»Jag är inte nöjd«

När Margot Wallström tar emot på sitt kontor på tolfte våningen i kommissionens huvudbyggnad Berlaymont är sikten klar och vidsträckt. Härifrån utarbetas politiken för ett öppnare och mer demokratiskt EU och efter fem år som kommissionär är det dags att summera arbetet. Valet till Europaparlamentet blir ett test för att se om hon har lyckats föra EU närmare sina medborgare.

Bortsett från vissa irritationsmoment – ett telefonsamtal från »en jävla surgubbe« och en oönskad rubrik i SvD samma morgon – är hon som väntat den ypperliga kommunikatören. Trevlig, rak och öppen. Att hon utsågs till kommissionens kommunikationsansvariga för fem år sedan är förståeligt. Strategiskt för att kommissionen därmed kunde visa att man tar demokratifrågor på allvar, taktiskt för att ingen kunde ifrågasätta Margot Wallströms hängivenhet och lämplighet för uppgiften.

– Väldigt snabbt definierade jag min uppgift som att fördjupa demokratin. Det var inte fråga om ett säljuppdrag, utan att långsiktigt få EU att lyssna, förankra och förklara bättre. Lite otacksamt, kanske, att inte göra en stor reklamkampanj av det hela. Det hade synts mer, men i stället ville jag förändra tänkesättet inom EU.

Hur tycker du att det har gått?

– Jag är stolt över det arbete som jag åstadkommit under den här femårsperioden men jag är inte nöjd. Det skulle krävas så mycket större insatser, men vi har tagit ett par steg i rätt riktning.

Hur då?

– Det här är bara början på en lång process som måste föras seriöst och långsiktigt. EU har varit bra på att investera i infrastruktur som stora järnvägar och vägbyggen men sämre på demokratisk infrastruktur – den ville jag förstärka. Tänk dig bara att förbättra informationen på internet på de 23 officiella språken – det är en uppgift som är enorm.

Att utvärdera Margot Wallströms insatser de senaste fem åren är som att avgöra om glaset är halvtomt eller halvfullt. Det beror på vem man frågar. Vissa betecknar hennes arbete som »resultatlöst«, medan Margot Wallström själv talar om en »revolution« som lett till ny arbetskultur och öppenhet.

Alla utomstående bedömare tycks vara överens om att Margot Wallström fick en förnäm post men en hopplös portfölj.

Uppgiften att göra EU mer demokratiskt är behjärtansvärd och relevant men samtidigt har den av flera skäl varit omöjlig. Till att börja med saknar hon konkreta sakfrågor där det enkelt går att påvisa resultat. Sedan är det svårt att förändra den elitistiska, slutna och förtegna traditionen som sitter så djupt i EU:s institutioner. Och vad tvåvägskommunikationen beträffar förväntar sig knappast medborgarna det heller, så när en institution plötsligt öppnar för allmänhetens åsikter är gensvaret svagt, vilket kan ses på debattsidor, konsultationsprocesser eller i valet till Europaparlamentet. I princip alla utomstående bedömare som Fokus pratar med nämner orden »omöjligt uppdrag«.

– Omöjligt är det inte, oundgängligt är ordet. Unionen måste bli mer demokratisk och lyssnande om EU ska förbli levande och få stöd från medborgarna. Vi måste investera i detta, det är något som faktiskt gick upp för de politiska ledarna vid folkomröstningarna om ett nytt fördrag.  Om inte Europapolitiken finns med i det vardagliga politiska samtalet finns ett pris att betala – då blir det motstånd.

Även om omdömena skiftar från att hon gjort det bästa av situationen till att hon gjort en slät figur, så anser de allra flesta att Margot Wallström har haft liten inverkan på EU:s förmåga att närma sig medborgarna. Det har varit svårt att leva upp till de förväntningar som fanns 2004. De allra flesta anser att det snarare varit fel på uppdraget än på Margot Wallström. En del anser att de insatser hon gjort är osynliga – till exempel förbättringarna av samarbetet mellan institutionerna och relationerna med nationella parlament. Det hon lastas för handlar i regel om att hon borde sett till att få en annan portfölj. Överlag anses hon vara en kompetent och genuint bra person, men att intentionerna varit bättre än de konkreta resultaten.

»Ingen succé« och »resultatlöst«, säger somliga om dina insatser. Hur bemöter du den här typen av kritik?

