Det fina i att försenas av snabbtåget

»Ja, vi är tio minuter sena, det beror på flera saker. Dels var vi sena från Göteborg. Dels har det varit lite spår­arbeten. Dels var det lite sent i Katrineholm. Men nu ska vi väl kunna fortsätta  … Vi är som sagt  … lite  … sena här  …«

Ytterst lite i resenärernas beteende tycktes påverkas av beskedet i högtalarna. Det kunde nästan se ut som om de knappt noterade informationen. Men i blickarna som drömskt begrundade vinterlandskapet eller förstrött bearbetade en telefonskärm kunde man se hur högtalarutroparens tonfall, ordval och pauser började tolkas. Veckopendlarnas förmåga att läsa av sådana nyanser hade förfinats de senaste åren.

Röstklanger gav ofta tågresenärerna mellan Göteborg och Stockholm den bästa indikationen om vartåt det barkade. De yttre förutsättningarna bidrog med sin grundläggande fingervisning: man visste att vart tredje tåg på sträckan numera var kraftigt försenat. Det nyss avslutade året, 2018, hade varit historiskt dåligt. Det nya tycktes börja likadant:

»Ja, att det tar lite tid beror på att det är ett  … spårfel här.

Ja, vi har rött ljus.

Det går lite långsamt.«

Känslan när ett snabbtåg stod stilla var speciell. Folk sa inte mycket, suckade inte ens. Bara fortsatte att titta ut på vinterlandskapet, tonfallet från högtalaren hade tvivelsutan varit uppgivet.

Ungefär när det började stå klart att det var skadligt med koldioxidutsläpp och att tåg var bättre för miljön än flygplan lanserade SJ snabbtågen. Man döpte dem till X 2000. Det var i början på 90-talet. Lockbetet var att tågen inte bara skulle gå ännu snabbare på spåren, de skulle dessutom inte på något sätt påminna om obsoleta tåg längre, utan mer om  … flyyyyget, som man skrev i en annons.

Så när de första snabbtågsresenärerna mellan Stockholm och Göteborg tog plats var konduktörerna borta och ersatta av »tågvärdar«. I stolsryggarna blänkte glassiga magasin och till och med säkerhetsinstruktioner. I stället för restaurangvagn fick man små brickor med mat invirad i plast. Telefon fanns ombord, och telefax och kopieringsmaskin. »Inte en sekund behöver gå till spillo om du måste jobba på resan«, upplyste SJ i annonserna. Ljudnivån var behaglig, påpekade man, för till skillnad mot flyyyget kunde man på det nya snabbtåget »diskutera i vanlig samtalston«. De första turerna gick så snabbt och punktligt att man efteråt inte hade ett ord att berätta om resan, noterade en tidningskåsör snopet.

Det skulle rättas till med tiden.

Förseningarna de senaste åren har lärt pendlarna åtskilligt. Som att Trafikverkets banarbeten var omfattande under 2018 och att de väntas bli ännu mer omfattande 2019. De mest frekventa pendlarna vet också att berätta att främsta anledningen till att SJ:s punktlighetsresultat för oktober 2018 blev lägre än normalt var en brand som totalförstörde två teknikhus och slog ut samtliga signaler på sträckan Moholm–Väring längs Västra stambanan.

Man minns det. Och man vet att bakom de mystiska orden »signalfel« och »spårspring« döljer sig mängder av händelser: ett träd över spåren, ett mötande tåg med förtur, en olycka, ett självmord, en ledning som fallit ner eller en bom som inte fun­gerade. Man har lärt sig att Sverige har den marknadsmässigt mest öppna järnvägsmarknaden i Europa, och att SJ har trafikeringsavtal med ett 80-tal aktörer: med andra tågbolag, kollektivtrafikmyndigheter, kommuner, industrier, försvarsmakten, och till och med med museiföreningar.

Medan tågvärdarna från Stockholm fortfarande anstränger sig för att, under de pressade förhållanden som förseningarna medför, låta flygkabinsmässigt svala har tågvärdarna från Göteborg sedan länge återgått till att vara sig själva:

»Vi måste stanna in på grund av banarbete. Observera att jag inte har ett R med i ordet. Det är alltså inte barnarbete vi stannar för – vilket naturligtvis är en bra sak – utan reparation av banan.«

Sitt goda humör höll tågvärden uppe ända till resans slut:

»Om ni nu tittar ut på höger sida i färdriktningen så ser ni en vit stor boll. Världens största golfboll. Det betyder att vi närmar oss Stockholm.«

Pendlarna uppskattar sådant. En 90 minuter lång försening rundas av med ett skratt och ett leende. Mänskliga uttryck har en förmåga att tämja ilska och irritation. Till och med en anslutningsuppmaning som i stressen blir helt obegriplig:

»Ja, då kan vi meddela att det är samma plattform fast tvärtom, eller liknande, det är ingen gångtunnel eller liknande, utan samma plattform mot Jönköping. Försök att springa dit, jag tror att ni kanske hinner, men det är ingen garanti, det finns ett Falköpingståg 11.53, jag tror att ni kanske hinner, kanske, kanske.«

Från Göteborg klockan 7.33 den 17 december 2018 gick ett tåg som började muntert i högtalaren. Den göteborgske tågvärden meddelade att en tröst för alla inför-julen-trötta var att tåget hade sin en bistro som kunde erbjuda en hel del stimulantia:

»Inte nikotin visserligen, men koffein.«

I Skövde blev tåget stående. Ett tåg framför hade kört på en person. Ett självmordsförsök hade lyckats.  Sådana, i snitt två varje vecka på sträckan, har börjat meddelas öppet.

»Jag har ställt fram några müslibarer och vatten så att vi kan hålla energierna uppe, SJ bjuder.«

Han sa det på engelska också:

»I’ve put some water and protein bars in the restaurant, it’s free, so we can keep the energy levels up. Maybe you can start flirting to someone next to you, it might actually be a good idea!«

Sedan sa han:

»Det senaste är att de säger att vi får fortsätta om några minuter. Jag skulle inte sätta en årslön på det, men det är vad de säger.«

Några timmar senare, på väg in till Stockholm:

»Vi rullar in 88 minuter försenade. Det är inte mycket vi kan göra när folk väljer att hoppa framför tåget.«

Det där tilltalet, instinkten att i en pressad situation vara uppriktig, skippa flosk­lerna och hålla humöret uppe är de göteborgska tågvärdarnas alldeles speciella förmåga. Tågpendlarna mellan Sveriges två största städer fortsätter att kliva in i snabbtågsvagnen varje vecka. Alldeles snabbt går det inte alltid, men händelserikt är det, och framför allt inte som på flyyyget.