Kampen om barnen

Klungor av paparazzifotografer följer varje steg de tar. Skogen av teleobjektiv vajar ständigt framför stjärnor som Madonna, Angelina Jolie och Meg Ryan. Vi känner alla igen bilderna där vi på nära håll får följa dem längs röda mattan, på badstranden och när de äter snabbmat i Hollywood. Men nu är det inte längre bilder av de själva som betalar bäst, utan av deras barn – deras adoptivbarn.

Det är bland annat megakändisarna och deras uppmärksammade adoptioner som höjt trycket inom adoptionsvärlden. Intresset i västvärlden har aldrig varit så stort som nu. Bara till USA, där internationella adoptioner är billigare än inhemska, kommer det numera mellan 10 000 och 15 000 barn varje år.

Tusentals svenskar är också alltmer smärtsamt medvetna om vad väntans tider innebär. Sara är en av dem, hon väntar på ett barn från Vietnam.

– Ovissheten är så sanslös att man inte riktigt orkar med den. När man är gravid vet man ju att i alla fall någonting kommer att hända inom 42 veckor, säger hon uppgivet.

Sedan Sara ställde sig i adoptionskön för ett år sedan har hon backat från plats 68 till 199. De extremt långa kötiderna till det populäraste landet Kina har gjort att många adoptivföräldrar ändrat land och valt Vietnam i stället. Har de då köat en längre tid än Sara hamnar de före henne i Vietnamkön.

Längtan efter barn riskerar att mer än tidigare bli en klassfråga. De långa köerna har gjort att kostnaderna ökat kraftigt. Ett barn från det dyraste landet, Korea, kostar i dag närmare 200 000 kronor, inklusive resor till landet. Alla som adopterar har rätt till ett statsbidrag på 40 000 kronor, men det beloppet har inte höjts sedan 2000.

Flera riksdagsmotioner har drivit kravet att bidraget ska höjas men summan ligger fast.

En bidragande orsak till de rekordlånga köerna är den växande medelklassen, både i ursprungslandet och i mottagarlandet. Det menar Inga Näslund, informationssekreterare på Adoptionscentrum, som står för hälften av adoptionerna till Sverige. I många länder tas föräldralösa barn numera omhand inom landet i allt större utsträckning.

– Den ekonomiska utvecklingen i bland annat Spanien har gjort det möjligt för fler att adoptera. Och i Tyskland har många inspirerats av de forna västtyskarna som adopterade östtyska barn och såg att det gick bra. Nu har de före detta östtyska barnen tagit slut om man säger så, och även tyskarna vänder sina blickar mot andra länder, säger hon.

I Sverige har adoptionsköerna inte varit så här långa sedan 1980-talet. Från det populäraste landet Kina kan det i dag ta upp emot fyra år.

Samtidigt är dagens adoptivföräldrar betydligt äldre än för 20 år sedan. I dag väljer många att tillfredsställa andra behov innan man börjar tänka på barn. Och det ställer till det.

Då, på 80-talet, kontaktade barnlösa par adoptionsorganisationer redan i tjugofemårsåldern.

I dag när tekniken med konstgjord befruktning har utvecklats väljer de flesta att prova det innan de ställer sig i kö för ett adoptivbarn. Snittåldern på de adopterande mammorna är i dag drygt 37 år, och papporna är runt 40 år. Det gör att det ofta är svårt att hinna skaffa ytterligare ett barn innan föräldrarna faller för åldersstrecket.

Syskon är mycket viktiga för adoptivbarn, berättar Helene Mohlin, informationsansvarig på FFIA, Familjeföreningen för internationell adoption, den näst största adoptionsorganisationen.

– Väldigt många säger att det har varit så bra med syskon under uppväxten, att ha haft någon att spegla sig i. Men den utveckling vi ser nu kommer leda till att färre barn kommer att få syskon, det är väldigt synd, säger hon.

För att få ett äldre barn eller ett barn med så kallat särskilda behov är väntetiden betydligt kortare. Det är fortfarande en mycket liten andel som väljer det, de allra flesta vill ha ett så litet och friskt barn som möjligt.

Men de svenska adoptionsorganisationerna börjar nu se tecken på att de köande tvingas sänka sina krav.

– Visst, det är en instinkt att ta hand om ett litet barn men många tänker nu om. Det viktigaste är att bli föräldrar, säger Helene Mohlin.

Hon och hennes kollegor vid de andra adoptionsorganisationerna ser samma mönster. I framtiden kommer ett handikappat barn eller barn som hunnit fylla ett par år i sitt första hemland bli betydligt vanligare.

Tidigare var Kina ett stabilt land där väntetiderna var lätta att förutse. Men de turbulenta förändringar landet genomgått de senaste åren har påverkat även adoptionsrutinerna. Det gör att köande adoptivföräldar här i Sverige har fått signaler om att barnbesked hela tiden skjuts på framtiden. Åtta månaders väntetid är efter ett halvår fortfarande åtta månader, för att efter ytterligare ett år vara uppe i tio månader.

Under nästa år bromsar dessutom OS i Beijing alla adoptioner under mer än en månads tid.

De långa adoptionsköerna drabbar de blivande föräldrarna hårt.

Adoptionsorganisationerna och många forum på nätet vittnar om samma sak:

– Många mår väldigt dåligt. Man tror att det aldrig kommer bli något barn, säger Inga Näslund på Adoptionscentrum.

Hon menar att den ovissa väntan kan knäcka det bästa förhållande och att påfrestningarna till och med kan leda till fler skilsmässor.

Det enorma trycket inom adoptionsvärlden har gjort att adoptionsorganisationerna nu börjat se sig om efter fler potentiella länder.

– Organisationerna söker verkligen febrilt efter nya samarbetsländer just nu, säger Lars-Bertil Svensson, jurist på MIA, Myndigheten för internationella adoptionsfrågor.

MIA har fått in ansökningar för flera afrikanska länder, Kenya och Madagaskar behandlas just nu.

En aspekt som därmed blivit aktuell är hur svenska adoptivföräldrar ska ställa sig till adoption av hiv-smittade barn. Den förödande epidemin i många länder i Afrika har lämnat oräkneliga barn föräldralösa och behovet av adoptivföräldrar, såväl inhemska som internationella, är skriande – och kommer att öka ännu mer.

För Sara, som väntar på ett barn från Vietnam, har ovissheten inneburit att hon börjat undersöka andra alternativ att skaffa barn. Hon köar som ensamstående och funderar på att åka till Danmark för att genomgå en insemination. Men hon är orolig för att det skulle vara bortkastade pengar om försöken inte lyckas, pengar som hon hellre skulle vilja lägga på adoptionen. Därför står hon kvar i kön. Tidigast om två år kan den efterlängtade barnresan bli av, om inte köerna då ökat ytterligare.