”Jag ser ingen politisk kris, jag ser en regeringskris”

Likheten mellan Per Molander och mig är att vi båda har titeln generaldirektör. Skillnaden är att jag har undertiteln före detta riksdagsledamot (folkvald) medan Per har undertiteln före detta departementsråd vid Finansdepartementet (regeringsbyråkrat). Däri ligger kanske också förklaringen till skillnaden i våra synsätt.

Per Molander ser en politisk kris och blir upprörd när regeringen inte får igenom sitt viktigaste politiska instrument, statsbudgeten, och tvingas utlysa extraval. Jag ser en regeringskris när en minoritetsregering lider nederlag och tvingas utlysa extraval. Den omständigheten att det var nästan 60 år sedan förra gången förmår inte att hetsa upp mig. I min värld är extraval en ovanlig men ändock ”normal” företeelse i en fungerande parlamentarisk demokrati. Följaktligen kan jag heller inte bli upprörd av det faktum att sverigedemokraterna nu har utnyttjat de parlamentariska medel som stått dem till buds.

Att den som förlorar en kontrapropositionsvotering lägger ner sin röst i huvudvoteringen är inte en stadfäst praxis, utan ett normalt sett logiskt agerande. Man har sitt eget förträffliga förslag och vill inte välja mellan de som man tycker är pest och kolera. Andra gånger kan man ha likartade invändningar mot huvudförslaget men med en sådan egen ”touch” att det är svårt att samsas med övriga opponenter om ett gemensamt motförslag. Då föreligger det naturligtvis inget hinder mot att rösta på ett närliggande motförslaget för att tillfoga regeringen det nederlag som man så hett åtrår. Flertalet regeringskriser i världen utlöses inte av misstroendeförklaringar, utan av omröstningar i sakfrågor. Det varken kan eller ska man förhindra med formella regler.

Budgetbråket förra mandatperioden handlade om att bryta ut enskildheter ur ett redan fattat rambeslut och via utskottsinitiativ få upp dem på bordet igen för nytt ställningstagande. Jag har aldrig varit särskilt upprörd över det och framför allt har jag aldrig hänvisat till någon praxis. Jag har bara konstaterat att agerandet knappast låg i linje med bland annat riksdagsordningens intentioner med institutet utskottsinitiativ..

Något helt annat är att, som Molander, vilja fatta budgetbeslutet i ett enda sammanhang det vill säga förvägra de folkvalda att ta ställning till hur budgetanslagen inom den antagna ramen ska disponeras. Jag vill gå så långt som till att hävda att en sådan ordning skulle urholka den svenska parlamentariska demokratin.

Slutligen vill jag dementera Per Molanders ogrundade påstående att jag skulle argumentera för majoritetsval. Så är ingalunda fallet. Personligen ser jag majoritetsval i enmansvalkretsar som ett helt främmande inslag i svensk parlamentarisk tradition. Men jag nämner dem som ett bland flera exempel på hur olika länder sökt konstruera sina valsystem så att väljarnas dom ska få tydligare genomslag i mandatfördelningen.

Och det var just detta som var min poäng; Om man är bekymrad över att regeringen åker på pumpen så diskutera då valsystemet i stället för hur man ska begränsa den folkvalda riksdagens makt och inflytande.

GÄSTSKRIBENT Mikael Odenberg är tidigare försvarsminister, ledamot och gruppledare för moderaterna i riksdagen. Han är idag generaldirektör för Svenska Kraftnät och har tidigare medverkat i Fokus med en analys av riksdagsvalet i september.

Detta är ett svar på Per Molanders "Märkligheter om regeringens regelverk".