Industrislakt as usual

Telekomkoncernen Ericssons beslut att varsla 3 000 anställda i Sverige om uppsägning och flytta jobben utomlands har skapat stora rubriker. Men mer i tysthet pågår en utflyttningsvåg och avveckling av tiotusentals industrijobb varje år, i den största industrislakten sedan 1990-talskrisen.

Trots regeringens tal om »nyindustrialisering« planerar företagen för fortsa tt utflyttning. Experter varnar för att företagens forskning och utveckling snart kommer att följa efter, och att Sveriges roll som »kunskapsnation« är hotad.

Statsminister Stefan Löfven uppklädd i smoking log i kapp med bröderna Jacob och Marcus Wallenberg inför kamerablixtarna på Investors påkostade 100-årsparty. Den här kvällen på Grand Hôtel ville ingen prata om att Ericsson, som tidigare hade verkstäder på nästan varje större ort i landet, nu är på väg att ta det symboliska steget att lägga ner all produktion i Sverige.

De senaste decenniernas utveckling för Sverige som industrination är inget att fira. Vid 1990-talets inledning kunde man fortfarande säga att närmare en miljon arbetade inom industrin.  Men det första slaget kom med 90-talskrisen, då ett par hundra tusen industrijobb försvann på ett par år. Nästa slag kom efter finanskrisen 2008. Då inleddes en ny våg av industrislakt som fortfarande pågår.

– Trenden har inte vänt, utan verkar fortsätta åtminstone till 2020, säger Anna Fredriksson, lektor vid Linköpings universitet, som gjort två undersökningar om företagens flyttplaner, en vid Chalmers tillsammans med konsultföretaget Montell & Partners, och en tillsammans med danska Ålborgs universitet.

Hundra större företag med tillverkning i Sverige intervjuades om var de planerar att placera sin produktion för Europamarknaden 2020. Merparten av företagen svarade att de planerar att flytta delar av produktionen österut, framför allt till Baltikum, Östeuropa och Asien, säger hon.

Det här är inget specifikt svenskt problem; en liknande undersökning av EU:s statistikbyrå Eurostat i 14 medlemsländer visade att utflyttningen är stor i flera länder, framför allt i små öppna ekonomier med höga arbetskostnader.

EU:s utvidgning österut har gjort det enkelt att flytta produktionen till låglöneländer och samtidigt slippa tullar och andra kostnader på EU:s inre marknad. I flera av östländerna är arbetskraften relativt välutbildad. Det har gjort det möjligt för Slovakien att bli det ledande bilbyggarlandet i världen per capita, med tillverkning av lyxbilar som Porsche Cayenne och stora anläggningar för produktion av Kia- och Peugeotmodeller.

Enligt Anna Fredrikssons undersökningar har drygt en tredjedel av de svenska företagen, 36 procent, hittills flyttat ut tillverkning. Hälften av dem till Östeuropa och knappt en tredjedel till Kina.

Fullt ös. Bilindustrin går för högtryck i Slovakien. Sydkoreanska Kia är en i raden av biltillverkare som lagt produktion i landet. Foto: Petr David Josek/TT

Lars Bengtsson, professor vid Högskolan i Gävle, som forskar om outsourcing och organisering i industriella företag, är orolig för de långsiktiga följderna av utflyttningen av industriproduktionen. Den stora risken är att produktutvecklingen följer efter.

– Forskning och utveckling är inte som att lägga lego, man vet inte exakt hur utvecklingen av en komponent påverkar det system där den ingår, hela motorn till exempel.

Samtidigt blir produktlivscyklerna allt kortare i industrin. Då blir det svårare att ha produktion och utveckling på olika ställen, anser han.

– Drömmen om att Sverige ska stå för kunskapsjobben och andra ska producera är en modell som inte håller, säger Lars Bengtsson.

Ännu hårdare i sin kritik mot de svenska industriföretagens ledningar är industriprofessorn Anders Kinnander vid Chalmers.

Med tio år på ABB i bagaget från industrins verklighet ovanpå professorstiteln varnade han redan 2001 när Ericsson outsourcade sin produktion av mobiltelefoner för »en nationell katastrof i ultrarapid« när produktionskunnandet säljs ut.

– Den kritiken har nu besannats när i princip all produktion ska avvecklas i Sverige, säger Anders Kinnander.

– Ericsson har inte orkat med att driva produktionen så den blir tillräckligt effektiv i Sverige.

Han pekar på hur tyska industriföretag i betydligt större utsträckning behållit sin produktion i hemlandet trots att lönekostnaderna är ungefär lika höga som i Sverige.

– Det gäller att sätta tydliga produktivitetsmål, och sedan organisera så bra arbetsförhållanden som möjligt för att klara det.

– I Sverige satsas i stället i första hand på att alla ska ha specialkompetens och ha möjlighet att utvecklas i självstyrande team. Och när effektiviteten sedan inte når den nivå som krävs har ledningen inte tillräckligt god kännedom om produktionen för att kunna agera, säger Anders Kinnander.

Anna Fredriksson pekar på undersökningar i Tyskland som visar att återflyttningen av produktion ökat de senaste åren, även om det fortfarande är en nettoflytt.

– Tyskland har en bättre näringslivspolitik för producerande företag. Där har man varit mån om att behålla industriföretagen, medan man sagt »skit samma« i Sverige och ansett sig kunna överleva som kunskapsnation, säger hon.

I den globaliserade ekonomin har de nationella politikernas möjligheter att styra näringslivet blivit alltmer begränsade.

Som nytillträdd statsminister lovade Stefan Löfven dock att tillsätta en »industrikansler« som skulle leda »nyindustrialiseringen« av Sverige. Det blev i stället ett »advisory board« med bland andra tidigare Volvochefen Olof Persson. Gruppen avvecklades i somras.

I regeringens strategi för nyindustrialisering är nu huvudinriktningen digitalisering för att skapa »Smart industri«. På näringsdepartementet letar man ivrigt efter positiva exempel på en vändning av flyttvågen och listar ett 20-tal företag som investerar i Sverige.

Husqvarna har börjat tillverka motorsågskedjor i Huskvarna, och Atlas Copco flyttar produktion från Sydafrika till Fagersta.

Näringsdepartementet hänvisar gärna till professor Per Hilletofth på Jönköpings tekniska högskola som driver ett projekt för att skapa bättre beslutsmodeller och som tror att en »mer sund syn« på placering av produktionen kan vara på väg.

– Många företag märker snart problem efter utflyttningen. De missade att väga in kvalitet och transportkostnader. Och i takt med ökad automatisering blir löneläget mindre avgörande.

– Även om en del företag kommer att lämna Sverige även framöver ser vi en annan diskussion i företagen, säger Per Hilletofth.

Industriprofessor Anders Kinnander är inte lika optimistisk. Han tror inte regeringens strategi kan vända utvecklingen; det finns ett »genuint ointresse« för produktion i Sverige och en okunskap i storbolagens ledningar där det mest sitter ekonomer.

Men han menar att det finns en stor potential att höja produktiviteten i de svenska industriföretagen med mer »ordning och disciplin«. Det skulle också ge möjlighet att ta in nyanlända med låg utbildning.

– Det talas om att göra dem till cykelreparatörer. De skulle i stället kunna vara med och göra industriproduktionen mer effektiv på jobb som inte kräver så mycket utbildning, säger Anders Kinnander.

– Men för det krävs ett mer flexibelt lönesystem och en annan arbetsorganisation i de svenska företagen.