Hårdare piska i partierna

I den vackert smyckade åttkantiga andrakammarsalen satt förra vintern hela den moderata riksdagsgruppen och väntade. Partiledaren, den då fortfarande färske statsministern Fredrik Reinfeldt, hade samlat sina ledamöter. Han visste att det fanns skeptiker inom den egna gruppen. Nu skulle de övertygas.

Mötet gällde det nya lagförslaget om signalspaning. Statsministern tog till orda och redogjorde för hur partiledningen tagit ställning i frågan. Han utgick från att alla ändå skulle ställa sig bakom honom.

Men inte den här gången. Från den vanligtvis så tysta församlingen hördes mumlande betänkligheter. Flera ifrågasatte förslaget öppet.

Källor som var med vid mötet uppger att statsministern uttalade konkreta hot mot riksdagsgruppen och många uppfattade det som att han gjorde det till en direkt kabinettsfråga.

I salen uppstod en förtätad förstämning: Vad var det statsministern hade sett som gjort att det här var värt att riskera hela sin regering för?

Någon egentlig diskussion om förslaget blev det inte under mötet. Men efteråt. Riksdagsledamöterna pratade mycket sinsemellan om vad det kunde vara för information som gjort att Fredrik Reinfeldt agerat på ett sådant oresonligt sätt, statsministern som annars alltid var så resonerande.

– Det här är det mest anmärkningsvärda Reinfeldt har gjort, säger en källa till Fokus.

– Till skillnad från andra lagförslag har det här ingen förankring inom partiet. Det är en välritad projektgrej som de försöker trycka igenom.

Den nya signalspaningslagen blev en politisk låsning och för varje dag gick det mer och mer prestige i frågan.

Alla vet att priset för ett motstånd mot partilinjen är högt. Utfrysning. Stopp i karriären.

– Det är ett helvete, men det är bara att rösta som de vill, berättar en annan källa.

Extra tydlig har lojalitetssplittringen blivit för yngre politiker som Fredrick Federley (c), Karl Sigfrid (m) och Birgitta Ohlsson (fp) som de senaste veckorna alla brottats öppet med sina väljarlöften och sitt moderpartis centrala övertygelse.

Oenighet inom partigrupper har det varit förr. Fredrik Reinfeldt själv ifrågasatte Carl Bildts ledarskap i moderaterna i slutet av 90-talet och blev satt i kylskåpet under en tid.

Ännu längre gick det i omröstningen om införandet av euron i september 2003. Dåvarande näringsminister Leif Pagrotsky var uttalad motståndare till förslaget medan hans partiordförande, statsminister Göran Persson, var övertygad ja-sägare.

– Det var en traumatisk period, berättar Leif Pagrotsky.

– Jag tror inte att någon av oss som hade en annan åsikt blev ombedda att byta åsikt. Men det var oerhört tuff, vi blev utfrysta.

Nej-sidan vann dock och kronan förblev den svenska valutan. Pagrotsky blev en av dem som stannade kvar inom politiken.

Hans partikollega däremot, dåvarande vice statsminister Margareta Winberg som även hon varit emot euron, fick lämna regeringen. Enligt uppgift ilsknade Göran Persson till när han dagen efter nej-sidans seger fick se en bild i en kvällstidning där Winberg skålar i champagne tillsammans med andra euromotståndare. En kort tid senare utnämndes hon till ambassadör i Brasilien.

Winberg är en av dem som fått betala ett högt pris, ännu fler politiker har fått smaka på partipiskan och lydigt rättat in sig i ledet. Demokratins grundregel om att »flest bestämmer« måste respekteras. För går man emot partiet kan karriären absolut påverkas, säger flera statsvetare som Fokus talat med. Det kan handla om att inte få uppdrag i riksdagen och om framtida ministerposter. Det handlar också om de sociala konsekvenserna av att rösta emot partilinjen, om att bli utfryst ur gruppen.

Etikforskaren Ann Heberlein är hård mot dem som är beredd att tumma på sin privatmoral för karriären och partiets skull.

– Det räcker med att ta en titt i backspegeln för att inse vikten av att individer valda av folket, vågar lägga karriärtankar åt sidan och följa sitt eget samvete. Att inte göra det är fruktansvärt osjälvständigt och fegt, inte minst när man kommit till makten genom personvalssystemet, säger Ann Heberlein.

Hon tror också att de politiker som faktiskt vågar stå upp och slåss för sin sak – även när partipiskan viner över deras huvuden – har allt att vinna. Det finns en törst efter människor som följer sitt hjärta, efter ensamma hjältar.

Partidisciplinen i den svenska riksdagen är stark jämfört med hur det ser ut i de flesta andra länder. I en avhandling från 2004 undersökte statsvetaren Katarina Barrling Hermansson partikulturer.

Hon kom fram till att moderaterna och socialdemokraterna är de partier med starkast kollektivism och hierarkier, vars representanter upplever det som allra svårast att gå emot partiets normer.

Folkpartiet och vänsterpartiet befinner sig i andra änden av skalan och är de partier som är mest individualistiska och tillåtande gentemot frifräsare. Kristdemokraterna och centerpartiet ligger någonstans mittemellan.

– Även om partikulturer är väldigt sega så tror jag att det håller på att förändras. När det kommer in nya, unga förmågor som kanske inte är fostrade inom partiorganisationen så kan kollektivismen tunnas ut, säger Barrling Hermansson.

Hon får stöd från statsvetarkollegan Lars Davidsson, som i sin forskning visat att det under det senaste decenniet skett stora förändringar i riksdagen. De riksdagsledamöter som är födda på 60-, 70- och 80-talen kan i betydligt större utsträckning än andra tänka sig att avvika från partilinjen. Davidsson tror att det är en generationseffekt snarare än en ålderseffekt. Den nya generationens politiker är mer individualistiskt styrda och det är inte något som kommer att förändras med åldern. De har först och främst en egen politisk agenda. Att bli riksdagsledamot är inte längre toppen av karriären – för den yngre politikergenerationen är riksdagen bara en arena där man stannar ett tag innan det är dags att gå vidare.

Ett problem som aktualiserats i och med FRA-debatten är att det i den reformerade svenska modellen är svårt för väljarna att utkräva ansvar.

Personvalsreformen innebar att en del av makten flyttats över från partierna till individnivån. Men medan det i det extrema exemplet USA är tydligt att det är enskilda politiker som avkrävs ansvar och inte, som traditionellt i Sverige, partiet, så är dagens svenska modell luddig.

– Det blir lätt så att den enskilda politikern kan skylla på sitt parti och tvärtom när de inte uppfyller vallöften. Om utvecklingen fortsätter och personvalsinslaget förstärks så kommer vi att få se ännu starkare individuell profilering, säger Lars Davidsson.

Den situation som med all tydlighet aktualiserats i veckan, att våga rösta emot sin partilinje, kommer därför att bli vanligare i framtiden. Domptör Reinfeldt och de andra partiledarna lär behöva svinga partipiskan både högre och hårdare.