Hundra år av fulspel

Statsminister Arvid »Amiralen« Lindman insåg att slaget var förlorat. Högern skulle aldrig kunna hålla emot kravet på allmän rösträtt. Liberalerna var för ihärdiga. Dessutom hade socialdemokraterna tiden på sin sida; i takt med att allt fler arbetare uppfyllde inkomstkravet för att få rösta skulle arbetarepartiet snart överta makten med automatik.

Demokratin gick inte att stoppa. Däremot gick den att utforma så att vänstern skulle missgynnas.

Det var så Lindman resonerade när han 1907 beslöt sig för att lösa den omstridda rösträttsfrågan. Han ogillade idén om folkstyre men såg en väg att minimera skadorna. När hans konservativa riksdagsmän protesterade ställde han kabinettsfråga.

– Det finns understundom anledning att utan att släppa målet ur sikte övergiva en position för att intaga en annan, förklarade amiralen.

Tanken var denna: om det var högern i stället för liberalerna som drev igenom allmän rösträtt för män kunde de samtidigt se till så att valsystemet förändrades från majoritetsval – där vinnaren tar allt – till ett proportionellt system – där högerpartiet skulle garanteras fortsatt representation. Efter taktiskt rävspel i kammaren fick Lindman som han ville.

Från och med valet 1911 gällde nya regler.

Så räddade amiral Lindman sitt parti från utplåning och la grunden till dagens valsystem.

Statsvetarnestorn Leif Lewin har kallat beslutet det mest avgörande som riksdagen fattade under hela 1900-talet.

Hundra år senare ser vi konsekvenserna av ett politiskt system som premierar många småpartier och producerar svaga regeringar.

Det är detta som är det intressanta med dagens regeringskris: den handlar minst lika mycket om Arvid Lindmans statsministerframgångar som om Stefan Löfvens misslyckanden. Huvudproblemet är inte att socialdemokraterna är svaga utan att regeringsmakten som sådan är det. Och att den bara blir svagare och svagare med tiden. Så sakteliga har detta gått upp även för den borgerliga oppositionen. Efter hårdnackat motstånd mot den rödgröna budgeten har alliansen sedan Löfvens nederlag i budgetvoteringen häromveckan öppnat upp för uppgörelser om regelverken som ska underlätta för framtida minoritetsregeringar.

Om inget görs riskerar annars den blivande moderatledaren Anna Kinberg Batra att hamna i samma omöjliga situation som Stefan Löfven efter nyvalet – en statsminister oförmögen att styra landet.

Hur problemet ska lösas har diskuterats flitigt de senaste veckorna. Förre statsministern Göran Persson har föreslagit en storkoalition mellan socialdemokrater och moderater. Peter Eriksson – miljöpartiets före detta språkrör – har velat tvinga fram stabila regeringar genom att gå från negativ till positiv parlamentarism, där statsministern måste ha aktivt stöd av en riksdagsmajoritet. Moderaternas tidigare försvarsminister Mikael Odenberg har lyft frågan om en återgång till majoritetsval i enmansvalkretsar.

Visste man inte bättre kunde man tro att det var rationella argument och strikt logik som avgjorde de politiska spelreglerna. Men faktum är – konstaterar statsvetarprofessorn Tommy Möller – att verkligheten sedan Arvid Lindmans dagar snarare varit den motsatta.

– Partiernas författningspolitiska ställningstaganden har i hög grad styrts av partiegoistiska motiv och kortsiktiga perspektiv som sedan strategiskt har iklätts universella eller altruistiska argument, säger Möller.

Den urvattnade parlamentarism som Arvid Lindman drev igenom – där regeringen inte utgick från en majoritet i riksdagen utan tolererades av olika minoriteter i mer eller mindre lösa samarbeten – underminerade snart alla partiers förmåga att styra. Även högerns. Efter ett decennium med det nya valsystemet hade de politiska partierna – och svårigheten att regera – fördubblats.

Hela 1920-talet präglades av ständiga regeringskriser sedan det ena samarbetet efter det andra spruckit. Efter hand blev socialdemokraterna skickliga på att utnyttja den borgerliga splittringen. Men arbetarepartiet hade också konstitutionella fördelar som stärkte deras långa maktinnehav.

När Sverige hade övergått från majoritetsval till ett proportionellt system 1909 valde man att riksdagsmandaten skulle fördelas enligt den så kallade d’Hondtska metoden, där mindre partier relativt sett har svårare att ta mandat. Tillsammans med små valkretsar kom det att gynna stora partier.

