Jakten på papporna

Fredrik och Agneta träffades på en konferens och inledde ett förhållande trots att han hade sambo och hon var gift. Det blev en relation som pågick i två år. Agneta blev med barn och varken hon eller han ville göra abort. Det var ingen tvekan dem emellan om vem som var pappa. Fredrik följde graviditeten på nära håll, lyssnade på magen och kände de första sparkarna.

Han funderade då aldrig ens över att hans faderskap skulle kunna ifrågasättas.

Agneta hade, liksom Fredrik, barn sedan tidigare. Hon berättade inte för sin man att det inte var han som var pappa. När väl flickan väl fötts, lät Fredrik göra ett dna-test – betalat av honom själv – som bekräftade faderskapet. Därefter berättade de båda allt för sina respektive partners. Agnetas man valde att försöka förlåta. Och Agneta bestämde sig för att försöka hålla det rätta faderskapet hemligt.

Men det ville inte Fredrik. Han krävde att hans faderskap skulle erkännas och han ville ha en relation till flickan. Otroheten ledde till kris i hans eget förhållande, men hans sambo bestämde sig till slut för att ställa sig bakom hans krav.

Agnetas man, i sin tur, ställde upp bakom hennes krav att hemlighålla sanningen. Han ville absolut inte släppa in Fredrik som utomstående pappa.

Fredrik gick då till kommunens familjerättsbyrå i tron att han skulle få socialtjänstens stöd. Men så blev det inte.

Handläggaren där föreslog att det kanske skulle vara bättre om Fredrik träffade barnet någon gång då och då som en vän till familjen. Hon föreslog också att Fredrik kunde låta Agnetas man adoptera dottern. Först när flickan kom upp i övre tonåren, skulle man kunna berätta sanningen, om det då kändes nödvändigt.

Fredrik är djupt kritisk:

– Jag trodde inte mina öron när jag hörde en tjänsteman på en myndighet som ska verka för barnets bästa säga detta.

Ett nytt dna-prov i socialtjänstens regi bekräftade återigen att Fredrik var flickans far. Men det räckte inte. Det krävdes dessutom underskrifter både från barnets mor och mannen i äktenskapet, och det dröjde innan de kom in.

I varje normalstor svensk klass finns i snitt en elev som har en annan biologisk pappa än de tror. Bakom påståendet ligger ingen forskning, det finns ingen, men en kvalificerad bedömning. Det finns nämligen en yrkesgrupp vars uppskattning väger tyngre än någon annans: transplantationskirurgerna.

De flesta organtransplantationer sker inom familjen och då jämförs alltid dna på den som donerar med den som ska ta emot.

Felaktiga faderskap avslöjas obönhörligen. En av Sveriges mest erfarna transplantationskirurger uppskattar – han betonar att det inte bygger på någon systematisk genomgång och han vill inte framträda med namn – att mellan två och fyra procent av alla påstådda biologiska band mellan far och barn i själva verket inte är det.

Det krävs två avgörande steg för att ett faderskap ska omprövas. Det ena är ett biologiskt bevis, det andra är domstolsbeslut om en ändring av faderskap. I praktiken finns det så många svårigheter på vägen att det lidande som ofta är förknippat med att ändra något så fundamentalt i livet bara förvärras.

Innan dna upptäcktes byggde domarna oftast på osäkra blodjämförelser eller mer eller mindre godtyckliga utpekanden av den mest »sannolike« fadern. Fram till 1950 var lagen formulerad så, att det rådde omvänd bevisbörda för en utpekad man. Han måste visa att han inte haft, alternativt att någon annan också haft, samlag med mamman under konceptionstiden.

Domstolarna är av tradition återhållsamma med att ompröva gamla domar, vilket tidigare legitimerades med att det var en grym stigmatisering för en ogift kvinna att bli med barn. För att inte tala om vad det innebar för barnet. Det var utomordentligt angeläget att hitta pappan till barnet. Myntets baksida var dålig rättssäkerhet.

Lagen säger att det krävs en »ny omständighet« för att omprövning ska ske. Att det numera finns dna-test godkänns inte av domstolarna som en sådan omständighet, något som pensionerade juridikprofessorn Åke Saldeen tycker är fel.

