Identitetspolitisk identitetskris

Den här våren har egentligen allt gått miljöpartiets väg. De blev andra största parti i valet till Europaparlamentet. I en mätning från Demoskop i förra veckan hade Gustav Fridolin högre förtroendesiffror än statsministern. Journalisterna påstås vara extra snälla mot dem. Den våg som kallas vänster och sveper över landet landar hos miljöpartisterna. De lockar också besvikna moderatväljare som inte längre tycker att de nya moderaterna står för urbanitet, jämställdhet och miljömedvetenhet. De frågorna – och själva miljöpartiet – har Fredrik Reinfeldt nu pekat ut som vänster. Miljöpartiet har å sin sida noggrant skrivit i sin valstrategi att moderaterna är huvudfienden i riksdagsvalet i höst. Och har på så sätt gjort sitt för att regeringspusslet efteråt ska bli så komplicerat och oflexibelt som möjligt.

Men trots att både opinionsmätningar och väljare har varit generösa under året verkar miljöpartiet ha drabbats av en identitetskris. I sina försök till breddning har de satsat på skolfrågan. Men folkhögskoleläraren Fridolin låter snarare som en facklig representant än som någon som vill ha ett tydligare elevperspektiv med mer makt åt dem som går i skolan, som miljöpartiet brukade arbeta för. Partiet har kämpat i många år för att framstå som tillräckligt seriöst och regeringsdugligt för att socialdemokraterna ska vilja bilda par, men blir nervöst så fort det kommer ett annat alternativt aktivistparti och intar dess gamla position. På feministiskt initiativs fest i S:t Karins ruin i Visby på onsdagskvällen stod miljöpartister bland rosa ballonger och talade sentimentalt om tiden då de själva var en entusiastisk gräsrotsrörelse.

Vad det moderna miljöpartiet egentligen ska vara, det återstår att se.