Högläsning utan tidspress

I somras tog jag en grön månad. I stället för alkohol: en lagom och fin joint med marijuana varje kväll. Tanken var att varva ner lite, och det gjorde jag – med en oväntad och mycket positiv bieffekt. Jag hittade tillbaka till läsandet.

Sedan länge har jag haft allt svårare att läsa böcker. Det beror inte enbart på digitaliseringens många frestelser, utan på en allmän känsla av att ändå aldrig hinna med i all skräputgivning.

Effekten av cannabis på min arma hjärna blev precis den man varnade mig för i skolan: jag började skita i krav och tidspress. Kände jag för att äntligen läsa Joachim Fests Hitler-biografi så gjorde jag det. Jag hade visst tid att plöja första delen i Charles Moores mastodontverk om Margaret Thatcher. Och varför inte en gång för alla ta sig igenom Turgenjevs samlade verk?

En annan sak jag sket i – och jag är övertygad om att detta hänger ihop – var politiken. Jag sket i vad folk skränade om »högern« och om »vänstern«, om »liberaler« och »strukturer« och »system«. Jag inträdde i ett välsignat tillstånd, en helig existensnivå av välgrundat ointresse.

Jag var tretton igen, tillbaka i slukaråldern. Så även bokstavligt talat, ska väl medges: bekymmerslösheten spillde över en del på kosthållningen. Att läsa blev att jäsa. Men det var också den enda negativa bieffekten.

I Georgien låter jag bli att röka cannabis –  mycket må ha reformerats här på senare år, men kriminalvården ger kanske inte alltid ett femstjärnigt intryck. Klokast alltså att invänta en legalisering (parlamentet var snubblande nära häromveckan).

Jag ska dock inte påstå att jag saknar gräset. Det smakar rätt äckligt och man kan ju inte lägga halva sin vakna tid på att läsa. Hur som helst var det enkelt att sluta. Jag tänkte inte ens på det. Det var bara det kvardröjande godissuget som tarvade en viss stridsinsats.

Läsandet har jag fortsatt med eftersom jag fick chansen att komma in i det igen. Det har blivit mitt arv efter några bekymmerslösa cannabisveckor, och jag tänker alltid med tacksamhet på den vänliga, milda drog som gav mig denna gåva. Resten av befolkningen, inte minst våra kultur- och ledarskribenter, kan jag verkligen rekommendera en grön månad. För nationens väl, ta semester från hyperpolitiken och tutta på en feting. Det är vad jag kallar folkhälsa.