Ingen rädder för vargen är

Vargen kommer! skrek den fårvaktande pojken i fabeln. För skojs skull. Någon varg dök dock inte upp. När pojken skrek för tredje gången var vargen faktiskt där, men då lyssnade ingen. Och fåren blev ulvamat.

Finansminister Anders Borg har varnat för sin varg nu i sex vår- och höstbudgetar sedan hösten 2008.

»Den europeiska skuldkrisen« är de tre första orden i årets budgetproposition. Under presskonferensen i måndags förekom referenser till skuldkrisen i OH-bild efter OH-bild. Visst, det har lättat, sa Borg. Men riskerna för en sämre utveckling överväger fortfarande.

Hittills har dock inte krisvargen satt sina tassar på svensk mark (annat än glufsat lite på vår baltiska veranda). Att döma av reaktionerna på veckans budget har det nu också inträtt en viss trötthet på budskapet hos publiken, inte olik den hos byborna i fabeln.

Bra med stabila statsfinanser i ett osäkert läge, visst. Så lyder domen. Men var är nya reformer? Och är inte prognosen för 2013 för optimistisk? De få som faktiskt bryr sig om vad Borg säger om krisen ifrågasätter. Som Göran Greider i Svenska Dagbladet.

»Han har banksektorn och eurokrisen i huvudet. Han är livrädd för att statsfinanserna ska skena. Rädslan är hans varumärke.«

Det är fascinerande att se hur få av -finansministerns dystopiska beskrivningar som numera blir rubriker. Det är som vi inte tror honom längre. Bara någon dag före budgeten förkunnade det statliga SBAB att bomarknaden hade vänt upp igen. Vilken kris?

Bilden förstärks av att det just nu ser rätt okej ut i svensk ekonomi. För dem som har jobb. Statsfinanserna ser bra ut och finansdepartementets huvudscenario innebär, som sagt, en snabb återhämtning.

Varför fortsätter han då ropa kreditkris?

Visst har snålheten varit framgångsrik som politisk image. Men jag tillhör dem som tror att finansministerns oro faktiskt är uppriktig. Om man läser mellan raderna på Borgs uttalanden och tolkar detaljer i denna och tidigare budget framträder konturen av en riktig best.

Det jag tror Anders Borg egentligen har i huvudet är en total djupfrysning på kreditmarknaden – minst lika stor som vid Lehman Brothers konkurs. Eftersom Sverige är en liten öppen ekonomi kommer BNP då att störtdyka. Minns Volvos orderbok på bara 100 lastbilar ett kvartal hösten 2008! Skatteintäkterna torkar upp, samtidigt som de offentliga trygghetssystemen åderlåts på miljarder.

»I fjol förlorade vi 60 miljarder bara mellan april och september«, sa Borg i måndags.

Staten måste i ett sådant läge gå in och staga upp de gigantiska fyra affärsbankerna.

»De fyra svenska bankkoncernernas sammanlagda tillgångar i Sverige och utomlands är nära fyra gånger så stora som Sveriges BNP«, skriver departementet oroat på sidan 69 i budgeten. På sidan därpå varnas för bankernas upplåning i utländsk valuta.

»Under det fjärde kvartalet 2011 bestod 56 procent av bankernas totala marknadsupplåning om 3 127 miljarder kronor av skulder i utländsk valuta. Om finansmarknaderna i vår omvärld upphör att fungera blir det därmed svårt för bankerna att upprätthålla sin finansiering.«

Bankernas räntekostnader kommer då att raka i höjden, vilket innebär höjda bolåneräntor för ett folk som redan tillhör världens högst belånade. På bostadspriser som stigit i 20 år. Jodå, hushållens skuldsättning har även den en rubrik i proppen.

Detta är, nota bene, inte huvudscenariot. Men hur sannolikt? Det är upp till var och en att bedöma. I veckan har räntorna för spanska och italienska statsobligationer åter stigit till oroande nivåer.

Att Anders Borg ser en mardrömsutveckling som åtminstone möjlig är jag övertygad om. Till och med plausibel. Och skadorna är för stora för att inte fortsätta ropa. Även om vi i publiken tröttnar.