Jimmie, vad är det för fel på sandlådan?

Först var det katterna. Efter att en dom i miljödomstolen 2003 gav dem rätt att röra sig fritt utomhus har deras rätt att utföra sina behov varhelst de vill, i rabatter, grustag eller trädgårdar varit skyddad i lag.

Men så väljer kattrackorna barnens sandlådor. Föräldrar blir vansinniga, och rådgivare kallas in.

Som på sajten katter.nu, under rubriken »avföringsrelaterade problem«: »Naturligtvis tycker katterna att det är ›deras‹ låda  … Går katten i när ni ser det, lyft bort den och säg till ett skarpt ›nej‹ eller ›fy‹. Kanske ha en vattenspruta (blomspruta) eller liknande och spruta lite lätt på katten, så den förknippar sandlådan med obehag?«

Men när katternas offensiv mot sandlådan följs av politisk svartmålning fördjupas problemet.

När riksdagen för andra gången denna höst röstade nej till en statsministerkandidat suckade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson ur sig samma fras som han använt hela hösten: De andra partierna måste »kliva upp ur sandlådan«.

Ända sedan valdagen har sandlådan fått schavottera som kattpissets och tjäbblets föraktfulla näste. Som om platsen där barn lär sig leka, spela rollspel, pröva gränser, sno varandras spadar och hinkar, lämna tillbaka varandras spadar och hinkar, hjälpa varandra att bygga sandslott, överraska varandra med att riva ner varandras sandslott vore en rövarkula. Forskningen säger nämligen precis tvärtom. Att minnet, improvationsförmågan och intelligensen förbättras av lekar i sandlådan. Liksom inlevelseförmågan.

»Kom upp ur sandlådan«, sa Åkesson.

Men till skillnad från katterna borde han själv öppna famnen för vad sandlådan har att erbjuda och kliva ner i den.

Det är där lösningen finns.

Läs tidigare Fokuserat

Nu kommer nya tider på nya Söderstadion (#45)

Vänster, höger om, bakåt, halt! (#44)

Sno inte våra Mumintroll! (#43)