Hägglunds revansch

Någonstans måste en historia börja. Till exempel så här: Göran Hägglund föddes vid 47 års ålder. Han förlöstes i ett skämt om regeringspartiets valslogan inför 800 000 tv-tittare. Som foster hade han vägt lätt. Plötsligt var han tung.

Av detta skäl hejdar nu Jan Lindström, 54, ett kristdemokratiskt valtåg på Kungsgatan i höjd med Stortorget i Örebro. Solen skiner när han hugger tag i den lilla partiledaren. Alla ombudsmän och akti­vister gör förvirrat halt.

– Gratulerar, du skötte dig fantastiskt i tv, säger Jan Lindström.

Han är gammal moderat. Affärsjurist, höger av tradition, negativ till fastighets­skatt, positiv till vårdnadsbidrag för att stanna hemma med barnen.

– Fastighetsskatten är mindre viktig, den kan vi 40-talister betala till staten som tack för allt vi har fått. Men Fredrik Reinfeldt har glömt bort barnen också. Jag vet inte om jag kommer rösta på kristdemokraterna, men frugan väljer nog dem. Vi var imponerade av honom i tv, säger han.

Det kan kallas Hägglund-effekten. Göran Hägglund, landets mest bortviftade partiledare, är den stora valraketen, heter det.

Sedan Almedalen har kristdemokraterna i alla fall slagit igenom i medierna. Förslaget om åldergräns i dokusåpor gav dem näst mest genomslag av alla partier under veckan i Visby. Efter partiledarutfrågningen i SVT nyligen hade Aftonbladet rubriken »Halleluja, Hägglund«. Och den senaste veckan är Göran Hägglund den mest omskrivna politikern efter Göran Persson och Fredrik Reinfeldt, visar en ny undersökning som Agent 25 har gjort för Fokus.

Det syntes i Nerikes Allehanda, som Göran Hägglund rafsade igenom till morgonkaffet den här kampanjdagen i Örebro. Äldrevården, fastighetsskatten, familje­politiken. Kristdemokraternas tre viktigaste frågor toppade tidningen.

Dessutom har Göran Hägglund förhandlat sig till vinnare i den borgerliga alliansen. Han, som leder det just nu minsta borgerliga partiet, har fått moderaterna att gå med på avskaffad fastighetsskatt och folkpartiet att acceptera vårdnadsbidraget. Även om han tvingades till eftergifter i familjepolitiken var det Göran Hägglund som kom ut som segrare efter veckans uppgörelse.

Då är det inte konstigt att en kristdemokratisk partiledare går runt i pastellrandig skjorta och ler på Örebros gator. Då bockar han förläget för Jan Lindström och alla andra som berömmer tv-insatsen. Då sätter han sig i en bil till Västerås och talar självsäkert om att kristdemokraterna kommer att få tio procent av väljarna.

– Nej, förresten mer, tjugo procent, trettio. På sikt kan vi bli större än så, öser han på.
Sedan rafsar han fram ett knögligt papper och ritar upp taktiken som ska ge en miljon väljare.
När Göran Hägglund blev partiledare för två och ett halvt år sedan stod inte mycket rätt till hos kristdemokraterna. Splittringen efter EMU-valet var djupare än någon ville erkänna.

Opinionssiffrorna rasade. De nya partiledaren anklagades för att rensa ut de värdekonservativa. Och i medierna dominerade, med viss rätta, frågan om han hade partiets förtroende. Knappt något distrikt hade ju nominerat honom. Partikamraterna i Örebro, till exempel, hade velat ha Maria Larsson.

Då la Göran Hägglund fast en ny strategi. Sitt-still-i-båten-principen, kallas den internt i partiet. I bilen till Västerås knäpper den nyfödde succémannen av sig sitt armbandsur och drar några streck på papperet för att förklara.

– Det skedde mycket stora politiska svängningar. Moderaternas nya politik förändrade helt förutsättningarna för oss andra borgerliga partier, det blev svårare helt enkelt. Men när alla andra förändrade sig bestämde vi oss för att göra tvärtom. Vi skulle vara det trygga, tydliga partiet som man vet var man har, säger han.

Han ritar upp ett diagram med en skala för höger-vänster och en för hur mycket ett parti betonar värdefrågorna. Sedan för han in de borgerliga partiernas kurvor.
Moderaterna som genom sitt tonårsuppror rört sig vänsterut och neråt mot en mer pragmatisk hållning i värdefrågorna. Centerpartiet som i nyliberalismens namn flyttat högerut och neråt. Folkpartiet som snurrat runt längst ner på värdeskalan.

Längst upp tecknar han en stor fyrkant, prickar in kristdemokraternas valfrågor – familjen, fastighetsskatten, vården, jobben – och säger:

– Här har vi blivit ganska ensamma och här har vi legat kvar. När de andra har flyttat sig har vi fått stort utrymme här. Och i det här området finns det omkring en miljon väljare.

