Hakelius: Alla begriper problemet, men ingen vill diskutera en lösning

Det finns två huvudspår i den här härvan. Det ena gäller själva sakfrågan: rikets säkerhet och myndigheternas och regeringens funktionssätt. Det andra gäller politikens legitimitet och frågan hur Sverige ska styras.

De är båda viktiga.

Det är ofrånkomligt att sakfrågan hamnar i skymundan, nu när regeringsmakten ligger i potten. Det politiska spelet tränger som vanligt ut det mesta. Men det finns en sakfråga som går utöver det enskilda fallet och som är värd att dröja lite vid. Jonas Sjöstedt är den på spåren, när han KU-anmäler den förra regeringen för att Transportstyrelsen outsourcade sitt känsliga register.

Anmälan är förstås också en del av det politiska spelet, men om det finns ett problem med anmälan är det snarare att den inte kastar nätet över ett tillräckligt stort område. Outsourcing i sig behöver inte vara skadligt, men när besluten tas på det sätt som skett i detta fall är det alldeles uppenbart det.

Och det är klart att det finns en koppling mellan att flytta ut myndighetsverksamhet i den privata sektorn och den sortens Hawaii-ledning Transportstyrelsen ägnat sig åt. Kopplingen består i en allt otydligare uppfattning dels om myndigheternas roll, dels om tjänstemäns roller. Mer bestämt om hur dessa roller skiljer sig från andra roller i samhället, till exempel företags och privata tjänstemäns roller.

Det är bra om myndigheter är effektiva. De ska inte slösa med skattepengar. Men syftet med myndigheter är inte att ha så låga kostnader som möjligt. De ska inte drivas som företag och ska inte sätta, till exempel, effektivitet före rättssäkerhet, eller kostnadsbesparingar före rikets säkerhet. Allt oftare verkar den sortens självklarhet vara allt annat än självklar.

Det går att ana ett förfall av ämbetsmannarollen och myndighetstraditionen som består i just en sammanblandning av roller, där ämbetsmän ibland låter som företagsledare, ibland som politiska aktivister. Samhällets olika sfärer blandas samman till en sörja, där de olika sfärernas speciella mål, syften och värden blir oklara. Motsvarigheten på regeringskansliet är en politisk kultur som mera präglas av konsulttänkande och PR, än av ansvaret att förvalta staten. Det är något att börja nysta i, när den kortsiktiga dramatiken lagt sig.

Det andra huvudspåret, det politiska, kommer vi inte bara att få leva med de närmaste veckorna, utan antagligen de närmaste åren. För den politiska aspekten av misstroendeförklaringarna och regeringens svar på dessa går mycket djupare än sakfrågan om Transportstyrelsen och rikets säkerhet. Den handlar om att vi har en riksdag där det inte längre finns möjlighet till en majoritet enligt de gamla mönstren. Det, och att riksdagspartierna har valt att inte hitta en lösning på problemet.

Både till höger och till vänster är uppfattningarna mycket klara om vilka man inte kan tänka sig regera med. Och man vill bara regera med partier som tillsammans inte utgör en majoritet. I vissa fall långt ifrån en sådan.

Ju längre man håller på med den övningen, desto färre verkar dessutom de teoretiskt möjliga majoriteterna bli, i takt med att Sverigedemokraterna växer och de två stora partierna krymper. Moderaterna försökte lite halvhjärtat och fumligt öppna för något slags majoritetskoalition, men straffades genast. Så nu är vi kvar i ett läge där alla begriper problemet, men ingen har den minsta lust att diskutera en lösning på det.

Det här är en politisk legitimitetskris. För folk som inte pysslar med politik dagligdags – och de råkar vara i majoritet bland väljarna – framstår mycket av det som sker, eller snarare inte sker, obegripligt. Bara för politiska proffs är det en rimlig tanke att man först identifierar ett problem och sedan bestämmer sig för att det enda rimliga är att inte göra något åt det.

Det vore antagligen en bra idé om såväl Alliansen som regeringen ansträngde sig en aning för att bedriva politik på ett sätt som är begripligt även för vanliga väljare.

Fakta | Misstroendeförklaring

– Riksdagen kan med en misstroendeförklaring tvinga regeringen eller en minister att avgå.

– Minst 35 ledamöter måste föreslå att riksdagen ska rösta om att göra en misstroendeförklaring för att omröstningen ska bli av.

– Minst 175 (av totalt 349 ledamöter) måste rösta ja till förslaget för att riksdagen ska förklara sitt misstroende

– Om riksdagen inte har förtroende för en minister måste ministern avgå.

– Hela regeringen måste avgå eller utlysa extraval om riksdagen inte har förtroende för statsministern.

– Tidigare har riksdagen röstat om misstroendeförklaring sju gångar. Inte någon gång har det gått igenom. Två gånger har själva hotet om en misstroendeförklaring lett till att en regering respektive en minister avgått.

Källa: Riksdagen