dessutom agerat ologiskt. Från den kvinna som han överföll vid universitetsområdet stal han skorna och tog på sig dem. En kvinna följde han till dörren efter överfallet. »För att hon var vimmelkantig«, har han förklarat. Från en annan kvinna stal han mobilen och ringde upp henne från den. Beteendet talar inte för en strukturerad person, menar Paul Johansson.

– Den här typen av personer är ofta väldigt våldsamma och aggressiva, säger Paul Johansson.

Att han dessutom stal från sina offer tyder på ett visst kriminellt tänkande och att han borde förekomma i något brottsregister.

– Men inte heller det stämde, säger Paul Johansson.

Umeåpolisens spaningsledare Göran Markström menar att det var Niklas Lindgrens vanlighet som gjorde honom så svår att gripa. Han fanns inte i några register och allmänheten lämnade inte några tips – myten om att en överfallsvåldtäktsman är som ett monster sitter för hårt inpräntad för att man skulle tipsa om en vanlig tvåbarnspappa.

Eva Marie Laurén, överläkare vid Rättsmedicinalverkets rättspsykiatriska avdelning som har gjort flera utredningar av sexbrottslingar, menar att monsterbilden hindrar polisarbetet.

– Jag har utrett flera sexualbrottslingar och det är inte alls ovanligt att de är helt vanliga pappor. Ofta om man har ett väldigt kaotiskt inre så hanterar man det genom att ha ett väldigt strukturerat yttre. Men till slut når raseriet en gräns och då går det inte längre att stoppa och då finns det inte heller några riskbedömningar med i bilden, säger hon.

Det finns flera aktuella exempel på brutala överfallsmän som haft ett relativt ordnat liv, bland annat Finspångsmannen och Humlegårdsmannen. Ulf Åsgård nämner också Balkongmannen på 70-talet, senare känd som Södermannen.

Efter att Niklas Lindgren greps har många försökt förstå varför han utfört brotten. Många tror att det finns en traumatisk upplevelse i barndomen, men den rättspsykiatriska utredningen visar inte något sådant. Det enda förklaringen som ges är att han druckit alkohol vid samtliga tillfällen.

Eva-Marie Laurén menar att det även är en myt att sexualbrottslingar utsatts för sexuella övergrepp som barn.

– Det är bara 25–30 procent som varit utsatta. Det handlar snarare om känslomässig störning. I gärnings­ögonblicket förloras den empatiska förmågan helt medan den kan vara förefalla normal i samvaro med vänner och familj.

Utredningsledare Göran Markström säger att han förstår att alla söker förklaringar.

– Det är mänskligt. Men ibland måste vi nog leva med att vi inte förstår.