Hakelius: Ett rävspel utan barmhärtighet

Vem tvingas väja? Det var det saken handlade om när Stefan Löfven till slut klev in för att möta pressen. Han kom med en lösning som i och för sig innebar att han själv väjde genom att plocka bort två av tre kritiserade ministrar, men samtidigt tvingas oppositionen att väja från misstroendet mot den populäre försvarsministern, eller ta ansvaret för en regeringskris.

Tänker oppositionen vill hålla fast vid en misstroendeförklaring som inte ens har särskilt starkt stöd i de egna leden? Flera borgerliga kommentatorer kritiserade misstroendeförklaringen mot Peter Hultqvist redan under onsdagen.

Det vi nu ser är ett rävspel utan barmhärtighet. I riksdagen råder ett slags fria kriget, drivet främst av rädsla och osäkerhet. Småpartier oroar sig för att trilla ut. Moderaterna har imploderat. Centern går bra, men bygger sin framgång på att, åtminstone hittills, utesluta alla möjliga regeringskonstellationer – man ska varken regera med Socialdemokraterna eller med stöd av Sverigedemokraterna. Socialdemokraterna hoppas antagligen på att kunna locka Centern och Folkpartiet och spräcka alliansen, men även om så skedde skulle det inte räcka till en majoritet i riksdagen.

Det är, kort sagt, bara ett parti som verka ta det hela med ro och tillförsikt: Sverigedemokraterna. Det är inte så märkligt. När alla andra partier talar om vilka de vägrar att regera med, talar Sverigedemokraterna om olika möjliga regeringar. De kan kosta på sig att göra det, inte minst därför att sannolikheten att någon synar korten och faktiskt inbjuder dem att delta i regerandet är minimal.

Det är på så sätt en vinnande strategi: i väljarnas ögon framstår de som mer statsmannamässiga än de traditionellt statsbärande partierna, utan någon egentlig risk att faktiskt behöva ta ansvar för att regera landet. De kan cirkla runt de övriga partierna och sticka nålar där det gör mest ont.

Det finns inget som tyder på att övriga partier har någon vettig strategi för att desarmera Sverigedemokraterna. Snarare tvärtom. Löfven gjorde på presskonferensen stor sak av att lägga in Sverigedemokraterna mitt i Alliansen: ”Moderaterna, Sverigedemokraterna, Centern, Kristdemokraterna och Folkpartiet”. Han talade om ”de fem borgerliga partierna”. Det är förstås ännu ett steg i den redan etablerade strategin att försöka skrämma, splittra och skämma Alliansen genom att knyta samman den med Sverigedemokraterna.

Hittills har den strategin haft en huvudsaklig effekt: den har försvagat de borgerliga partierna, men inte stärkt Socialdemokraterna, utan istället Sverigedemokraterna. Det finns ingen anledning att tro att effekten blir en annan nu.

Kort sagt har riksdagens etablerade partier ett problem. Deras strategi för att hantera problemet leder till att problemet blir större. Hur länge ska det pågå?

Fakta | Misstroendeförklaring

– Riksdagen kan med en misstroendeförklaring tvinga regeringen eller en minister att avgå.

– Minst 35 ledamöter måste föreslå att riksdagen ska rösta om att göra en misstroendeförklaring för att omröstningen ska bli av.

– Minst 175 (av totalt 349 ledamöter) måste rösta ja till förslaget för att riksdagen ska förklara sitt misstroende.

– Om riksdagen inte har förtroende för en minister måste ministern avgå.

– Hela regeringen måste avgå eller utlysa extraval om riksdagen inte har förtroende för statsministern.

– Tidigare har riksdagen röstat om misstroendeförklaring sju gångar. Inte någon gång har det gått igenom. Två gånger har själva hotet om en misstroendeförklaring lett till att en regering respektive en minister avgått.

Källa: Riksdagen