– Vad vill de ha för resultat egentligen? Det är inte sant att mitt arbete har varit resultatlöst. EU och kommissionens arbete har blivit så otroligt mycket öppnare – det är en revolution som har ägt rum här beträffande öppenhet och konsultationer. Men hur mäter man en förändring i kulturen och vårt sätt att arbeta – det är en fråga vi diskuterar ständigt.

Ett sätt att mäta om EU har närmat sig sina medborgare är att titta på olika opinionsmätningar. En mätning som gjordes av  Fokus/Synovate nyligen visade att bara 17 procent av svenskarna kände till att det är val i Europaparlamentet. Hur ser du som kommunikationsansvarig på en sådan siffra?

– Alla mäter hit och dit – det går inte att fästa sig vid sådant. Jag tycker att den stadiga trenden där svenskarna blir alltmer positiva till EU-medborgarskapet är en mer långsiktig och positiv bekräftelse på att jag ägnar mig åt rätt saker.

Enligt en annan undersökning säger 64 procent av väljarna att de är helt eller ganska ointresserade av valet. Valdeltagandet i Sverige låg förra valet 2004 på 40 procent vilket betraktas som en mycket låg siffra.Inför EP-valet befaras återigen ett lågt valdeltagande. Vilket ansvar känner du för det?

– Det är jätteviktigt att alla politiska partier och Europaparlamentet mobiliserar ordentligt inför valet. Själv har jag och övriga kommissionen gjort vad vi har kunnat i det här avseendet. Men jag är rädd att den här negativa beskrivningen av hur folk ser på valet till Europaparlamentet är självgenererande – varför måste det vara så?

Rekordmånga svenskar är enligt Sieps för svenskt medlemskap i EU. Känner du att du kan ta åt dig något av äran för det?

– Ja, jag hoppas att det åtminstone delvis är ett resultat av mitt arbete.

Men sett till hela Europa har utvecklingen gått i motsatt riktning, där visar Eurobarometern att allt färre personer tycker att EU-medlemsskapet är positivt.  Hur ser du på att skepsisen ändå sitter så djupt?

– Det går inte att använda Eurobarometern som måttstock för folks inställning till EU generellt – den går upp och ned hela tiden. Det handlar mycket mer om vilken sakfråga som är aktuell just då – med klimatkrisen blev EU populärare, med folkomröstningarna om Lissabonfördraget eller den ekonomiska krisen blir EU mindre populärt.

Vad är du mest nöjd med under de här åren?

– Det jag åstadkommit är att sätta öron på EU. Inom kommissionen lyssnar man bättre från början, man tänker kommunikation från början av processen i stället för att det tillkommer som något extra på sluttampen.

Margot Wallström radar upp andra exempel: Medborgarsammanfattningar för att tydliggöra innehållet i förslag. En effektivare konsultationsprocess där folk kan lämna synpunkter på lagstiftning tidigt i processen. Bättre användning av internet med ny hemsida inom kort. Insyn om vilka som får bidrag från EU och register över lobbyister. Bättre kommunikation med de nationella parlamenten. Medborgarråd, nästa vecka föregås EU-toppmötet för första gången av en alternativ konferens där man slumpvis har valt ut folk från hela EU som ska träffa Barroso och ministrarna före mötet. Youtube-kanalen EUtube. Kommissionärerna har börjat blogga.

Men ditt eget bloggande är rätt blygsamt?

– En gång i veckan – jag borde göra det oftare, åtminstone ett par gånger i veckan men det är svårt att hinna med. Dessutom måste det vara lustfyllt.

Vad är du mindre nöjd med?

– Jag har aldrig fått resurser att genomföra och sköta kommunikationspolitiken – det har ingen varit beredd att ge oss under de här åren. Inte på långa vägar.

Kunde du ha utkrävt några löften om resurstillskott eller liknande från början för att underlätta ditt arbete?

– Nej, budgeten var redan etablerad och vi kom in försent. Dessutom finns det inte med i fördraget, vilket innebär att det inte anses vara lika viktigt. Vi försökte få in skrivningar i fördraget, som protokoll, som tillägg men det var för sent. Nu har vi åtminstone fått till stånd ett avtal, ett ramverk för hur kommunikationen mellan institutionerna ska se ut, vilket faktiskt är ett jättestort fall framåt. Det är grundläggande för att vi ska få några resurser, för så fort pengar ska läggas på kommunikation anklagas kommissionen för att vilja bedriva propaganda.

