Hattar omkring

Han skulle tacka nej. Det var måndag, dagen efter valet 1998 och Norrbottens landshövding befann sig i storstaden för att serva sin gamla Mazda när det ringde. Björn Rosengren ville stanna i Luleå, inte bli arbetsmarknadsminister i Göran Perssons nya regering.

Men det gällde något helt annat. Den hemliga utredare som skissat på Perssonregeringens nya maktapparat hade lanserat idén om ett superdepartement. Göran Persson var ivrig att komma i gång. Tio områden, fördelade på fyra befintliga departement som ansågs ha betydelse för tillväxten, samlades i ett stort näringsdepartement. Näring, regionala frågor, transport, arbetsmarknad, it, energi, teknik, tele- och postfrågor och så jämställdhet. Björn Rosengren härskade i drygt fyra år över superdepartementet.

Efter valet 2002 avgick han »av personliga skäl« och superministerposten ersattes av tre ministrar för näring, arbetsliv och infrastruktur. 2005 plockade sedan Persson ut energifrågan från näringsdepartementet och bostadspolitiken från finansdepartementet för att förverkliga sin vision om det gröna folkhemmet genom sitt miljö- och samhällsbyggnadsdepartement.

Superdepartementet dog när regeringen Reinfeldt efter valet 2006 skapade ett nytt arbetsmarknadsdepartement och ett integrations- och jämställdhetsdepartement. Göran Perssons gröna folkhem monterades ned.

Nu är det dags igen. När Stefan Löfven presenterade sin nya regering stod det klart att inga nya departement inrättas, och den enda nedläggningen är bara halv. Landsbygdsdepartementet förlorar status som självständigt och läggs in under näring.

Justeringarna inom departementen är desto större. Den nya regeringen innehåller flera mer eller mindre nya titlar. Social- och integrationsministrarna försvinner helt, medan jämställdhet och migration läggs på ministrar med andra portföljer. Energin flyttades från näring till miljö.

Så här har det inte alltid varit. Det är först de senaste decennierna som statsministern fått  makt att stöpa om departement och ministerposter efter egen smak.

Efter att de fyra statsexpeditionerna blev sju statsdepartement under reformen 1840 stod strukturen stadigt fram till modern tid. Ecklesiastikdepartementet höll i utbildning, forskning, kyrkoväsende och allmän uppfostran i över hundra år. I grundlagen reglerades vilka departement som fick finnas. Från 1918 fick riksdagen och kungen större makt att bestämma. 1974 sattes organisationsschemat i gungning – med den nya regeringsformen fick statsministern fria händer att möblera om. Hen blev flyttgubbe, en allsmäktig statsarkitekt. Det skulle ge regeringen frihet att på bästa sätt styra landet.

Thomas Persson, docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet, har forskat i departementsreformerna. Enligt honom finns framför allt fyra drivkrafter. Först, symbolverkan. Ett eget departement gör att frågorna får större uppmärksamhet. Ett sådant exempel är miljö- och energidepartementet som inrättades 1987.

En annan drivkraft är en uppriktig vilja att förändra samhället. Som superdepartementet och senare departementet som skulle förverkliga visionen om det gröna folkhemmet.

En tredje förklaring är förstås att det pusslas extra mycket med portföljer vid en koalition. Borgerliga regeringar har länge undvikit att blanda politisk färg på ett och samma departement. Något som nu ser ut att ändras.

Dessutom finns kruxet med långlivade regeringar och departement som färgats av dem. Borgerliga regeringar har ofta tagit över efter lång socialdemokratisk dominans. De har haft skäl att vilja söndra lite, bryta gamla mönster.

Frågan är dock hur bra alla omstuvningarna är. Förr, när riksdagen ägde frågan, gjordes mer utredningar och förberedelser. I dag är det väldigt lätt för regeringsbildaren att bara lägga ned och bilda nya departement och ministerportföljer. Det har ett pris.

– Vi får minskad insyn. Det görs reformer som vi inte alltid känner motiven till. Och eftersom vi inte vet på vilka grunder man gör dem är det också svårt att utvärdera och för väljarna att bilda sig en uppfattning.

Frågan är också hur mycket man egentligen vinner på en ommöblering. Med sitt superdepartement hade Göran Persson velat riva murar och få ett sammansvetsat team, en förlängning av att regeringskansliet blev en och samma myndighet 1997. Visionen var att få politisk kraft i den viktigaste frågan av alla: tillväxten.

Resultaten var tveksamma. Sammanslagningen gav upphov till mycket bråk och irritation. Balansen mellan de två ministrar som satt på toppen, Björn Rosengren och Mona Sahlin, blev skev vilket bidrog till spänningarna. Jättedepartementets anställda såg projektet som tungrott. Det som förut var gnissel mellan departement blir efter en ihopslagning internt gnissel. De konfliktytor som finns mellan olika departement hamnar i stället mellan sakenheter. Och när regeringskansliet blev ett upplevde de anställda att revirtänkandet ökade och samarbetet försämrades.

Frågan är vad som nu händer med Stefan Löfvens nya ministär. En sak är säker. Eventuella omflyttningar kommer inte gå lika grundligt till som när USA:s superdepartement Department of Homeland Security skapades efter 11 september-attackerna, då noggranna utredningar och kongressförhör genomfördes. Men är man statsminister i Sverige kan man göra som man vill, när man vill. Stefan Löfven kan återkomma precis när som helst med en rockad. Det är bara att förbereda sig.