Inte i nationens intresse

Ett globalt nätverk av underrättelsetjänster, lett av NSA, kan i dag övervaka i princip all befintlig kommunikation i världen. Den tekniska utvecklingen öppnar för allt större möjligheter att tränga in i människors liv.  Men i grunden handlar det inte om teknik, utan om den kultur som råder bland människorna som styr tekniken.

Inom signalspaning är fokus helt operativt. Min erfarenhet av att från UD arbeta med en myndighet som FRA är att personalen helt fokuserar på hur man på effektivaste sätt ska skapa värdefull underrättelse, allt annat är ointressant. Verksamheten sker i slutna miljöer där gängse uppfattning är att målen helgar (nästan) alla medel.

Om man nämner de etiska dilemman som uppstår ses det mest som en bisak. Den omfattande övervakning som vuxit fram har genom årtionden motiverats på olika sätt: att den ger möjlighet att besvara ett sovjetiskt anfall innan det är försent, att den stoppar terrorism, att den är patriotisk och i nationens intresse. Därför ska heller inget sätta hinder för signalspaningen. De lagar och instanser som utövar kontroll över myndigheten ses inte sällan som just hinder. Organ som till exempel  ska godkänna avlyssningar uppfattas som att det sinkar det operativa arbetet. Lagstiftningen uppfattas inte som en gräns för det tillåtna, utan en diskussionsfråga, något som ska tolkas så att de operativa målen kan uppfyllas. När allt blir en fråga om teknisk prestanda, försvinner etiska och rättsliga överväganden snabbt i bakgrunden.

I denna kultur är NSA tongivande. Myndigheten har länge satt i system att kringgå lagstiftning som ska utöva demokratisk kontroll över dess verksamhet, nu senast Foreign Intelligence Surveillance Act. I kraft av sina enorma resurser kan NSA skriva spelreglerna och forma synen på hur spaning bör bedrivas.

Ambitionen att uppnå en »total information awareness« lever och frodas i branschen. Sådana storslagna drömmar rimmar sällan med nationell lagstiftning. Särskilt amerikansk signalspaning har en lång tradition av att verka illegalt eller i rättsliga gråzoner. På 1930-talet utövade amerikansk militär påtryckningar mot it-bolag för att få dem att i strid med amerikansk lag samarbeta.

Kort efter andra världskriget, under kodnamnet Operation Shamrock, lyckades NSA få Western Union, ITT, AT&T och en rad andra amerikanska koncerner att ställa sina kunders kommunikation till förfogande. Under kriget mot terrorismen gjordes sådana samarbeten lagliga av Bushadministration. Google, Facebook och hundratals andra står nu på listan över NSA:s partners. Även brittiska GCHQ har ambitionen att kunna spana på allt, inklusive brittiska medborgare. 2009 lade man fram ett förslag som innebar att bokstavligen all brittisk kommunikation skulle samlas i en »informations-silo«, och användas av GCHQ i jakten på inhemska terrorister.

Förslaget skrämde slag på underhuset och begravdes snabbt. Genom sitt samarbete med NSA har brittiska signalspaningen ändå hittat vägar in mot stora mängder brittisk trafik, och samtidigt hjälpt NSA att spana på amerikanska fastlandet, något som är förbjudet för NSA själv.

FRA är en del av samarbetet, en del av denna kultur. Det är då slående att utrikesminister Carl Bildt i princip bekräftar att FRA-lagen tillkommit för att i efterhand legitimera samarbeten och metoder som redan var i bruk. Lagen är dessutom så vid i sina centrala formuleringar att den inte innebär någon väsentlig begränsning för övervakningen.

När lagar ignoreras, kringgås genom teknisk utveckling och internationella samarbeten, eller tolkas så brett att den inte innebär någon styrning, då råder bara den starkes rätt. Den personliga integriteten blir mest upp till var och en att värna, efter förmåga. Som FRA:s talesperson Fredrik Wallin uttrycker saken: »Man kanske ska tänka på vilken typ av information man har på datorer som är anslutna till internet.«

Att underrättelsetjänster verkar i rättsliga gråzoner är ingen överraskning, det är spioners vardag. Men att vår utrikesminister och regering är en del av en kultur som anser det rimligt att runda svensk lag, och helt åsidosätta den personliga integriteten, är upprörande. Sverige behöver en granskning av den myndighet som säger sig signalspana i nationens intresse, och en ny FRA-lag.

Övervakning för miljarder

De första avslöjandena om den amerikanska säkerhetstjänsten NSA:s massiva övervakning av tele- och datatrafik publicerades i brittiska The Guardian i början av sommaren. Källan till avslöjandet var den 30-årige Edward Snowden, tidigare anställd hos en underentreprenör till NSA, National Security Agency.

Han läckte den »svarta budgeten«, en hemligstämplad budget för USA:s 16 underrättelsetjänster. Budgeten för 2013 ligger på 52,6 miljarder dollar, drygt 340 miljarder kronor. Av detta går 14,7 miljarder dollar till CIA och omkring 10,5 miljarder till NSA och 10,3 till NRO, som är ansvariga för bland annat satellitövervakning.

Dessutom går 23 miljarder till separata underrättelseprogram med mer direkt koppling till den amerikanska militären.

NSA övervakar datatrafik och tar sig förbi både brandväggar och kryptering. Underrättelsetjänsten lägger, enligt The Guardian, 250 miljoner dollar varje år på en satsning för att bland annat påverka designen av kommersiella krypteringsalternativ.

Kryptering skyddar filer och data genom att kasta om informationen för att göra den oläslig. Bara den som har rätt lösenord kan avkryptera informationen. Kryptering används av många tjänster på nätet, däribland vid kreditkortsbetalningar och i system för sjukhusjournaler – men också för att skydda trafik i sociala medier.

Facebook, Google, Skype, Apple, Microsoft och Yahoo är några av de storbolag som samarbetar med amerikanska myndigheter i ett omfattande övervakningsprogram, Prism, vilket bland annat tillåter NSA att se allt som görs på sociala medier.

Källa: TT

Gästskribent. Andreas Norman är ­författare och tidigare diplomat på UD.