I välfärds-Sverige kan man inte skylla på socioekonomin
Våldsamma kriminella i välfärdsstaten Sverige kan inte skylla sitt beteende på att de inte fått gå i skolan eller inte fått vård.
Toppbild: Kicki Nilsson / TT
Man bör inte befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.
”Right place, wrong time” hette en av den svängigt klurige New Orleans-musikern Dr Johns låtar, en historia om att hamna fel i tillvaron. Är både platsen och tidpunkten felvalda blir det än värre, som för dem som blivit skjutna på varuhus och lekplatser där förövarna egentligen varit på jakt efter några andra.
Polisen pratar gärna om fel plats och fel tillfälle när de drabbade bara råkat komma i vägen. De borde inte ha varit där och absolut inte vid den tidpunkten. Skulden förskjuts, med en enkel, ogenomtänkt och ofta använd fras, till offret. Ibland talas det om att det är oskyldiga människor som utsätts, som om det vore rätt och riktigt att någon annan blir beskjuten.
Det här påminner en del om Vilda västern, där sheriffen var maktlös och bybornas hopp stod till att skurkarna hade ihjäl varandra.
Våld är en aktiv handling, men beskrivs för det mesta i passiv form, som något som uppstått, inträffat eller flammat upp. Utövarna har dragits med. De har råkat i bråk, hamnat i fel sällskap, skott har avlossats, stenar flugit och bilar fattat eld. Fotbollsklubbar och kulturaktiviteter har saknats. Våldet, från vandalism till mord, förringas genom att kallas meningslöst; en form av trivialisering som också bortser från att det faktiskt kan skänka mening åt den som utför det. Det fyller en funktion för den som står där med pistolen eller granaten i sin hand. För honom kan det vara både rätt tillfälle och rätt plats, särskilt om han inte blir gripen.
Problemet med våld är att det skadar både människor och deras tro på mänskligheten.
Det sprider oro, rädsla och misstro. Att underhållningsvåld skulle lära barn och vuxna att handskas med sina känslor och konflikter har ofta låtit som en konstruktion av underhållningens producenter. Om våldsamheten ligger i människans natur kan man, om man tror på socialisering och miljöpåverkan, antingen stimulera den eller försöka motverka den. Det är inte osannolikt att vuxna misshandlare oftare än andra blivit misshandlade som barn.
I miljöer med våld disciplineras människor, anpassar sina beteenden. Tillvänjningen har blivit en modern samhällssjukdom eftersom allting finns tillgängligt hela tiden; man kan konsumera hur mycket våld som helst, men inte skärma av sig fullständigt. Vi omges av fysiskt, psykiskt och metaforiskt våld. En vecka utan bomber i trappuppgångar och dödsskjutningar i förorten eller i småstaden får oss att haja till som om det uppstått något irreguljärt i tillvaron sådan vi lärt känna den.
De som utövar våld kommer alltför ofta undan med det, och av detta drar de sina slutsatser. Man kan skjuta ihjäl en kvinna med ett litet barn i famnen och det saknar betydelse att ministrar säger att mördaren ska jagas till världens ände, eftersom den inte har någon ände och det inte heller finns någon återupplivning eller rättvisa att få.
Några försöker rättfärdiga sitt våld med att andra också är dumma och hittar man ingen annan ursäkt kan man peka på socioekonomin.
Dr John vrider och vänder i ”Right place, wrong time” på sitt tillstånd; han har sagt rätt saker men på fel sätt, han har valt rätt resa fast i fel bil, han har valt rätt väg men svängt av på fel ställe. Men han fann sin rätta plats vid pianot och slapp dö av en kulkärve.
Kanske är det helt enkelt livet han beskriver, man kan trampa snett och hitta balansen igen. De flesta av oss hatar våld, skräms av det, och därför låter vi bli. Brutaliteten är inte någon dunkel dimma som drar in från havet eller någonting som faller ner från skyn; den är något som någon utövar.
Av tusen goda skäl bör man slå vakt om och förbättra välfärdsstaten, och just för att Sverige har ett av världens bästa skyddsnät förklarar inte fattigdom att vissa typer av våldsbrott har ökat så mycket på så kort tid. Det är fel förklaring vid fel tillfälle. Den organiserade brottsligheten är också inriktad på att stjäla från välfärden, och dessutom tar den resurser från andra samhällsbehov.
De våldsamma kan inte skylla på att de inte fått gå i skolan eller att deras skador inte tagits omhand på sjukhuset. Deras låtar har spelats på radion och deras livsstil har romantiserats i filmkanalerna. De har länge fått vara ifred och hålla på med sitt för att det varit svårt att veta vad man ska göra med dem.
Om de växt upp i fel sammanhang är problemet att de sedan kunnat stanna kvar där.
Läs även: Erik Hörstadius: Vad är vi så rädda för?
