Här kommer bombhögern

»Om någon slår dig på ena kinden, så vänd den andra kinden till. Och om någon tar ifrån dig manteln, så låt honom också ta din livklädnad.«

Det är inte ofta som Bibelns evangelium förekommer i motioner till partistämmor. Men citatet från Lukas 6:29 finns i handlingarna till kristdemokraternas riksting i helgen.

Det är slagsmål på hög nivå som ska behandlas. Närmare bestämt Nato. Tre förslag står emot varandra. Ett – det med bibelorden – som går ut på att partiet ska dra tillbaka sitt nuvarande krav på en »förutsättningslös« utredning om Nato-medlemskap. Det andra, som förväntas samla fler röster än det första, säger att partiet ska stå fast vid sin nuvarande linje. Det tredje, tippad vinnare, stöds av partistyrelsen. Det förespråkar att kristdemokraterna ska fatta ett historiskt beslut. Som fjärde borgerliga parti ska de förespråka att Sverige går med i Nato. Inte ja till utredning, utan ja till medlemskap.

Det är inte bara för kristdemokraterna som beslutet är dramatiskt. Häromveckan röstade ju centerpartiets partistämma för ett Nato-medlemskap. Följer nu kristdemokraterna efter, blir Nato-frågan på allvar en blockfråga.

Förslaget är omstritt. När partistyrelsen fattade sitt beslut reserverade sig bland andra partiets vice ordförande Jakob Forssmed och den före detta gruppledaren Emma Henriksson. Under veckan gick flera distrikt ut med att de tänker rösta för den nuvarande linjen om en förutsättningslös utredning: Skåne, Västerbotten, Dalarna och Jönköping.

Att partiet är splittrat är inte så konstigt. Nato-romansen har flammat upp snabbt i kristdemokraterna.

Det var bara två år sedan som partiet övergav sitt tidigare nej till Nato till förmån för att förespråka en »förutsättningslös« utredning. Kristdemokratiska ungdomsförbundet var också länge skeptiskt till militärmakt över huvud taget. När Jakob Forssmed blev kdu-ordförande 2001 försvarade han linjen att man skulle ersätta Försvarsmakten med ett icke-militärt -civilmotståndsförsvar.

Att ett ja till Nato blir aktuellt nu med nya partiledaren Ebba Busch Thor är heller inte konstigt. Nato-frågan och Busch Thor har hängt ihop länge. Redan på riksmötet 2007, 20 år gammal, motionerade hon tillsammans med sitt Uppsaladistrikt för att partiet skulle vara för ett Nato-medlemskap. Motionen röstades ner, men hon fick stöd av partiets riksdagsledamot i försvarsutskottet.

Året därpå valdes Ebba Busch, som hon då hette, till första vice ordförande i kdu. Tillsammans med ordförande Charlie Weimers formade hon det konservativa projekt som så småningom skulle komma att påverka hela partiets strategi. Ungdomsförbundet hade då lockat över besvikna gammelmoderater och intresset för Alf Svenssons mer mittenorienterade kristdemokrati var svalt. Kdu betonade skärpta straff, eget ansvar, gränser och gemensamma traditioner. I det projektet ingick också att betona ett starkt försvar och en västerländsk värdegemenskap. Både Ebba Busch och Charlie Weimers var Nato-anhängare, och efter några misslyckade försök fick deras falang ungdomsförbundet med sig i frågan.

Man kan se partiets första Nato-närmande 2013 mot den bakgrunden. När Göran Hägglund 2012 började forma om partiets strategi plockade han upp idéer från ungdomsförbundets konservativa projekt. Den nya taktiken var att profilera sig som ett högerparti som skulle vinna över konservativa väljare från främst moderaterna och sverigedemokraterna. Försvar blev då en viktig profilfråga.

I valanalysen 2014 slår partiet fast att försvar, vid sidan av rättspolitik och invandring, är en »potentialfråga« där de ska profilera sig för att locka nya väljare. Då blir det extra viktigt att ha ett tydligt ställningstagande, ett argument som också ska ha framförts i maj på mötet där partistyrelsen klubbade sitt ja-beslut till Nato.

Statsvetaren Magnus Hagevi är docent i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet och har studerat ideologiska förändringar inom kristdemokraterna. Han uttrycker det som att skiftet i synen på Nato är ett steg åt det auktoritära hållet på det som inom statsvetenskapen kallas för en auktoritär-libertär värderingsskala.

– Att förespråka medlemskap i Nato står i samklang med att partiet orienterar sig för att locka väljare som betonar nation, gemenskaper, traditionella normer och en mer restriktiv flyktingpolitik, säger han.

På så vis kan man säga att synen på Nato inom kristdemokraterna har en annan ideologisk färg än inom exempelvis centerpartiet.

Skillnaden bekräftas av Douglas Brommesson, statsvetare vid Lunds universitet som studerat riksdagspartiernas säkerhetspolitik.