Som kommunikationsansvarig har Margot Wallström blivit utträngd av ordföranden José Manuel Barroso som själv gärna möter pressen och betraktas som en hygglig kommunikatör, jämfört med sin företrädare Romano Prodi.

Du har själv sagt att ordföranden Barroso blivit alltmer presidentlik. Till det kommer det här med undermåliga resurser. Har du och ordföranden olika uppfattningar om betydelsen av demokratisering, öppenhet och kommunikation?

– I den här miljön, med så många kommissionärer, fostras den sortens mer aktiva ledare. Men han är min chef och jag är lojal. Jag tycker att vi har ett bra samarbete men vi har väldigt olika utgångspunkter. I de nordiska länderna är vi väldigt avancerade med lång tradition av öppenhet och demokrati och vi fruktar inte en livlig debatt och att vara öppna med allt. Så är det inte för alla.

Enligt en mätning från Infoq har du förekommit i politiska toppnyheter i svenska medier 15 gånger det senaste året och då i samband med diskussioner om din pension eller din efterträdare. Hur viktigt har det varit för dig att vara synlig?

– Femton gånger – det stämmer absolut inte! Däremot har vi haft som strategi att medverka i mer lokala medier, nättidningar, kvinnotidningar och veckotidning­ar och den sortens media. Samtidigt har jag inte som mål att synas i media – det viktiga är att EU-frågorna syns och kommer ut till allmänheten.

Så kontrar Margot Wallström med sin egen redogörelse över medieframträdanden, enligt vilken hon förekommit i mer än femtio sammanhang i allt från Tidningen M till Göteborgs-Posten till Kamratposten till Dagens Industri – hennes engagemang har varit brett.

När du blev tillfrågad om att ansvara för detta – kommissionens kommunikationsstrategi som ska sätta medborgarna i centrum för EU:s verksamhet – vad tänkte du?

– Jag tänkte att demokratifrågan skulle passa mig och att ingen skulle kunna göra det bättre än en svensk. Men som kommissionär kommer man in rätt sent i processen och det är inte givet att man kan påverka innehållet i portföljen.

Varför sa du ja?

– Uppgiften att stärka EU:s demokratiska förankring var oemotståndlig – dessutom lockade det att vara vice ordförande och leda arbetet med Lissabonfördraget. En sak ångrar jag, att jag inte krävde att få en lagstiftande portfölj också. Ingen av mina frågor har några större rättsakter som ger naturlig koppling till pressrum, prestige och status.

Hur kommer ditt arbete med öppnandet och demokratiseringen av EU att gå vidare när du slutar?

– Ja, det blir intressant att se hur arbetet kommer att gå vidare. Jag vet i alla fall att om man väl har börjat öppna upp en institution så finns det ingen återvändo. Nu vet alla att öppenheten är en naturlig del och att kommunikationen måste vara med från början. Jag vet inte om den här posten kommer att finnas kvar, men mitt råd till en efterträdare skulle vara att se till att de får lagstiftningsfråga som komplement.

Om vi går ett år framåt – vad gör du då?

– Det vet jag inte, tack o lov.

Vad vill du göra?

– Jag vill nog gärna ha en tankepaus. Men det är klart att jag vill fortsätta engagera mig politiskt och i Europafrågorna, det finns alltid där.

Europeiska unionen brottas nu med sin självbild. Från att ha värjt sig från den nyfikna allmänheten står unionen inför en ganska ointresserad befolkning. Det folkliga engagemanget är svagt och när det åter är dags att utse nya ledamöter till en av unionens institutioner rycker folk på axlarna och vänder unionen ryggen. Ute i Europa har de allra flesta ingen aning om att Margot Wallström har åstadkommit en öppnare arbetskultur på kommissionen, att hon infört medborgarråd vid toppmöten eller debattforum på internet.

Så länge som EU inte är mer angeläget för allmänheten och så länge som folk inte uppfattar att förändringarna ger dem större inflytande lär inte insatserna för ökad demokrati och insyn ge någon verklig utdelning. Trots goda avsikter har Margot Wallströms arbete ännu inte lett till någon synbar förändring. Snart avgår hon och framtiden för unionens demokratifrågor är oviss.