Jakten på en våldtäktsman

En kvinna går ut på promenad i kvällssolen. Ett rassel hörs från gruset. Hon vänder sig om, men det är ingen där. Hjärtat slår allt snabbare.
Tillfälliga våldtäktsvågor sprider lätt skräck genom sin oförutsägbarhet. »Hagamannen« härjade i Umeå, där han attackerade åtta kvinnor. Vissa flyttade från staden, rädda för att bli attackerade. »Cykel­mannen« i Västerås angrep ett tjugotal kvinnor innan polisen lyckades spärra in honom. »Dörrknackaren«, en sextonårig pojke med allvarliga psykiska problem, vårdades redan på ungdomshem. Men han lyckades trots det förgripa sig på 15 kvinnor i centrala Göteborg. Det krävdes 350 tips till polisen för att gripa honom. Hur går jakten på en våldtäktsman till?

Lars Wahlberg, chef på länskriminalen i Västerbottens län, där »Hagamannen« utreddes, menar att det viktigaste är att vinna brottsoffrets förtroende.

– Man ska alltid göra ett gott omhändertagande av offret. Det gäller att stödja personen under hela utredningen. Den drabbade sitter på nästan all information och är nyckelpersonen, säger han.

Polisen börjar med att säkra dna och andra spår på brottsplatsen. I sjukvårdens regi genomförs rättsläkarundersökningar. I vissa fall, om det finns tillräckligt med underlag, tar polisen fram fantombilder. Men Lars Wahlberg är kritisk till den metoden.

– Man måste vara säker på sin sak i kvaliteten på fantombilden. Den kan annars skada utredningen. Man låser fast sig i ett utseende någonstans, som bygger på uppgifter från flera personer. Där, igen, handlar det om hur tillförlitligt brottsoffret är. Det är en ganska restriktiv metod, men i vissa utredningar kan det vara ett sätt att driva det framåt.

Det är alltid svårt att ta fram ett signalement. Den som drabbas av ett våldsbrott blir utsatt för en hård stress vilket gör att det är svårt att ge korrekta uppgifter.

– Ett vittne kan uppleva våldtäktsmannen som jättestor medan den andra inte alls upplevt det så. Traumat kan göra en man stor men han kanske i själva verket var liten, säger Annika Haaster, informationschef på Polisen i Örebro.

Örebropolisen följer strikt en modell som är framtagen för grova brott. Utifrån förhör och tekniska undersökningar tar man fram den bank av gärningsmän som finns i registren. Det är svårare om personen inte är straffad sedan tidigare.

– Det kan vara någonting vi letar efter som inte finns. I vissa fall kan det vara första­gångsförbrytare som vi inte har någon kännedom om. Man kan inte bara titta i våra tidigare register. Vi måste vara öppna. Han som vi grep nu fanns inte med i våra register, säger Annika Haaster.

Topsningstekniken, alltså dna-prov, har också utvecklats. För alla brott med fängelse i straffskalan är det lagstiftat att man skall topsa. I fallet »Hagamannen« topsades 777 män innan man fick rätt. Det är numera vanligare än att ta fingeravtryck. Man hämtar dna på misstänkta våldtäktsmän genom att ta saliv från munnen och skickar det till Statens kriminaltekniska laboratorium, som jämför det med den tekniska bevisningen från brottsplatsen.

Ett våldsbrott, som våldtäkt, prioriteras högre än andra former av brott.

– Om någon snor en cykel på en folktom plats är förutsättningarna obefintliga. Men ett sexualbrott är ett möte. Därför är uppklarningen av sexualbrott mycket större, säger Lars Wahlberg.