Nyamko Sabuni: »Liberalerna är ingen dörrmatta«
Bild: MARC FEMENIA
I juni ska alla kandidater till partiledarposten frågas ut, och valet är planerat till den 28 juni.
Varför går du ut redan nu och kandiderar?
– Sedan Jan Björklund i januari meddelade att han inte kandiderar på nytt, har medlemmarna fått tid på sig att komma med förslag på kandidater till partiledarposten. Deadline är den 15 april och jag tycker det vore olyckligt om det blev tyst i frågan ända fram till Europaparlamentsvalet den 23 maj. Jag behöver den här tiden för att kunna åka runt och träffa medlemmar och berätta vad jag vill och tänker för partiets framtid.
Vad gör dig till en bra partiledare?
– Mina erfarenheter från politiken och näringslivet, och att jag anser mig vara en bra ledare, en lyssnande person som också har en analytisk förmåga. Jag är en lagspelare som fattar beslut i samarbete, och anses tydlig och begriplig.
Du har varit hållbarhetschef på teknikkonsultföretaget ÅF i sex år. Hur mycket markkontakt har du med ditt parti?
– Det har jag haft hela tiden. Jag har tagit mig rätten att uttrycka mina uppfattningar i vår partitidning Nu. Och ÅF har 70–80 kontor runt om i landet, så när jag har rest har jag passat på att träffa medlemmar på luncher och kvällar. Det har alltid funnits ett intresse för min person i partiet, inte minst sedan jag gått ut i integrationsfrågor. Jag har tagit mig tid att träffa partikamrater.
Stödet för dig verkar större bland medlemmarna än bland ombuden. Hur ska du hantera de senare?
– Det man kan säga är att stödet bland medlemmarna är stort. Hur ombuden röstar vet varken jag eller någon annan kandidat.
I sammanvägningen av sju olika opinionsmätningar i april, ligger L på 3,5 procent.I valet 2002 fick ni 13,4 procent. Vad är det första du gör om du blir vald till partiledare?
– Det finns en trötthet över dåliga opinionssiffror. Vi har fört ut vår skolpolitik, men annars har ledningen haft en oförmåga att kommunicera i viktiga frågor.
– Det första jag gör är att åka runt i landet, ge energi och ta in tankar, idéer och förslag. Och våra medlemmar får gärna knacka dörr och höra vad deras grannar tycker om läget i landet. Så kan vi ta fram och utveckla vår politik. Inför landsmötet i november finns bra med tid att mobilisera kring politiken.
Ditt parti är djupt splittrat kring inte minst januariöverenskommelsen som ni ingått med C, MP och S. Var står du egentligen i frågan?
– Avtal ska hållas. Det är viktigt att vi gör vad vi kan för att leva upp till avtalet, så länge de andra parterna gör det. Men jag vill komma bort från ängsligheten, Liberalerna är ingen dörrmatta. Det finns alltid valet att gå i opposition.
Hur ser din strategi ut för att ena partiet?
– Det talas om ett delat parti, men jag vet inte om jag delar den analysen. Jag tror i så fall att det handlar om det nuvarande ledarskapet. Börjar vi om med ett nytt ledarskap är vi ett enat parti. Det är olyckligt att vi framstår som splittrade just efter att vi tagit ett gemensamt beslut om regeringssamarbete.
Hur blir Liberalernas relation till Socialdemokraterna framöver, om du får bestämma?
– Den kommer att vara som den alltid varit. L är ett icke-socialistiskt mittenparti. Vår naturliga hemvist är Alliansen, om den kommer att existera. Men vi kommer att ha goda relationer till S, som alltid, och vi har kunnat genomföra reformer i samarbete. Frågan är bara under vilka villkor det görs.
Om du blir partiledare, kommer du att arbeta för att Alliansen återuppstår?
– Ja, jag kommer att vilja bygga bättre relationer till Allianskollegorna. Finns inte Alliansen så blir vi stödparti till S, och det är jag inte beredd att skriva under på. Vi ska vara ett mittenparti med möjlighet att bilda regering i olika konstellationer. Alliansen har visat sig vara en garant för maktskifte och det är bra för demokratin.
Du har talat om att SD har varit mobbat. Hur borde Liberalerna hantera SD?
