Incheckad

Fem år efter att Lars Norén lämnade Stockholm för Genarp på den skånska vischan, flyttade min mamma ner till Helsingborg. Det var tidigt 50-tal. Lars Norén växte upp på ett landsbygdshotell där arbetarna spelade biljard i ölhallen och rika bönder mättade sina munnar med smörgåstårta, mamma på Grand Hôtel i Helsingborg, med franska gobelängtapeter och Karl Gerhard som älskad gäst. I Kristian Petris nya dokumentär »Hotellet« undersöker han sin fascination för hotell, så som de är för de flesta av oss: tillfälliga hem. Han letar efter den perfekta upplevelsen i undersköna Komatsu i Japan, men störs av fuktfläckar och slitna mattor. Han sörjer sitt absoluta favoritställe, det anrika tjurfäktningshotellet Reina Victoria i Madrid, ställt inför totalrenoveringens oundvikliga slutpunkt.

Han pratar med Lars Norén, som ständigt återkommer till sin barndomstid på hotellet i sina verk. Han berättar hur han sprang som en lärka mellan servitrisernas ben, lärde sig spela poker av en svenskamerikan, bevittnade människors sårbarhet, och sin fars resa ner i den djupaste alkoholism. Kristian Petris film är långsam, associativ och stundtals irriterande spretig. Petri går in och ut i olika berättelser och ibland vill man ropa stopp. Som när svenske skådespelaren Björn Andrésen plötsligt dyker upp, den vackre ynglingen i Viscontis »Döden i Venedig« (för övrigt världens bästa film). Mer än fyra decennier har gått sedan inspelningen och han strövar tyst genom det numera öde, strandbelägna belle epoque-hotellet.

En oigenkännlig, långhårig äldre gubbe i solglasögon och sliten mockakappa. Jag känner genast att jag vill ha en hel film om Björn Andrésen, världens vackraste pojke som inte alls kände sig så.

Men Petri tycks ha en annan tanke, att vidga tittarens egna associationer och kanske aspirationer. I det lyckas han. Jag tänker på pianot som står hemma hos min mamma och som jag är så pinsamt sentimental över. Ett Menuet Gaveau Paris, med sirliga guldbokstäver mitt på, och spegel längst ner. En otymplig ostämd möbel som samlar damm och som jag nog aldrig kommer att lära mig spela på. Mamma har försökt bli av med det på Blocket, jag håller tillbaka. Tar till tårarna. Jag gissar att jag är rädd att förlora länken bakåt. Till mammas barndom. Till platsen där det en gång stod, i festvåningen på Grand Hôtel. Josephine Baker som lät fingrarna fara över tangenterna på mormors och sedermera mitt piano. Fast jag skäms nästan lite. Att jag bara tycks se utanpåverket: Josephine Baker, de rika änkorna, Edvard Perssons skrynklade linneservett, de kvarlämnade tomflaskorna i Cornelis Vreeswijks hotellrum. Jacketterna, cigarrerna.

Mamma minns detta och berättar men aldrig med en sådan förtjusning som när hon berättar om städerskan, fru Ekman. Hon som alltid var så arg och dängde dammsugaren hårt i hörnen. Mamma gillade henne i smyg. I sinom tid började Lars Norén söka efter tomma hotellrum, tomma blad, som han kunde fylla. Mamma drömde om att få bo i ett hus med en sådan där fin brosch på, ett HSB-hus. Där fick man mjuk limpa med ost och korv. Inte hårdbröd med mathissen.

»Hotellet« har biopremiär den 29 april.