– Det faktum att det nu finns en 99,999 procent säker metod att fastställa faderskap, och 100 procent säkerhet att avvisa det, nämligen med dna-test, borde vara en tillräckligt stark »ny omständighet« när det gäller de gamla domarna, säger han.

Barnrättsjuristen Lena Celander-Jörgensen menar att samhällets behov av en far är främst ekonomiskt och därmed ett trubbigt verktyg. Om det redan finns en ansvarig på kroken uppfattar myndigheten att det inte brådskar. Det försvårar barnets möjligheter att få kontakt med sin rätte förälder, vilket strider mot FN:s barnkonvention.

– Faderskap borde inte ha med civilstånd att göra, utan fastställas utifrån vem som är den biologiska pappan. En mans föräldraskap blir annars ingen fristående rättighet utan beroende av hans relation med mamman, säger hon.

Sedan några år tillbaka finns det ett antal privata dna-undersökningsföretag på den svenska marknaden. För några tusenlappar erbjuder de alla tänkbara släktskapstester, men stocken i verksamheten är faderskapstester. Allt fler utnyttjar den möjligheten. Även statliga Rättsmedicinalverkets (RMV) genetiska laboratorium finns på den här marknaden, men tar ut ett högre pris.

Uppskattningsvis utförs mellan ett och två tusen tester om året. Många familjerättshandläggare i kommunerna ifrågasätter de privata företagen, bland annat för att de ger möjlighet för en pappa att testa om han är far till ett barn, utan mammans eller barnets kännedom. Mamman kan också göra det utan mannens kännedom (man kan skicka in ett tuggummi). Men RMV accepterar i princip inte tester om inte alla parter är införstådda.

De privata testföretagen menar att detta tvärtom är en av poängerna. En förälder som vill ha fram sanningen utan att först ifrågasätta eller göra sin partner upprörd, har möjlighet att göra det. Resultaten från de privata företagen visar att i runt 25 procent av fallen är mannen inte biologisk far till barnet. Eftersom det oftast handlar om män som undrar över sitt biologiska faderskap, är alltså misstanken obefogad i en klar majoritet av fallen. Ibland kan det naturligtvis vara tvärtom: att man vill avvisa misstanken om faderskap.

De som är emot en utveckling där man underlättar faderskapstest menar att oönskade testresultat riskerar att slå sönder familjer i onödan. Men barnets rätt att få veta sitt ursprung stadgas i FN:s barnkonvention, som Sverige antog 1990. Och frågan aktualiseras varje gång frågan om ägg- eller spermadonationer kommer upp – som nu när samkönade par vill ha barn.

– Barn har rätt att veta sitt ursprung. Både barn och vuxna ska slippa leva med en livslögn. Men det kan också vara en viktig överlevnadsfråga. Den medicinska utvecklingen gör det väsentligt, säger barnombudsmannen, Lena Nyberg .

Det finns i dag inga politiska initiativ att reformera familjrättslagstiftningen när det gäller faderskapsfrågorna. Kanske beror det på att uppdraget känns för svårt. En utredare måste hantera ett ormbo av motstridiga partsintressen och brottas med starka traditioner och nya livsmönster och nya familjekonstellationer.

Men Fredrik nådde till slut sitt mål. Fem månader efter att det första dna-testet fastslagit att Fredrik var pappa till barnet, skrev Agneta under papperet och Fredrik blev officiellt flickans far.

– I månader befann sig barnet i en »gråzon«: på papperet fanns en biologisk far som inget hellre ville än att vara hennes pappa. Samtidigt fanns en formell, juridisk pappa, eftersom hon var född inom ett äktenskap. Vad hade skett om det hade hänt någon av hennes pappor något? Vem var hon dotter till? Hur hade till exempel en arvsfråga retts ut? säger Fredrik.

För att han skulle få träffa sin dotter fick han till slut dra ärendet till domstol som fastställde hans umgängesrätt. Flickan hade då hunnit bli nästan ett år gammal.

Fredrik och Agneta heter egentligen något annat, de vill inte framträda med sina riktiga namn.

Läs mer på fokus.se: Ana Udivic stora reportage om den förvirrade svenska familjen, Anna Ritter om att bojkotta barn.