– Inom de andra allianspartierna finns en mer liberal argumentation för Nato. Kristdemokraterna har ett annat ideologiskt arv, som mer betonar samförstånd och att bygga broar. De kristdemokrater som ändå förespråkar ett Nato-medlemskap gör det mer utifrån en tanke om den egna nationens suveränitet och säkerhet, säger han.

Samtidigt tycks skiljelinjen i Nato-frågan inte helt följa de vanliga falangerna inom kristdemokraterna. Förespråkarna tycks vara fler än de som skulle räkna sig till Ebba Busch Thors konservativa gäng. Vid rikstinget där det första närmandet skedde var 73 av 102 ombud för ett Nato-medlemskap, enligt en enkät av Aftonbladet. Bland de uttalade entusiasterna fanns även den förre partiledaren Alf Svensson. Partistyrelsen fick slåss för sin medelväg, en förutsättningslös utredning.

Och även bland dem som är emot parti-styrelsens nya förslag om ett klart ja till Nato-medlemskap är motiven skiftande. Det går att spalta upp några huvud-argument bland dem. Det första är de traditionella kristdemokratiska invändningarna mot Nato: att organisationen väljer militära lösningar snarare än annan säkerhetspolitik, kärnvapendoktrinen som ligger i botten, tanken om att man ska ingripa i konflikter som man själv inte är inblandad i.

Det andra är partiinternt – man vill inte köra över de engagerade vapenvägrare och pacifister som finns kvar inom »partivänstern«.

Det tredje handlar om att en borgerlighet som gapar för högt om Nato vore skadlig för den säkerhetspolitiska debatten i Sverige. Det argumentet framförs även av personer som själva förespråkar ett Natomedlemskap. Som Anders Sellström, som reserverade sig i partistyrelsen och vars distrikt – Västerbotten – ämnar rösta för den nuvarande utredningslinjen.

– Det finns en risk att socialdemokraterna låser sig och inte går med på en utredning om man inte säger att den ska vara förutsättningslös, säger han.

Och kanske är det plötsligt läge för de borgerliga partierna att fundera på den frågan på allvar. Om kristdemokraterna röstar för ett ja till Nato i helgen, blir det den sista i en serie händelser som ritat om spelplanen. Häromveckan röstade som nämnts centerpartiets stämma igenom ett ja till Nato – om än med reservationer. Folkpartiet sa ja redan 1999. Från moderat håll har Anna Kinberg Batra rivit upp sin företrädares försiktiga linje. Redan nu motionerar partiet om en »färdplan« mot Nato. Framför allt har hon satt upp en tidsgräns: hon vill se en ansökan under nästa mandatperiod. Det blir alltså en valfråga.

Vad innebär det då om alla fyra borgerliga partier ställer sig bakom en Nato-plan?

Till att börja med kräver Nato att det finns en »substantiell majoritet« för ett medlemskap för att ett land ska få gå med. Till dit är det långt i dag. Alla andra riksdagspartier är ju emot Nato. Organisationen kräver också att regeringen kan visa att även opinionen är för ett medlemskap, ett läge som ännu inte uppstått i Sverige.

– Det finns inget land som gått med utan både en parlamentarisk majoritet och minst 55 procents stöd i opinionen, säger Mike Winnerstig, säkerhetspolitisk analytiker vid Försvarets forskningsinstitut.

Till det kommer en svensk tradition: alla viktiga beslut i försvarsfrågor ska fattas blocköverskridande. I praktiken innebar det under den förra alliansregeringen att socialdemokraterna hade ett veto mot Nato-medlemskap.

Annika Nordgren Christensen är försvarsexpert och har suttit i försvars-beredningen som miljöpartistisk riksdagsledamot. Hon menar att försvarsminister Peter Hultqvist blivit mer noggrann med att betona det bilaterala samarbetet med USA, och att det kan ses som en effekt av de borgerliga partiernas Nato-offensiv.

– Förr har socialdemokraterna betonat värdet av neutralitet. Nu pekar Peter Hultqvist i stället på att ett bilateralt samarbete med USA är mer effektivt i ett akut läge än det trögrörliga Nato. En del har tolkat det som att allianspartiernas omorientering fått socialdemokraterna att mjuka upp sitt Nato-motstånd. Men det tror inte jag. Jag tror snarare att detta är ett sätt att bemöta Nato-förespråkarnas argument, säger hon.

Perioden fram till 2018 kan alltså bli en dragkamp kring hypotetiska scenarier. Vad händer om alliansen, opinionsmätningarna till trots, får majoritet? Vad händer om sverigedemokraterna följer sina väljare och svänger till ett ja till Nato?

– Om allianspartierna går till val tillsammans kan nästa val i praktiken bli en »folkomröstning om Nato«, säger Annika Nordgren Christensen.