Det är en vacker scen. 19 dagar före årtiondenas jämnaste val sitter partiledaren som kan bli valraket och förklarar allt med några darriga linjer på ett papper.

Men kurvorna berättar inte hur Göran Hägglund har lyckats. Hur det gick till när fastighetsskatten blev valrörelsens mest diskuterade fråga. Hur han lyckats avföra homoäktenskap och aborter från agendan. Hur han lagom två veckor före valet i stället får frågor om familjepolitiken från journalisterna.

Detaljerna i förhandlingsspelet i den borgerliga alliansen berättar desto mer. Utåt har Göran Hägglund hela tiden sagt att kristdemokraterna vill göra upp om familjepolitiken och fastighetsskatten. Men internt har det låtit tvärtom, uppger flera källor för Fokus.

Redan i vintras hade alliansen ett konkret förslag för avveckling av fastighetsskatten uppe på förhandlingsbordet. Då stretade moderaterna emot och diskussionerna slutade i pajkastning. Men när frågan togs upp igen på våren var det kristdemokraterna som krånglade. Partiets riksdagsgrupp kallade till extra möte för att få Göran Hägglund att binda sig vid att inte göra upp om fastighetsskatten.

– Vi har så bra politik och många ville att vi skulle vara ensamma om att driva den i valrörelsen, säger en kristdemokrat nära partiledningen.

På samma sätt har partiet agerat i familje­politiken. Trots att Göran Hägglund fick igenom vårdnadsbidraget hälsas veckans överenskommelse inte med öppna armar överallt i partiet.

– Vi skulle inte ha gråtit blod om det inte blivit någon uppgörelse. Vi vet att vi har en bra politik som vi kunde ha behållit själva, säger en kristdemokrat i riksdagen.

Genom att långsamt kryssa fram mellan kravet att få behålla profilfrågorna och viljan att stärka alliansen har kristdemokraterna skjutit fram förhandlingarna till slutet av valrörelsen. Så har Göran Hägglund tagit kommandot över den politiska dagordningen de sista veckorna före valet.
På torget i Västerås kör han sitt standardtal: Det finns egenvärde i att byta regering. Vi måste få fler jobb. De äldre ska få det bättre. Makten till familjerna. Bort med fastighetsskatten.

Till och med skämten går på rutin. Det är Persson och hans herrgård. Han drar inte vitsen från tv, det kvicka tillägget efter socialdemokraternas slogan »Alla ska med« – »Vare sig de vill eller inte«. Publiken skrattar ändå.

Det sägs att det är humorn varit receptet. Att vändningen kan dateras till förra våren i Uppsala när han sa att alliansen enats om att han var statsministerkandidaten. Mannen som ingen mindes namnet på kom ut som clown.

Bakom den förklaringen döljer sig ett nytt och målmedvetet pr-arbete som kristdemokraterna aldrig bedrev under Alf Svensson.

Göran Hägglund har bytt ut alla viktiga tjänstemän, föryngrat bland rådgivarna och ändrat kommunikationsstrategin »extremt mycket«, som en anställd uttrycker det.

Bland annat har kristdemokraterna levererat en rad förslag vars största syfte varit att skapa rubriker. Fettskatt, skoluniform, super-nannies i varje kommun, åldersgräns i dokusåpor. Politik inspirerad av tv, anpassad för tv.

– Vi är mer proaktiva i allting vi gör nu. Idag måste man ha en knorr på de politiska förslagen som gör att medierna blir intresserade. Det har förändrat det politiska arbetet för alla partier, säger Göran Hägglund.

Så har hans medarbetare, enligt konstens alla regler, också drivit på berättelsen om den humoristiska Hägglund. Precis som de aktivt har assisterat historien om att han är årets valraket.

Kanske stämmer den, kanske har det inte alls vänt för kristdemokraterna. I Synovate Temos senaste mätning över förtroendet för partiledarna steg Göran Hägglund mest. Men i mätningarna om hur många som faktiskt kan tänka sig att rösta på partiet syns få spår av framgångssagan.

I några opinionsundersökningar går det upp, i lika många ner. Ännu märks ingen tydlig trend, och i partiet skruvar man sig nervöst. Minns hur det var 1998 när det tog flera månader för Alf Svensson att gå från populär partiledare till att få starkt stöd för partiet.

Någonstans måste historien sluta. Till exempel så här: Göran Hägglund, nyfödd 47-årig favoritpolitiker, sitter i baksätet i Säpo-bilen. Han stirrar genom rutan på väljarna som susar förbi, Biskopsgatan, Norra Källgatan.

Han tillfrågas om han själv tror att han är en valraket. Tänker efter länge, gnuggar näsan och svarar för första gången denna turnédag defensivt:

– Det får väljarna avgöra.