Han är skogsbrandens okrönte hjälte
Bild: Björn Daniels
På SMHI:s karta över blixtnedslag i juli 2018 lyser det rött nordväst om Mora. Den 12 juli hade torkan redan satt in. Det hade semestrarna också. Försvarets egna brandbekämpare, som står redo vid skjutövningar, fanns inte där.
Mora brandkår publicerar sin larminformation på nätet. Den dagen börjar morgonen med en »båt som tappat motorn i sjön« vid Killingholmen och fortsätter med rök-lukt på Monumentsvägen, men vid femtiden på eftermiddagen börjar man ana vartåt det är på väg.
»Skogsbrand« och »Skogsbrand, förstärkning« återkommer och tar över.
Johan Szymanski, räddningschef för Mora och Orsa brandkårer, visste under brandbekämpningens två första dagar inte att blindgångare var en fara på skjutfältet. Den som kunde informera honom var på semester. Nu hann inget hända. Först sex dagar in i bekämpningen skedde en rejäl explosion, men då fanns inte längre någon personal i farozonen.
Det skulle ta tre veckor innan Johan Szymanski kunde förklara räddningsinsatsen avslutad. Då hade han blivit rikskänd som ung räddningsledare med ett påtagligt lugn i en extrem krissituation.
– Jag har aldrig upplevt en sådan uppslutning från så många håll tidigare. Det var fantastiskt att få ett bevis på den goda anda som kan prägla samhället när det verkligen behövs.
– Att lokala privatpersoner snabbt anmälde sig som frivilliga var kanske mindre överraskande, men att folk från hela landet vallfärdade för att hjälpa till var överväldigande.
Johan Szymanski understryker också att han blev djupt imponerad av hur myndigheter ställde upp. Han nämner särskilt Dan Eliasson, då nytillträdd generaldirektör på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB):
– Jag fick aldrig någonsin svaret att det jag begärde var en omöjlighet, oavsett vad det gällde.
Ändå blev det en del udda förfrågningar:
– Det första som krävdes var att vi i staben accepterade att vi inte kunde göra som vi brukar. Ingen idé är för dum, sa jag gång på gång. I ledningsgruppen såg vi till att blanda folk med olika kompetens, i stället för att bara välja brandbefäl. Det hjälpte för att finna okonventionella lösningar.
Den mest omtalade åtgärden var försöket att hejda branden med hjälp av tryckvågen från en bomb som släpptes av ett Jas-plan. Idén kom från lokalbefolkning som visste att artilleriet brukade släcka bränder genom att skjuta lite mer, när deras granater fått terrängen att ta eld. Eftersom Sverige knappt har något artilleri längre gick förfrågan till Flygvapnet, som ställde upp.
Bombningen blev en engångsföreteelse, men det finns andra slutsatser att dra av stora skogsbranden i Älvdalen:
– En är att vi snabbare måste kunna förstärka kommunikationsmöjligheterna i kriser. Blåljusmyndigheternas gemensamma system Rakel räcker inte vid tillfällen som dessa och då måste man mobilt snabbt kunna ordna det.
– En annan är att vi saknar bra system för att verkligen ta hand om frivilliga när de anmäler sig. Det var väldigt många som anmälde sitt intresse för att hjälpa till, men vi hade inget sätt att kanalisera intresset och sortera folk efter kompetens.
– En tredje är att EU:s krismekanism fungerar oerhört bra. Vi hade stor nytta av de tyska brandmän som hjälpte oss.
Men främst sätter Johan Szymanski något annat:
– Det är lätt att underskatta den samhällsanda som faktiskt finns, även bland myndigheter. Den ska vi ta vara på.
Motivering:
När 10 000-tals hektar skog brinner ner, människor tvingas lämna sina hem och brandpersonal arbetar dygnet runt i veckor – då balanserar samhället på gränsen till kaos. Tryggt och trovärdigt ledarskap spelar en avgörande roll i en sådan situation. Sommarens stora skogsbränder lämnade förödelse efter sig, men födde också en känsla av samhörighet och gemenskapsanda. Årets samhällsbyggare blev, i rollen som räddningsledare, en symbol för detta. Han heter Johan Szymanski.
Övriga vinnare:
- Oxenstjärna: Ann-Marie Begler
