Hård kritik mot polisens metod

Det förekommer en hel del gänguppgörelser i Malmö. Men det här var annorlunda. 30 december 2009, strax efter fredagsbönen, skjuter någon genom en ruta in i moskén. En imam får glassplitter i nacken. 25 januari 2010, två män blir beskjutna utanför en butik på Rasmusgatan. 16 mars 2010, två män, 21 och 22 år, blir beskjutna när de sitter i en bil på Professorsgatan. En av männen träffas i ena armen. Den andre får ett hål i kepsen. Skytten försvinner utan att fullfölja attacken. I veckan sköts en man i ryggen när han väntade på bussen.

Totalt har omkring femton personer beskjutits i Malmö under det senaste året. En har dött och flera har skadats. Gemensamt för de drabbade tycks vara att de har invandrarbakgrund, att dåden skett efter mörkrets inbrott och att majoriteten av offren tidigare varit okända av polisen. Paralleller har dragits till Lasermannens härjningar under 90-talet.

Nu tar Malmöpolisen hjälp av Rikspolisens gärningsmannaprofilgrupp för att ringa in den skyldiga. Gärningsmannaprofilering började användas av USA:s polis FBI under sent 1960-tal, som ett försök att arbeta fram psykologiska data om seriemördare. Metoden används främst vid grova, ofta upprepade brott, där gärningsman och offer inte är bekanta sedan tidigare. Våldtäkter, seriemord och ibland även kidnappningar är de vanligaste typerna av brott där profilering används.

Den svenska Rikspolisstyrelsens gärningsmannaprofilgrupp består av tio personer: sex kriminalpoliser (varav två kriminaltekniker), en beteendevetare, en rättspsykiater, en rättsläkare och en psykolog. Tanken är att det ska vara en multidisciplinär verksamhet där personer med olika kompetenser som kompletterar varandra.

Problemet är att den typ av profilering som utarbetades av FBI och som ligger till grund för den svenska gruppens arbete saknar vetenskaplig förankring. Det menar experter som Fokus talat med.

– Risken är att man hänger upp sig för mycket på profilen. I fallet med Hagamannen utarbetade gruppen två profiler, ingen av dem stämde på någon enda punkt, säger Leif GW Persson, professor i kriminologi.

– Arbetet bygger inte på empiriska erfarenheter utan till stor del på rena gissningar. De är otillförlitliga helt enkelt därför att människan är mycket mer komplex än vad som ryms i en gärningsmannaprofil, säger Ulf Holmberg, före detta polis och numera högskolelektor i psykologi på Högskolan i Kristianstad.

Det finns inte mycket svensk forskning i ämnet, men som exempel nämner han de studier som den brittiske professorn i rättspsykologi Laurence Alison gjort. Denne har studerat brittiska och amerikanska gärningsmannaprofiler och funnit stora brister. 80 procent av de 4 000 påståenden som Alison funnit i de profiler han gått igenom visade sig sakna substans. Ofta var de rena upprepningar av redan kända uppgifter.

Två antaganden ligger till grund för den gärningsmannaprofilering som görs i Sverige. Det ena är brottsplatsanalys, det vill säga att genom noggrann undersökning av brottsplatsen dra vissa slutsatser om gärningsmannen. Som ålder, jobb, sociala kontakter och tidigare straffhistorik.

Pär Anders Granhag, professor vid psykologiska institutionen på Göteborgs universitet, är kritisk till denna metod, eftersom han menar att den har ett mycket klent vetenskapligt stöd.

– Den är alltför subjektiv, det blir lite av en gissningslek. Det är lätt att glömma hur många dåliga profiler det går på en bra, säger han.
Som exempel nämner han undersökningar där tio profilerare fått analysera samma bakgrundsmaterial från en specifik brottsplats, och kommit fram till helt skilda slutsatser, varav hälften har varit direkt felaktiga.

Den andra utgångspunkten bygger på idén om att gärningsmannen tenderar att upprepa eller trappa upp sitt beteende vid nästa gärning, och går ut på att finna ett mönster. Det är ett tillvägagångssätt som Pär Anders Granhag har större tilltro till.

Geografisk gärningsmannaprofilering, som bygger på att snäva ner ett område där brotten skett och på så vis finna tänkbara misstänkta, har blivit vanligare i Sverige. Det användes bland annat i fallet med Lasermannen, och bidrog till att John Ausonius kunde gripas.

Jessica Ebberline, fil doktor i rättspsykologi, har skrivit sin doktorsavhandling om geografisk gärningsmannaprofilering. En metod som hon menar kan användas på många typer av brott, från inbrott till våldtäkter och mord.

– Det är klart att det finns felmarginaler. Men den forskning som finns visar att den är mer säker än när människor gör en gärningsmannaprofil. Med den här metoden använder man sig av dataprogram, den baseras på statistik och forskning. Felmarginalen är därför mindre, säger Jessica Ebberline.

I praktiken fungerar gärningsmannaprofilgruppen ofta som ett extra utredningsstöd, de är personer som kan gå igenom utredningen och komma med nya infallsvinklar.

– Det är ingen exakt vetenskap, men de personer som ingår i gärningsmannaprofilgruppen är experter inom sina respektive områden. Därför tycker jag ändå att man kan säga att profilering vilar på en vetenskaplig grund, säger Varg Gyllander, pressekreterare på Rikskriminalpolisen.