Inte rädd för Putin

Bara någon som själv burit fyra stjärnor på sina axelklaffar kan riktigt förstå tyngden. Vilket ansvar som vilar på en överbefälhavare. Att leda en försvarsmakt med 50 000 personer och en budget på 43 miljarder. Att ensam fatta beslut om allt från rekrytutbildning och materialupphandlingar till skarpa insatser, med vetskapen om att soldaterna riskerar att återvända i kistor.

ÖB-ämbetet tär på psyket.

Dygnet runt står man till svars inför politiker som sällan levererar resurserna som krävs.

Det är inte alla som kan hantera den pressen.

Den nu avgående ÖB:n Sverker Göranson sjukskrev sig för utmattning i januari 2013, efter tre år på posten. Det tog åtta veckor – och många samtalstimmar hos psykoterapeut och läkare – för att komma tillbaka i tjänst. Därefter fortsatt träning, regelbundna måltider och daglig meditation. Frågan är om han någonsin kom tillbaka fullt ut.

Nu på torsdag, den 1 oktober, börjar hans efterträdare Micael Bydén.

Om Göranson var någon som ryssarna gillade att håna så är Bydén en stridspilot av helt annan kaliber.

Ingenting talar egentligen för att han har en lättare uppgift framför sig. Tvärtom tillträder Bydén vid en tidpunkt där säkerhetsläget i Sveriges närområde är det svåraste sedan Berlinmurens fall. Det pågår krig i Ukraina och Rysslands förnyade stormaktsambitioner gör relationerna runt Östersjön alltmer spända.

Situationen påminner om det kalla krig som rasade när Bydén 1982 ryckte in som värnpliktig vid Kustartilleriregementet KA 4 i Göteborg, året efter att en sovjetisk ubåt gått på grund utanför Karlskrona. 1985 fick han anställning som yrkesofficer vid Härnösands Kustartilleriregemente, men insåg snart att det var stridspilot han ville bli och sökte sig därför till Norrbottens Flygflottilj F 21 i Luleå.

I ett decennium flög han Viggen. Han var den orädda typen. I ett blogginlägg häromåret skrev han:

»Jag har under min flygande karriär brutit färdtillstånd. Jag har överbelastat flygplan. Jag har krockat med fåglar och landat i fel banriktning.«

På luciadagen 1989 flög han så lågt under ett spaningsuppdrag att han landade med hål i framkanten på ena vingen.

»Hålet var orsakat av ett träd, förmodligen en tall, det luktade så.«

Bydén hann samla på sig 1 500 flygtimmar innan han i slutet av 1990-talet slog sig ner i skolbänken på Försvarshögskolans chefsprogram. Därefter utsågs han till flygattaché vid svenska ambassaden i Washington, vilket gav honom god kontakt med amerikanerna som han har kvar än i dag.

Sitt mediala genombrott fick Bydén 2009 när han som chef för Helikopterflottiljen i Linköping slog larm om att det saknades flamsäkra bysthållare för kvinnliga besättningsmedlemmar. I kvällstidningarna spekulerade han att kvinnorna flög runt utan bh och förmodligen iförda herrkalsonger.

Sedan sex år tillbaka har han suttit på Högkvarteret, från och med 2014 som flygvapenchef. Han har alltså suttit på en position där han bättre än någon annan upplevt hur de ryska aktiviteterna runt Östersjön ökat.

– Ryssarna blir duktigare och duktigare. Vi ser mer trafik och andra övningsmönster, sa Bydén till Dagens Nyheter i juni 2014, och fortsatte:

– Det vi ser är att ryssarna flyger mer och börjar komma närmare svenska gränser.

Det är detta som Micael Bydén nu måste bemöta. Vilket blev extra tydligt av att utrikesminister Margot Wallström kallade upp den ryska ambassadören för ett allvarligt samtal samma dag som Bydén presenterades som ny ÖB.

Till sitt förfogande ärver han vad Sverker Göranson kallade ett »enveckasförsvar« – ungefär sju dagar skulle Sverige kunna stå emot ett väpnat angrepp, bedömde han. Sedan skulle man tvingas kapitulera.

Problemet är egentligen inte att det svenska försvaret är så dåligt utan att det är anpassat efter en världsbild som numera är daterad. I 15 år har man varit helt inriktat på internationella insatser och brandkårsutryckningar i krishärdar runt om i världen.

Bydéns stora uppgift blir att återupprätta det nationella försvaret – vilket blir en utmaning i dubbel bemärkelse. Det säger Karlis Neretnieks, som är ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien och tidigare rektor för Försvarshögskolan.

