Helt sjukt

Förra veckan sökte 970 människor i Sverige på ordet »kräk« på Vårdguidens hemsida. Det var en fördubbling från veckan innan och ett högre antal än någon annan vecka under föregående högsäsong för sjukdomen. Indikatorerna är entydiga: den fruktade vinterkräksjukan är på frammarsch.

På Smittskyddsinstitutet står man rustade med fakta. Varje vecka publiceras statistik, som bland annat baseras på antalet kräkrelaterade internetsökningar, över sjukdomens utbredning. Målet är att minimera kostnaderna inom sjukvården, då olika riskgrupper med hjälp av Smittskyddsinstitutets fakta enklare kan skyddas. Men ännu vet man inte om statistiken verkligen har en förebyggande effekt och därmed minimerar antalet smittade.

Statsepidemolog Annika Linde har sett ett ökat intresse för infektionssjukdomar. Av vinterkräksjukans historia framgår att ordet förekom första gången 1999, blev ett nyord 2002 och slog rekord i antalet sjukdomsrelaterade sökningar på Vårdguiden 2010. Vinter-kräksjukan har helt enkelt blivit ett tacksamt löpsedelsord det senaste decenniet.

Med denna plötsliga explosion av uppmärksamhet är det lätt att få intrycket av att vinterkräksjukan är en 2000-talsepidemi. Men sjukdomen är inget nytt fenomen, utan härstammar från den lite mer klassiskt klingande maginfluensan. På grund av en risk för sammanblandning mellan maginfluensan och den vanliga influensan, döptes sjukdomen om till vinter-kräksjukan, vilket är en direkt översättning från det engelska termen Vinter Vomiting Disease.

Den första, och kanske inte helt förvånande, förklaringen bakom namnet är att den oftast härjar på vintern. Men Anna Antonsson, som är språkvårdare på Språk-rådet, kan även se en trend i att beskriva sjukdomar rakt på och med mer begripliga ord i dag, utan förskönande omskrivningar.

Men hur kommer det sig att en virussjukdom, med inte allt för trevliga biverkningar, nu blivit ett fullt accepterat begrepp i det svenska språket?

För att finna ett tänkbart svar på den frågan snabbspolar vi tillbaka till sommaren 2006, då smittskyddsläkaren Rickard Eitrem och hans kollegor på Blekinge sjukhus upptäckte två fall av den extremt sällsynta kolerabakterien Vibrio cholera hos sina intagna patienter. Till skillnad från den vanliga varianten av kolera smittade denna inte från människa till människa utan genom sår som kom i kontakt med vatten där kolerabakterien fanns. Men när Rickard Eitrem gick ut med en varning till allmänheten, blev det mediestorm: Koleraepedemi i Blekinge.

– Folk associerar kolera med död och lidande. Jag var tvungen att döpa om sjukdomen och tyckte att namnet badsårsfeber var mer rättvisande, säger Rickard Eitrem.

Och strategin fungerade. Det nya namnet fick fäste, allmänheten lugnade sig och de smittade behandlades med antibiotika. För Rickard Eitrem var namngivelsen av badsårsfebern bara startskottet, sedan dess har han gett flertalet svåruttalade infektionssjukdomar nytt liv genom mer lekmannamässiga namn. Han tror att detta ökar allmänkännedomen och ser ingen risk med populariseringen.

Fast det finns tillfällen då problem uppstått. Den inte helt lyckade förväxlingen mellan den ofarliga virussjukdomen hand-, mun- och fotblåsor och mul- och klövsjukan ledde till stor oro. För att undvika förvirring döptes den om till det lite mer ofarligt klingande höstblåsor.

Ett sjukdomsnamn kan vara en tydlig signal. Även om både badsårsfeber och vinterkräksjuka är relativt ofarliga sjukdomar för den breda massan, ligger balansgången i att varken bagatellisera eller skapa panik kring dem.

Fakta | Miljoner virus i en kräkning

Vinterkräksjukan är en mag- och tarmsjukdom som orsakas av calicivirus. Det finns två typer av calicivirus: norovirus, som är den vanligaste typen, och sapovirus, som förekommer mindre ofta. Båda ger likartade symtom.

Viruset kan överleva men inte växa utanför en levande organism.

I ett gram avföring från en smittad person kan det finnas tio miljarder virus och vid en kräkning kan tio miljoner virus spridas. Förutom i avföringen hos smittade människor finns viruset även i vatten som tar emot avloppsvatten.

Källa, faktaruta: Vårdguiden och Livsmedelsverket