I privat tjänst

När de gotländska bönderna år 1288 fått nog av Visbys »rika, dryga och stolta handelsmän och penningfurstar« som infört tullar, byggt mur och gjort det svårare att sälja vete utbröt inbördeskrig. Blodiga fältslag rasade över hela ön. Först med skiljedom kunde konflikten lösas.

Skiljeförfarande som tvistlösningsmetod finns kvar och är ett attraktivt alternativ för en företagare som hamnar i en tvist. Att gå till allmän domstol har sina nackdelar. Tiden mellan åtal och laga kraftvunnen dom i hovrätten kan bli utdragen.  Att, som i skiljeförfarande, själv handplocka skickliga domare kan också vara att föredra, liksom att det inte är öppet för insyn.

Fokus berättade i förra veckan att ett antal domare i Högsta domstolen åtar sig skiljemannauppdrag. Som justitieråd i Sverige har de rätt att göra det. I USA och Storbritannien är det förbjudet för högsta domstolens domare att ta den sortens extraknäck. Sverige har en annan rättstradition och tillåter bisysslor för justitieråd. En smula anglosaxiskt var Sverige från mitten 1920-talet till 1970. Då fick justitie- och regeringsråd inte åta sig skiljeuppdrag.

Förra året förmedlade Stockholms handelskammare 199 skiljemål. Under sin hundraåriga historia har man bara under två tidigare år förmedlat fler skiljemål. Det sammanlagda värde tvisterna rörde under fjolåret var 1,6 miljarder euro, 15 miljarder kronor. Enligt den modell som kammarens skiljedomsinstitut använder för att beräkna domarnas ersättning blev det genomsnittliga arvodet därmed minst 180 000 kronor och högst 430 000 kronor. Stockholms handelskammare administrerar flest skiljeuppdrag i Sverige, men inte de mest lukrativa. Riktigt stora summor finns att hämta i stora internationella skiljemannauppdrag, som förmedlas av enskilda stater.

En statlig utredning år 2000 var kritisk till justitierådens skiljemannauppdrag, men fick inte gehör hos politikerna.

Anne Ramberg, generalsekreterare i Advokatsamfundet, tycker att både samhället och Högsta domstolen vinner på att justitieråden genom medverkan som ordförande i skiljeförfaranden får viktig kunskap om näringslivet och dess förhållanden.

– Det finns skäl för och emot. Men det behövs ett deltagande från alla domare i samhällslivet för att bygga en välfungerande och verklighetsanpassad rättslig miljö. Ingen har med fog kunnat påstå att justitieråden i sitt dömande otillbörligen låtit sig påverkas av kontakter med andra aktörer i det svenska rättslivet. Justitieråd i ett elfenbenstorn är ingen bra idé.

Professorn i processrätt vid Lunds universitet Peter Westberg tycker att argumenten mot skiljeuppdrag för justitieråd väger tyngre. Han säger att invändningarna är desamma som han själv skrev i ett remissvar på utredningen år 2000. Parterna och saken utåt sett förblir okända. Insyn och offentlig kontroll saknas.

– Allvarligast är det när dessa uppdrag utförs av landets högsta domare, som ju har ett särskilt ansvar att leda rättsutvecklingen; de ska döma som sista instans men inte som första och enda instans vilket ett skiljeförfarande normalt sett utgör.

Westberg pekar också på det problematiska med just välbetalda och tidskrävande skiljeuppdrag:

– I tider där det hävdas att arbetsbelastningen vid domstolarna är tung och processen är långsam kan det framstå som utmanande att domare ändå anser sig ha tid över för skiljemannauppdrag. Jag tycker att det är välgrundat med ett allmänt förbud mot skiljemannauppdrag för domare.