– För det första måste han få hela Försvarsmakten, från korpral till general, att ändra tankesätt. Detsamma gäller för stödmyndigheterna som Försvarsmakten är beroende av. Alla måste börja tänka i banor av ett nationellt försvar, vilket ställer andra krav utrustning och utbildning.

– För det andra måste han övertyga riksdagen om att nya krav på Försvarsmakten faktiskt måste finansieras. Så länge Försvarsmakten höll på med internationella uppdrag kunde man laborera med ambitionsnivån. Men ska vi försvara landet så kan vi inte bara göra det mellan 9 och 17, säger han.

Neretnieks tror att om någon kan klara denna pedagogiska uppgift så är det Bydén. Alla som haft med honom att göra säger samma sak: han är lugn, kompetent och förtroendeingivande.

Frågar man runt är det svårt att över huvud taget hitta någon, vare sig inom Försvarsmakten eller bland försvarspolitikerna, som är kritisk till valet av Bydén. Egentligen är det konstigt. Utnämningen borde ha varit kontroversiell.

Försvarsmakten är en hierarkisk organisation där graderna är viktiga. 51-åriga Bydén har fram till nu inte suttit i försvarsmaktsledningen och endast haft två stjärnor. I och med befordran till ÖB hoppar han förbi trestjärniga generallöjtnanter som både har mer erfarenhet och större kunskaper om den komplexa försvarsorganisationen. Något liknande har bara hänt två gånger tidigare, och då vid extraordinära situationer – under andra världskriget 1943 och under Koreakriget 1951.

Kanske kan man säga att det i dag råder extraordinära omständigheter.

Åtminstone verkar det finnas en tanke bakom att välja någon utanför försvarsmaktsledningen, som inte är lika bunden vid gamla beslut och lättare kan tänka nytt. Det finns även en poäng med att den nya ÖB:n kommer från flygvapnet och inte armén som oftast varit fallet tidigare.

Ska försvaret bli nationellt igen finns det nämligen en strategisk avvägning att göra. Antingen kan man prioritera det så kallade djupförsvaret, det vill säga arméförband som kan bekämpa fienden på svensk mark. Eller så kan man satsa på det så kallade skalförsvaret, vilket inbegriper fjärrstridskrafter som ubåtar, luftvärn och stridsflygplan.

Det senare alternativet – som rimligen borde vara stridspiloten Bydéns alternativ – har man stor nytta av inte bara vid direkta angrepp utan minst lika mycket i tider av kallt krig. Målet är ju att göra det så kostsamt att angripa Sverige att fienden helst avstår.

Att ändra tankesättet hos de egna blir som sagt en utmaning, men för att omställningen av försvaret ska bli verklighet krävs också att Bydén lyckas övertala politikerna om behovet av ökad finansiering.

När Bydén ryckte in som värnpliktig 1982 var försvarets andel av svensk ekonomi 3 procent. När han nu tillträder som ÖB är siffran 1,1.

I våras enades regeringen och samtliga allianspartier utom folkpartiet om att höja anslaget till försvaret med drygt tio miljarder kronor mellan 2016 och 2020, vilket var ett trendbrott. Men även efter uppgörelsen ligger nivån långt under det Försvarsmakten menar är nödvändigt för att leva upp till de mål som politikerna satt.

Det borde alltså vara upplagt för ett klassiskt pengabråk mellan ÖB:n och försvarsminister Peter Hultqvist.

Som före detta försvarsministern Thage G Peterson skriver i sina memoarer, har alla socialdemokrater på den posten haft dåliga relationer till sina överbefälhavare. Vid beredningarna på försvarsdepartementet brukade man kalla dem »dum-huvuden«.

Vad som faktiskt talar för att det kan bli annorlunda den här gången är att Hultqvist både är respekterad och omtyckt bland försvarsanställda. Att han dessutom har Jan Salestrand, tidigare chef för Försvarsmaktens ledningsstab, som statssekreterare bäddar för större förståelse.

Bydén och Hultqvist verkar dessutom dela samma linje i den allt hetare försvarspolitiska frågan om svenskt Nato-medlemskap. Så länge Försvarsmakten fördjupar sitt samarbete med USA så finns det ingen större mening att vara med i försvarsalliansen.

För första gången på mycket länge har Sverige fått en försvarsduo som drar åt samma håll, och som är beredd att möta den ryska upptrappningen hårt mot hårt.