Hövdingen har tappat sin skrud

Det är sällan landshövdingar gör något större väsen av sig på den nationella arenan. Men Thomas Bodström (S) har talang för det här med konflikter, den här gången har han till och med lyckats med konststycket att skapa kontrovers redan innan han tillträtt.*

Turerna kring det skandalomsusade pensionsbolaget Allra, där Bodström tidigare satt i styrelsen, har fått alla från Jan Björklund (L) till Jonas Sjöstedt (V) att kräva att utnämningen stoppas.

Om den tidigare justitieministern klarar sig undan avgångskraven så kommer han till ett jobb som har sina bästa dagar bakom sig.

Annat var det förr.

När Finlands president Urho Kekkonen åkte skidor på vårvintern gjorde han det gärna med Norrbottens landshövding Ragnar Lassinantti. För ville man få något gjort på Nordkalotten på den tiden var det säkrast att hålla sig väl med Lassinantti.

Han satt på sin post i hela 16 år och i Norrbotten diskuteras den epoken fortfarande.

Än i dag finns i Luleå tekniska universitets (LTU) samlingar en skulptur av Kekkonen och Lassinantti på skidor, som en finsk konstnär gjorde av de båda vännerna. LTU som för övrigt inte hade funnits om det inte varit för den legendariske landshövdingen.

Reser man några mil söderut, till Väster­botten, så är liberalen Gustav Rosén fortfarande ihågkommen för »enkronas­vägarna« i inlandet. Dessa enkla grusvägar, som kostade en krona per meter att bygga, såg till att isolerade byar och gårdar anslöts till det allmänna vägnätet. På köpet lindrades den svåra arbetslösheten under depressionen.

Ragnar Lassinantti och Gustav Rosén var inte ensamma. Under efterkrigstiden hade många län starka landshövdingar som satt på sina positioner länge, i vissa fall 20 år.

Thomas Bodström kan möjligtvis hoppas på att bli en profil i stil med en av sina företrädare i Stockholms län, Ulf Adelsohn. Ett känt ansikte som med gott humör och goda politiska kontakter förde länets talan­ i olika sammanhang.

För landshövdingarnas makt är inte vad den varit. Ämbetet infördes under Axel Oxenstiernas dagar för att hålla ihop det vidsträckta riket, få in skatter och hålla koll på eventuella upprorstendenser.

Redan från början var rollen dubbel. Landshövdingen skulle dels bevaka statens intressen, dels vara länets representant mot staten. På senare år har den senare­ delen av uppdraget allt mer tagit över.

Ragnar Lassinantti och samtida kollegor som Hjalmar Mehr, Gunnar Helén och Britt Mogård var landshövdingar under en epok då ämbetet stod på höjden av sin makt. Åtminstone i modern tid.

– Under 1970- och 80-talen hade länsstyrelserna en väldigt stark funktion för att planera länen. Det gav landshövdingarna en väldigt stark ställning, säger Anders Lidström, professor i statsvetenskap vid Umeå universitet.

Sedan dess har det gått utför. Länsstyrelserna har gradvis förlorat makt till landstingen. Efter EU-inträdet fick Tillväxtverket, och inte länen, administrera stödpengarna från Bryssel.
Utförsbacken för landshövdingarna ser ut att fortsätta.

I de regionbildningar som just nu pågår runt om i Sverige flyttas de regionala utvecklingsfrågorna, ofta landshövdingens viktigaste uppdrag, till de nya region­parlamenten.

– Då blir landshövdingen mer en sorts galjonsfigur. I form av formell makt har ämbetet då avlövats rejält, säger Anders Lidström.

Fotnot: * Artikeln publicerades dagen innan regeringen meddelat att de drar tillbaka utnämningen av Thomas Bodström som landshövding.