– De senaste mandatperioderna har det handlat om att isolera SD, men två av tre överenskommelser har misslyckats. Vi får se hur det går med januariavtalet. Men det jag vill diskutera, på djupet, är hur vi får ett mindre SD. Det är ett långsiktigt formulerande av politik som är viktigt för medborgarna.
– Alla liberaler ska kunna ha sin hemvist hos oss och vi ska öka möjligheten till maktskifte i Sverige. Utskottsarbete nu bedrivs som det är tänkt, demokratin fungerar. Men när jag skrev om SD 2017 så var det ett annat läge. Då fanns den tråkiga tendensen att frysa ut SD. Den ser vi inte i riksdagen längre.
Hur ser din drömregering ut?
– En massa liberala statsråd och mig som statsminister.
Centerpartiets Annie Lööf har tagit upp den liberala manteln och kanske har hennes parti ockuperat delar av den plats som varit Liberalernas. Vilken sorts liberalism vill du se mer av?
– En liberalism utan särintressen, där individer och deras behov, frihet och integritet är i centrum. Den liberalismen finns i L och den borde bli större.
Liberala väljare bor gärna i storstad, är högskoleutbildade och tjänar bra. Hur ska partiet hantera klyftan mellan stad och land, mellan »nånstansare« och »varsomhelstare«?
– Det handlar om att resa i Sverige och tala om de frågor som är viktiga för hela landet. Sjukvård kan inte bara hanteras ur ett storstadsperspektiv. Internationellt samarbete är en liberal fråga, men nationalstaten kommer fortfarande att vara viktig. Vi har fokuserat på det internationella och fnyst lite åt dem som har en lokal bundenhet. Men vi är fortfarande en nation, och det är här vi bygger vår demokrati och välfärd.
Du har sagt att du gick in i politiken inte för att du ville bli politiker, utan för att du hade sett att integrationspolitiken inte fungerade. Hur har det gått på den punkten för Sverige sedan dess?
– Det går fortfarande inte så väldigt bra. FP gjorde ett bra arbete med Mauricio Rojas och Lars Leijonborg. Vi lyfte frågor som var avgörande och viktiga, men andra partier vägrade att se sanningen. I många år fördes i stället en pseudodebatt om att fiska i grumliga vatten. Fast egentligen handlade det om att skapa frihet och vägar in för nyanlända. Att skifta politisk tyngdpunkt från socialkontoret till arbetsförmedlingen var inte självklart då, men etableringslagen från 2010 halverade vägen från uppehållstillstånd till arbete.
– När jag kommer tillbaka hoppas jag att man kan återuppta arbetet, minska utanförskapet ännu mer och få medelklassen att känna att deras ansträngningar lönar sig. Vi har de största klyftorna i OECD, mellan de som har och de som inte har. Vi pratar om att minska klyftorna, men vi måste ha en politik för det.
Vilka är dina prioriterade politikområden, om du blir partiledare?
– Miljö-klimat, ekonomi-välfärd och migration-integration.
Ibland känns Liberalerna som parti lite neurotiskt och före detta chefredaktören på Dagens Nyheter, Hans Bergström, har kallat partiet för självmordsbenäget. Hur mår ni egentligen?
– Vi kan må bättre. En annan sak jag vill uppmana mina partikollegor till, är att vi ska sluta att bete oss som om vi finns till för oss själva. Så är det inte, vi finns till för medborgarna och landet.
Vilket är det bästa ord du kan välja för att beskriva dina förväntade medtävlare om posten som partiledare 1. Erik Ullenhag och 2. Johan Persson?
– Erik Ullenhag är en kompetent och bra ledare, som jag uppskattar mycket.
– Jag gillar Johan Perssons krassa stil, man kan alltid lita på att man får raka svar från honom.
– Det är viktigt att ha människor omkring sig som använder både hjärta och hjärna. Ofta dominerar hjärtat när vi i L tar beslut. Men vi behöver hitta en balans mellan hjärta och hjärna.
Läs mer:
Janne Sundling: Partiledarfajten kommer att definiera Liberalerna
L: Därför gick det så dåligt i valet
Johan Hakelius: Nyamko Sabuni spelar huvudroll på S-kongress