Dessutom levde riksdagens tvåkammarsystem kvar, bland annat för att de konservativa hade trott att det skulle fungera som en bromskloss mot alltför snabba samhällsomvandlingar. I praktiken blev det en konstitutionell fallskärm åt socialdemokraterna. Med eftersläpande majoriteter i den första, indirekt valda, kammaren kunde partiet sitta kvar i regeringsställning även när opinionen svängde. För ett borgerligt maktövertagande krävdes i praktiken två valsegrar i rad.

Det borgerliga motdraget blev att bilda valkarteller.

För att bryta upp dem och ingå koalitionsregering med bondeförbundet tvingades socialdemokraterna till slut gå med på att överge att d’Hondtska valmetoden. Från och med valet 1952 gällde i stället den jämkade uddavalsmetoden, som är mer fördelaktig för småpartier. Socialdemokraterna gick dock inte lottlösa: när det inte längre fanns någon valteknisk anledning för partier att gå samman kunde de se fram emot fortsatt borgerlig splittring.

Partiernas egenintresse lös med all tydlighet igenom i de stora utredningar som pågick under större delen av 1950- och -60-talen för att ta fram en ny regeringsform. Socialdemokraterna ville stärka den regeringsmakt de själva satt på och gärna återgå till majoritetsval. Folkpartiet ville få bort tvåkammarsystemet och göra valet mer proportionellt. Högerpartiet ville ge en minoritet i riksdagen rätt att initiera folkomröstningar, som ett sätt att stoppa den socialdemokratiska reformpolitiken.

Det slutade med att socialdemokraterna gav efter: tvåkammarriksdagen skrotades och 39 utjämningsmandat infördes för att göra valsystemet så proportionellt som möjligt, vilket i och för sig skulle gynna socialdemokraternas trogna stödparti på vänsterkanten.

Det stora var egentligen att man inte gjorde mer. Man behöll den negativa parlamentarismen och skrev in den i grundlagen, så att statsministern inte behövde ha ett aktivt stöd av en majoritet i riksdagen. Bara inte majoriteten röstade emot.

Samtidigt slog riksdagspartierna vakt om sin egen ställning. Man införde partibidrag och en riksdagsspärr som skulle hålla uppstickarpartier borta.

– Att det blev just fyra procent är en kompromiss. De tre borgerliga partierna ville ha en högre spärr för att undvika att kristdemokraterna kom in i riksdagen och tog röster från dem. Socialdemokraterna ville ha en lägre spärr för att säkra att kommunisterna inte ramlade ur riksdagen och viktiga röster i regeringsfrågan därmed blev bortkastade, säger professor Tommy Möller.

40 år efter att den nya regeringsformen klubbades börjar den snart bli lika ifrånsprungen av verkligheten som 1809 års regeringsform var efter demokratins genombrott. Det som länge åtminstone var ett stabilt fempartisystem har sedan 1988 utökats med miljöpartiet, kristdemokraterna och sverigedemokraterna – partier som i dag samlar en fjärdedel av väljarkåren bakom sig. Dessutom knackar Gudrun Schymans feministiskt initiativ på riksdagsporten.

– Ingen tänkte tanken att det kunde bli så här när 1974 års regeringsform arbetades fram, säger Möller.

Socialdemokraterna har förlorat sin dominerande roll. Stefan Löfven kan inte längre räkna med vänsterpartiets ovillkorliga stöd, och den sammansvetsade alliansen hindrar honom från att samarbeta över blockgränsen. Praxis i budgetvoteringarna har brutit samman.

Om amiral Arvid Lindmans strategiska avledningsmanöver i början av förra seklet gjorde det svårt att regera Sverige så är det inget mot hur det är nu.

Det enklaste sättet för Stefan Löfven och alliansledarna att återupprätta möjligheten till minoritetsstyre, och delvis eliminera den vågmästarmakt som sverigedemokraterna sitter på, vore att enas om att skriva in etablerad praxis i riksdagsförordningen. Något som kan göras utan komplicerade grundlagsändringar – och som skulle förhindra att man som sverigedemokraterna röstar på flera partiers budgetar.

Det var ju just det som utlöste regeringskrisen den 3 december.

Men en sådan lösning, där sju partier går samman för att frånta det åttonde inflytande, har också väckt kritik. »Det är inte schyst att ändra reglerna under pågående match«, konstaterade Expressens ledarsida.

Å andra sidan har svensk konstitutionspolitik alltid varit fulspel för att missgynna motståndaren.

Fakta | Amiralens kupp

Högerledaren Arvid Lindman, statsminister 1906–1911 och 1928–1930, spelade skjortan av sina demokratiska motståndare när den allmänna rösträtten infördes. Tack vare honom bytte Sverige från majoritetsval till proportionella val. I dag lever Stefan Löfven med konsekvenserna.